X-Men 2000

Polen, 1944. Nazisterna har tagit över och tusentals judar förs till koncentrationsläger. Familjer splittras, föräldrar förs bort från sina barn. Ilskan och sorgen över att ha förlorat sin mor får en ung tonårspojke att upptäcka en magnetisk kraft hos sig, som låter honom kontrollera metall. Han växer upp till att bli Magneto, en mäktig övermänniska med noll tolerans för andra människors intolerans mot de som är annorlunda.

I X-Mens värld lever mutanter mitt bland vanliga människor. Ibland ser de ut som vem som helst och ibland inte, men de har alla en sak gemensamt: evolutionen har skippat några steg och gett dem övernaturliga krafter. De kan läka sig själva, flyga eller läsa andras tankar. Här finns de som använder sina krafter för onda ändamål, men även de som vill använda dem i gott syfte. Professor Charles Xavier är initiativtagare till en skola – utåt sett ett vanligt internat för ovanligt begåvade ungdomar – där han hjälper unga mutanter att hantera sina krafter. Men skolan är även en fasad för något annat. Ibland förvandlas lärarna till superhjältar kallade X-Men, med uppdrag att upprätthålla balansen mellan det goda och det onda, och inte låta onda mutanter göra dumma saker.

För det är en värld där mutanter redan har dåligt rykte, och regeringen vill skapa ett register över alla mutanter av rädsla för vad de kan åstadkomma.

Bryan Singers film presenterar superhjältar med ganska vanliga mänskliga problem. Utanförskap, att vara annorlunda än omvärlden och ständigt rädd för andras hot eller oförståelse. Det är lätt att förstå varför serietidningarna den baseras på sägs ha blivit så populära bland unga judar, homosexuella, invandrare och andra utstötta minoriteter. Vem har inte någon gång velat få superkrafter och spöa upp sina förföljare?

Frågan hanteras med omsorg, och en annan intressant aspekt är hur onda filmens skurkar egentligen är. Magneto och hans högra hand, kroppsskiftande Mystique, kämpar för acceptans precis som alla andra mutanter, men bara på lite olika sätt.

Sedan kan man se hur ”X-Men” fungerar som actionfilm, och det är här det brister. Jämfört med de två senare filmerna är miljöerna tråkiga, actionscenerna inte särskilt upphetsande, och Magnetos hantlangare Toad och Sabretooth måste vara trilogins tråkigaste mutanter – fula, skitiga och elaka utan kännedom om varken stil eller tandborstar, men främst av allt är de onyanserade och utan den komplexitet som gör X-Menvärldens mutanter så intressanta.

”X-Men” är en godkänd start på en superhjältetrilogi, men den går inte helt ihop med tvåans estetiska stil eller treans intensiva action. Åsikterna går förstås isär och inga har väl mer att säga till om i frågan än de sanna X-Menfansen, men som en i publiken utan större mutantkunskaper men med stort intresse för film, action och det övernaturliga, är filmen i mitt tycke den svagaste i serien.