X&Y 2018

Persbrandt och Odell är två omskrivna personligheter som många svenskar har en uppfattning om. Han - macho, skrämmande, sexig, hyllad. Hon - galen, provokativ, säregen, konstnärlig. Fyll gärna på med egna adjektiv. Det finns inga rätt eller fel, vill de påvisa med den udda och högst personliga filmen "X&Y".

Skådespelaren vs regissören. Starke alfahanen och den kåta kvinnan. Tanken är, berättar hon i en voice-over, att se bortom de mediala bilderna och undersöka könsroller. Det blir ett intressant maktspel där Odell och Persbrandt får utmana sina rädslor och attraktioner, diskutera hur de ser på varandra, och inte minst konfrontera de drag hos sig själva som de vanligtvis försöker dölja.

Flera sidor av deras personligheter får komma fram - bokstavligen. Tre skådespelare var gestaltar nämligen deras olika alter egon. Här får vi möta Mickes tuffa sida, hans självdestruktiva sida samt hans mer kreativa och känsliga sida. Anna gestaltas som modig, men också intelligent, och sist men inte minst blyg och osäker. Upplägget går ut på att Anna Odell och Mikael Persbrandt bor ihop med de sex skådespelarna, deras alter egon som aldrig går ur karaktär, och experimenterar med olika situationer. Hur är de som personer, och vilka hade de velat vara?

”X&Y” presenteras som en metafilm som växer fram inför våra ögon. Vi får se hur skådespelarna känner på sina rollfigurer i olika scenarion, samtidigt som Anna Odell lovar dem att strax sitta ner och skriva ett vettigt manus. Med jämna mellanrum kliver hennes producenter in och oroar sig över en osammanhängande inspelning som bara verkar spåra ur.

Det blir allt från flörtar till bråk och sex. När som helst kan Odell eller Persbrandt låta en av sina ersättare kliva in i en scen och ta över. Det hettar ofta till mellan alla stora egon i rummet. Vad som är på riktigt eller på låtsas, är menat att vi ska få spekulera över själva.

Men löftet om en drama-dokumentär, där publiken inte riktigt ska veta vad som sker på riktigt eller inte, håller inte. Kameraarbetet avslöjar att det aldrig är så spontant och improviserat som man vill få oss att tro. Kanske hade reality-vinkeln funkat bättre med dolda kameror, eller i ett slags Big Brother-hus. Ju tidigare du slutar undra vad som är verkligt, och accepterar att du tittar på en noga genomtänkt arthouse-komedi, desto bättre.

Studion blir både en teaterscen och ett dårhus, där Anna Odell och Mikael Persbrandt får leka fritt med sin egna image, och både utmana och bekräfta publikens fördomar. Det görs tillsammans med en brokig ensemble med sevärda skådespelare både från Sverige och Danmark (anledningen stavas danska produktionspengar). Speciellt kul är det att se Trine Dyrholm och Thure Lindhardt cockfightas med varandra som två dryga sidor av Persbrandt. Och Jens Albinus går all in i sin roll som ängsliga Anna på ett väldigt komiskt sätt.

Det kanske låter som ett pretentiöst konstskoleprojekt, men blir ett ganska kul experiment - kanske främst för oss som är intresserade av skådespeleri och annorlunda filmskapande. Det är en udda film, men för smal och intern för att nå och intressera en större skara. Publik kommer nog lockas av att se Persbrandt spela sig själv i ett skruvat sammanhang. Han visar sig sårbar och leker med den image som tidningarnas rubriker har gett honom.

 

I slutändan har Anna Odell gjort ännu en film om Anna Odell. Det här är hennes sätt att konfrontera sig själv, sina drömmar och rädslor. Till skillnad från mobbning-fokuserade debuten "Återträffen" berör denna antagligen inte lika många eller lika starkt.

"X&Y" är en film med fina skådisar, konstnärliga ambitioner, en del humor och en del allvar, men ingen tydlig tanke om vem den talar till, eller varför.