Yesterday 2019

Himesh Patel spelar Jack, en ganska alldaglig kille från en engelsk kuststad som kör gaffeltruck på dagarna och spelar gitarr på kvällarna. Jack har stora drömmar om att slå igenom med sin musik, men trots åratal av uppträdanden på lokala pubar har han egentligen bara ett enda superfan, Ellie (Lily James), som också är hans manager. Hon har stöttat honom ända sedan skolåren, och är hemligt kär i honom, även om han (konstigt nog) aldrig sett henne som något annat än en god vän.

Men så en kväll, medan Jack cyklar hemåt, inträffar ett gigantiskt strömavbrott över hela jordklotet (av det slag som förutspåddes inför millenniumskiftet). Mörkret gör att Jack blir påkörd av en buss och tappar medvetandet. När han vaknar upp har hela världshistorien förändrats. En första ledtråd är Beatles-referatet ”when I'm 64” som helt går Ellie förbi. Poletten trillar ner med full kraft när Jack får en gitarr i ”krya-på-dig”-present och sjunger klassikern ”Yesterday” inför en hänförd grupp vänner. Replikskiftet som följer är ett bra exempel på filmens humor, när vännerna först bedyrar att det var det bästa de hört av honom, han invänder att vaddå, det är ju bland det bästa som någonsin skrivits i musikhistorien, och vännerna svarar med att anklaga honom för hybris.

Jack inser att han är den enda som känner till Beatles sånger. Fler roliga scener följer som när han ska googla bandet och bara får upp bilder på skalbaggar, eller när han hamnar i en musikskrivartävling med Ed Sheeran (som spelar sig själv) där den som får till den bästa låten på tio minuter vinner. Här kanske man kan gissa hur det går. Komiska side-kicks till Jack och Ellie-duon är Jacks nya pengatörstande manager Mandi (Kate McKinnon) och hans halvalkoholiserade roadie (Joel Fry).

Själva grundpelaren som berättelsen vilar på, skriven av Richard Curtis (”Love Actually”, ”Fyra bröllop och en begravning”) och regisserad av Danny Boyle (som vann en Oscar för ”Slumdog Millionaire”), har vi dock sett många gånger förr. Drömmen om att bli stjärna blandas upp med klassiska kärlekshistorieingredienser som de obligatoriska missförstånden och hur man nästan missar lyckan för att man är blind för vad man har framför ögonen.

Faktum är att man skulle kunna vänta sig mera av ett sådant här drömteam för handlingen är inte särskilt trovärdig. En värld utan Beatles är en sak, men skapar man ett nytt universum måste man hålla sig till dess regler. Berättelsen är fortfarande satt i det samtida 2019 som vi känner till, och här skulle man kanske få fler reaktioner på att föreslå ”The White Album” som titel, sjunga om ”U.S.S.R” eller muntert tralla ”she was just seventeen, if you know what I mean”. Det typiska romcom-momentet där andrahandsvalet glatt stiger åt sidan utan minsta lilla agg och dessutom är glad för huvudpersonernas skull känns också lite väl tillrättalagt. Om man däremot jämför med ABBA-filmernas fluffiga ramberättelser runt de välkända sångerna, har här skapats en solid berättargrund.

”Yesterday” bjuder härlig brittisk humor och jag skrattade mycket och ofta när jag såg den på världspremiären på Tribecas filmfestival, där den fick stående ovationer. Filmen har en ”Split”-liknande överraskning mot slutet som publiken fick lova att inte avslöja, men som lade till en aspekt av en värld utan Beatles... Vänta er dock inga djupsinniga karaktärsporträtt - essensen är en enkel kärlekshistoria kryddad med mycket humor och fantastisk musik, varken mer eller mindre.

Man kommer dock långt med skratt, charmiga karaktärer och Patels oemotståndliga tolkningar av Beatleslåtarna. Därför skulle jag, trots bristerna, faktiskt vilja sträcka mig till att utse ”Yesterday” till årets bästa romcom hittills. Se den!