Yes Man 2008

Det är knappast någon överdrift att påstå att Jim Carreys karriär tagit några rejäla smällar under de senaste åren. Sedan fullträffen med "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" har de betydligt mindre lyckade "Fun With Dick and Jane" och "The Number 23" schabblat bort förtroendet för den mer seriösa Carrey. Därför är det helt logiskt att han nu återvänder med en patenderad Jim Carrey-komedi som till mångt och mycket är en klonad version av "Liar, liar".

I "Yes Man" spelar han den misslyckade banktjänstemannen Carl Allen. Sedan en skiljsmässa för tre år sedan har Carl inget liv, han undviker sin bäste vän tackar nej till sociala möten och spenderar större delen av sin tid i dvd-butiken eller i soffan. Det är ett miserabelt liv han lever så när han en dag stöter på en gammal bekantskap som tipsar honom om en revolutionerande ny livsfilosofi så beslutar han sig för att ta en chans. Han går på ett seminarium där gurun Terrence (Terence Stamp) predikar vikten av att säga ja till livet. Carl går motvilligt med på att att säga ja till vad som än dyker upp, något som snabbt kommer att förändra hans liv i grunden.

Hela filmen bygger i princip på ett enda skämt: Jim Carrey säger ja till knasiga förslag. Ett katastrofalt recept kan tyckas, men den här gången fungerar det faktiskt hjälpligt. För även om det finns en hel del scener där humorn faller platt till marken är det övervägande roligt, eller i alla fall lite lustigt större delen av tiden. Bäst är Rhys Darby (från "Flight of the Concordes") som Carls närmaste chef som vill inget hellre än att bli polare med sina anställda. Skoterflickan och rocksångaren Allison (Zooey Deschanel) återupplivar Carls kärleksliv och blir en symbol för hans återvunna livskraft. Charmiga indieskådisen Zooey Deschanel är får mestadels agera statist till Carreys allt mer utflippade maneér och känns trist nog underutnyttjad, även om hon har åtminstonde en fantastisk scen med sin udda poporkester.

Jag vet ärligt talat inte om filmen försöker säga något om flummiga livscoacher eller inte, antagligen inte. Till slut är "Yes Man" en tvättäkta Jim Carrey-film som inte suger och det borde räcka för de flesta kan man tycka. Regissören Peyton Reed balanserar filmen igenom på en slak lina och är gång på gång på väg att slå över i Carrey-kitsch, men lyckas till slut segla filmen i hamn. Det är förutsägbart och tillrättalagt men också oavbrutet underhållande. Och det är väl ändå det som räknas.