X-Men: Days of Future Past 2014

Som de flesta andra gillar jag vad Matthew Vaughn gjorde med "X-Men: First Class", en stylish 60-talsspionthriller med flera favoritkaraktärer som unga. Till skillnad från de flesta har jag heller inga större problem med Brett Ratners hantering av "X-Men: The Last Stand". Men Bryan Singers comeback som regissör är alltid välkommen. Mannen som drog igång den här filmserien redan år 2000 har stor förståelse och respekt för alla föregående filmer, och väver in flera blinkningar tillbaka. Man vet också att man får välkoreograferade striedr, där karaktärernas olika och ofta visuellt häftiga förmågor kompletterar varann. Men trots det intressanta upplägget med tidshopp blir det "bara" ett kul och hyfsat underhållande äventyr, en mellanfilm i väntan på nästa. 

Introt sätter ribban högt. "X-Men: Days of Future Past" kastar oss rakt in i en spektakulär strid. Det är mutanter vs Sentinels i en mörk och dyster framtidsvärld. Inga superkrafter biter på de onda robotarna som har programmerats att utrota alla som avviker från normen. Är det Putin som varit i farten? Nä, men forskaren Bolivar Trask, vars främsta/värsta uppfinning löper amok långt efter hans död. De har varit effektiva: bara ett fåtal mutanter finns kvar. Hjältarna som vi känner till sen tidigare - med Storm, Iceman, Kitty och Colossus i spetsen - får hjälp av nya förmågor för att hålla ställningarna mot det till synes odödliga hotet. Men här krävs desperata metoder. Tack och lov har Kitty muterat till en levande tidsmaskin som kan sända en varning till 1970-talet.

Wolverine anmäler sig frivillig för en mental tidsresa, och hoppar tillbaks till en era då Charles Xavier fortfarande hade hår och Mystique var ingen annan än Katniss Everdeen. Nu ska han bara pigga upp en deprimerad Professor X, frita en hårdbevakad Magneto och övertyga dem om att gemensamt sätta stopp för en gemensam framtida fiende.

Här är alltså en uppföljare på originaltrilogin och samtidigt en prequel, men mest en uppföljare på den förra prequeln, ett tiotal år senare på tidslinjen. Det är inte fullt så mindfuckigt som det låter, även om frågorna blir många (Dog inte Xavier i 3:an? Har ingen åldrats sedan "First Class"?).

Nummer fem i superhjälteserien om de fredsbevarande mutanterna, eller nummer sju om man räknar med Wolverines fristående äventyr (och det bör man göra för att få störst glädje av den här) är den minst fristående. Vid det här laget tar man för givet att publiken är bekanta med upplägget och huvudkaraktärerna. Som upplagt alltså för att ladda upp med ett filmmaraton och gå på påskäggsjakt: det känns som om de tidigare delarna medvetet planterat vissa saker för kommande filmer. Ni minns kanske jätteroboten som Wolverine kaxigt plockar isär i stridssimulatorn i "X-Men: The Last Stand"?

Maximal utdelning lär gå till de som slukat serietidningarna och längtat efter att få se såväl Sentinels och en drös med nya karaktärer på bioduken. Coolast är Quicksilver, spelad av Evan Peters. En hipp rackare med silverhår och en förmåga att stoppa tiden, vilket han demonstrerar i filmens skönaste scener.

De flesta andra försvinner lika fort som de kom - extra många cameos har klämts in för att plocka billiga PR-poäng och kunna kalla filmen för "den största superhjältefilmen någonsin". Visst är den ambitiös, men resultatet inte känns helt hundra på någon punkt. Actionscenerna är schyssta men kunde fått vara både längre och fler. Karaktärerna är coola men det ges ingen chans att lära känna någon av de nya. Ian McKellens speltid på totalt 30 sekunder är bara det en dödssynd. Särskilt när Mystiques skepnadsbyten och Wolverines klor som vanligt får störst utrymme.

Långa dialogscener finns det däremot gott om, med mer känslosnack än i två säsonger av "Dr. Phil". Men det handlar inte om budskapen om utanförskap och acceptans, något som varit kärnan genom seriens gång. Snarare om att övertyga några vresiga mutanter om deras framtida kall. Och man går väl inte på en "X-Men"-film för att se mutanter prata?

Nästa del är redan planerad till sommaren 2016. Och jo, den kallas redan för "den mest episka hittills", precis som den senaste och den innan. Kom igen nu, Singer, det behövs ju inte mycket för att det ska bli fantastiskt.