Wrinkles the Clown 2019

En clown sitter och sminkar sig medan han stolt berättar om sitt jobb med att sprida glädje på barnkalas. I samma veva berättar han om hur skräckfilm och i synnerhet den ökända Wrinkles ödelagt den klassiska synen på clowner. Barn vill hellre se Pennywise från "Det" än någon glad clown med ballongdjur. Detta är en av få tillfällen man sympatiserar med någon av i ”Wrinkles the Clown”.
 
Det är en dokumentär om människans mörkaste sidor. Hur något så simpelt som en provocerande läskig clown som skrämmer barn kan locka fram det värsta hos vissa. Föräldrar använder skrämseltaktik för att uppfostra barn. Kränkta motståndare hotar och hatar. Andra utlklädda till clowner börjar terrorisera omgivningen. Och Wrinkles egna, tvivelaktiga motiv.
 
Wrinkles blev ett fenomen i Florida när en kuslig video där han kryper fram bakom en flickas säng började spridas i kombination med mystiska posters. Det sägs att han kommer hem och skrämmer dina barn ifall de inte uppför sig. Liksom med många internetfenomen blir det en snöbollseffekt hela vägen till skämtande talkshow-värdar på bästa sändningstid.
 
Det blir en folksägen av samma typ som Slender Man och Bloody Mary där barn filmar sig själva när de ringar Wrinkles nummer och lyssnar på hans telefonsvarare. Samtidigt är mannen bakom Wrinkles en bitter 65-årig gubbe som dricker öl i sin husvagn och går på strippklubb. Barn berättar om hur de påverkats av Wrinkles – någon har mardrömmar, en annan är en beundrare.
 
Det är en ofta intressant film som med rena fakta skildrar en väldigt tidsenlig kultur där folk hör det de vill höra och reagerar med känslor istället för ord. Olika perspektiv från barnpsykologer, föräldrar och folksägenexperter bidrar till fördjupning. Däremot känns det som om regissören Michael Beach Nichols inte alltid vet vad han ska göra med temat.
 
Bland annat har han valt flera tålamodsprövande barn och föräldrar som intervjuoffer. Är tanken att vi ska ta Wrinkles sida när vi inte bryr oss om dem? Oklart. Dessutom är de skräckfilmsliknande spelscenerna med Wrinkles så tydligt iscensatta att de inte skrämmer ett dugg och känns överflödiga.
 
Mot slutet kommer en twist som gör Wrinkles motiveringar tydliga. Men Nichols egna motiveringar att slänga ett sådant ”jaha”-moment i ansiktet på publiken blir tvärtemot vaga. I slutändan blir denna dokumentär om en clown med syfte att skrämma olydiga barn fascinerande men långt ifrån så underhållande som den borde vara. Kanske kan en spelfilm utvinna lite mer energi ur Wrinkles spännande karaktär? Ringer någon Blumhouse?