Yoko 2012

Yoko är en typ av yeti (snöbjörn?) från de kallare delarna av Tibet. Av misstag hamnar han i en tjuvjägares bil och transporteras med de andra infångade djuren till Europa där han efter en rymning träffar på Pia och blir vän med henne. Tioåriga Pia saknar sin pappa som är död och hon har på sistone glidit ifrån sina riktiga vänner varför Yoko är precis vad hon behöver. Men medan deras vänskap växer lurar den elake jägaren Sneider ständigt i buskarna, samtidigt som något ännu värre - värmen, hotar den lurviga rymlingen.

Jag har sett detta förr och mest och bäst i minnet av liknande historier är såklart "E.T." från 1982. Yoko är på många sätt en något barnsligare variant av den filmen och det finns till och med ett par scener som känns direkt "tagna" därifrån. Fast medan "E.T." verkligen är för alla åldrar så faller Yoko på, från min synvinkel sett, att den så väldigt mycket känns riktad till barn, och bara barn. Som sådan är den såklart också dubbad till svenska. Vilket ju är bra, för barnen som ännu inte läser.

Själv är jag inget fan av dubbade filmer. Det går väl an när det är animerade figurer som drabbas (dubbas), men osynk på mänskliga läppar stör något väldigt, även om det som sagt är i en film för de yngre och därför fullständigt försvarbart. Fast ändå störs jag. Mycket. Direkt från början. Och det blir inte bättre av att de redan på flera håll överspelade karaktärerna har fått ett ännu mer överspelat svenskt tal och gångerna är många då jag undrar om någon seriöst tänker att man måste göra en elak figur, med elakt stirrande ögon och ett ännu elakare skratt för att barn ska förstå att personen verkligen är elak. Jag tror inte det och tycker det kan vara rätt respektlöst att ösa på så, framförallt när det som i det här fallet ändå inte är småbarnen som är målgruppen.

Men yetin Yoko är trots allt söt. En skön blandning av nalle, hund och snödjur och när hen får smak för tysk rap och börjar skaka hårig rumpa i ryckig takt fnittrar till och med jag till.

Samspelet mellan de två nya vännerna är fin och det finns några ögonblick när Yoko använder sig av sin positiva "utandning" och bringar någon typ av sinnesro och lycka in i de andras liv, vilket känns väldigt trevligt. Tempot är stundvis högt och även om jag inte orkar engagera mig i alla Sneiders misslyckade fångstförsök, så gissar jag att många i den yngre publiken kommer ha behållning av både dem och annat.