You Don’t Nomi 2019

”Showgirls” är ett monster. En naturkatastrof. Ett fascinerande vansinne. Filmen än av tidernas mest ökända floppar trots att manuset vid tidpunkten var det dyraste som sålts (!). Den vann Årtiondets Sämsta Film på Razziegalan, huvudrollsinnehavarens Elizabeth Berkleys (tidigare mest känd från ungdomskomediserien ”Pang i plugget”) karriär återhämtade sig aldrig, regissören mer eller mindre fördrevs från Hollywood – men filmen blev snabbt en kultklassiker och dragshowinspiration.

”You Don’t Nomi” öppnar med ett citat om att anledningen till att vi fortfarande pratar om ”Showgirls” är att vi inte förstår vad den betyder, och hur vi kan gilla något som är så märkligt. Personligen tycker jag att ordet märklig inte räcker till.

”Showgirls” handlar om Nomi Malone (bara namnet säger så mycket, efternamnet baseras förstås på alone, men förnamnet? Refererar det till "Know me" eller kanske till det mer konfrontativa ”No! Me!”) som liftar till Las Vegas för att bli en showgirl. Hon träffar vänner och fiender när hon arbetar sig upp från sjabbig strippklubb till huvudrollen i den glamourösa showen Goddess. Nomi skyr inga medel för att få vad hon vill ha, och inte heller för att utkräva hämnd på de hon tycker som förtjänar det.

”Showgirls” buntas ofta ihop med Tommy Wiseaus ”The Room”, en annan fascinerande kultröra som med fördel ses under berusning med en grupp vänner. Men det är viktigt att komma ihåg att ”Showgirls” hade en budget och väletablerade personer bakom kameran.

Det låter som ett skämt att ”Showgirls” en tid var det dyraste manuset som sålts. Joe Eszterhas hade tidigare skrivit manus till bland annat ”Flashdance” och ”Basic Instinct” - knappast Oscarsmaterial, men definitivt inte något som fick någon att förvänta sig vad som komma skulle.

Den holländska regissören Paul Verhoeven har haft en fascinerande karriär, han var knappast en favorit bland kritikerna varesig med sina nederlänska filmer eller med sina amerikanska, men ”Total Recall”, ”Robocop” och ”Basic Instinct” drog åtminstone in ordentligt med pengar. 2016 vann han äntligen över finkulturen då hans film ”Elle” bland annat vann Bästa film på Cannesfestivalen. Det finns någon sorts poesi i det.

Det mesta i ”Showgirls” känns som en bisarr feberdröm, det är som att filmen är gjord av en artificiell intelligens eller en alien. Skådespelet melodramatiskt och hysteriskt, men levereras med en märklig ryckighet (ett medvetet val hävdar Verhoeven - åtminstone ibland). De vansinniga replikerna avlöser varandra, det är som att ingen inblandad någonsin hört två personer prata. Vad sägs om ”man, everybody got AIDS and shit”, det vemodiga ”Must be weird not having people cum on you” och förstås samtalet om hundmat. Det är svårt att veta vad som är ett avsiktligt skämt och vad som inte är det, men det gör det bara svårare att slita blicken från skärmen.

Det bjuds också på en överväldigande mängd naket. Likt ett defekt gökur hoppar bröst (ibland med kristallutsmyckade bröstvårtor!) aggressivt fram i tid och otid – men all denna nakenhet lyckas på något sätt vara fullkomligt oerotisk.

Varför ”Showgirls”?

 

Så varför kan folk inte släppa ”Showgirls”? Jag har själv sett den flera gånger, och jag blir aldrig avtrubbad för det bisarra. I ”You Don’t Nomi” diskuterar många olika röster med många olika åsikter. Vi får höra från kritiker, personer som anordnar audience participation visningar av filmen och dragshower, huvudrollen i ”Showgirls”-musikalen, filmprofessorer och en som skrivit en poesisamling om filmen. Regissören Jeffrey McHale har gjort valet att inte visa de flesta intervjupersonerna, deras röster spelas över filmklipp, vilket ger filmen ett mycket bättre flyt men gör det näst intill omöjligt att veta vem som pratar efter första gången namnskylten visas.

Det finns många frågor som behöver besvaras. Hur kom den här filmen ens till? Är ”Showgirls” genuint dålig, eller är den i hemlighet genial? Antydde något i Verhoevens filmografi att det här var vad han ville göra när han fick chansen att göra nästan vad han ville? Vilka var Verhoeven, Eszterhas och Berkley innan, och vilka blev de efter detta vattendelande misslyckande? Är den enbart misogyn eller finns det feministiska stråk? Vi erbjuds en kort historik över kultfilmer av typen ”so bad it’s good” som jag uppskattade, och får några utdrag ur recensioner där kritiker tävlade om att skriva den värsta sågningen. 

”You Don’t Nomi” är väldigt nischad, men för rätt person är den en guldgruva. De olika rösterna och åsikterna skapar en komplex, kritisk och kärleksfull bild av filmen och fansen, men i slutändan är det fortfarande svårt att veta vad som gör ”Showgirls” till denna bisarra men magiska naturkraft den är. ”Showgirls” övergår förståndet.