You Again 2010

Marni (Kristen Bell) är ung och snygg och jobbar med PR. Hon ska resa hem över helgen för att närvara vid sin, också superduglige, brors bröllop; döm om hennes förvåning när det visar sig att broderns blivande brud är samma tjej som förpestade Marnis liv i Highschool. Marni var nämligen mobbad på den tiden, men detta löste hon pragmatiskt genom att ändra frisyr, sluta bära Göran Perssons glasögon från åttiotalet och åtgärda sin acne. Framförallt lärde hon sig att "tro på sig själv" - gör man det så övervinner man ju allt. Att återse sin mobbande plågoande från tonåren förvärras av att tjejen i fråga, JJ, låtsas som att hon inte känner igen Marni, som därför gör det till sitt uppdrag att demaskera sin blivande, lögnaktiga svärsyster.

En liknande konflikt rullas upp mellan Marnis mamma Gail (Jamie Lee Curtis) och JJ:s moster Ramona (Sigourney Weaver) som skall närvara vid bröllopet; de var bästisar under sina skolår men blev på skolbalen av grumliga skäl dödsfiender för livet. Upplagt för catfights över generationsgränserna tänker vi, men förmodligen också upplagt för tårdrypande försoningar och kramkalas. Efter denna insats behöver vi inte tänka särskilt mycket överhuvudtaget.

Trots att hela premissen bygger på att världen aldrig är så liten som i en småstad där alla känner varandra så har Marnis brorsa Will, som gick på samma Highschool som sin syster och hennes nemesis, på ett mirakulöst sätt undgått att lägga märke till JJ, trots att hon var pluggets coolaste och hetaste tjej - de träffades och blev kära först senare (!) I en efterhandskonstruktion kan man köpa detta då Will framställs som så urbota korkad och helylle att man misstänker en frontallobslobotomi, men detta lär knappast ha varit manusförfattarens avsikt.

Det yttre ramverket består alltså av en superamerikansk hemvändar-highschool-komedi, komplett med träkojor från barndomen, cheerleader-avundsjuka och knasiga dansnummer. Filmens kärna och budskap kan formuleras enligt: Det är dumt att vara elak mot andra människor, men alla förtjänar en andra chans! Och så är det ju, däremot kan man ifrågasätta nödvändigheten i att förnedra både Sigourney Weaver och Jamie Lee Curtis för detta ädla skäl. Den senare ser faktiskt stundtals ut att ha ganska roligt, medan Weaver mest känns konstruerad och malplacerad; när hennes världsvana diva till karaktär slänger sig med franska fraser för att markera hur framgångsrik hon är blir det enda sättet att motarbeta kindernas rodnad att hoppas på att hon får ordentligt betalt för detta. Det får hon säkert.

Det är nästan så att man misstänker att Disney har haft ett finger med i spelet... Men vänta! Distributor: Walt Disney Studios Motion Pictures! Två scener är talande för filmen som helhet och kan med fördel tjäna som måttstock om man överväger att se den: en kvinnas gränslösa sorg och uppgivenhet illustreras tydligast genom att låta henne vräka i sig cream cheese - "Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!" - och när det ska dansas sexigt och lite roligt så görs det till Black Eyed Peas. Några enstaka fyndiga repliker och ett tacksamt upplägg, eller Patrick Duffys grå tinningar under tre sekunder kan inte höja lägstanivån mer än ett par millimeter. Vi har sett det förut, vi kommer att få se det igen. Även då lär vi sucka: "Arrgh...! DU igen!"