You Were Never Really Here 2017

Det har tagit sex år för regissören Lynne Ramsay att göra filmen. Egentligen skulle hon ha gjort ”Jane With A Gun” med Natalie Portman, men valde att hoppa av det projektet och istället fokusera på ”You Were Never Really Here” vilket var ett väldigt bra beslut om ni frågar mig.

Filmen bygger på Jonathan Ames novell och handlar om krigsveteran och före detta FBI-agenten Joe. Han tampas med trauman från kriget men även sin barndom. Han bor nu tillsammans med sin mamma och arbetar som privatdetektiv med fokus att hitta försvunna minderåriga flickor och rädda dem från sexhandel. En dag får han ett uppdrag som leder honom in i ett nät av korruption, vilket får oanade konsekvenser.

Vi får lära känna Joe under filmen genom fragmentariska flashbacks. Han spelas av en suverän Joaquin Phoenix, med helt rätt look; skägg och stripigt hår, men framförallt lyckas han förmedla den inre kamp karaktären tampas med genom talande blickar och ett övertygande kroppsspråk. Det är både starkt och berörande.

Även Judith Roberts som spelar mamman i filmen gör ett starkt avtryck. Hon är fantastisk och känns väldigt genuin och äkta. Tillsammans med Phoenix har de några riktigt fina scener.

Precis som i Lynnes förra film, ”Vi måste prata om Kevin”, är det här ett visuellt drama där fotot och musiken fått stort utrymme. Musiken ger filmen ett driv och en känslomässig nyans och tack vare den mästerliga ljuddesignen och distinkta detaljer lyckas hon skapa rätt atmosfär.

Klippningen i filmen är även den fascinerande. Här används snabba och längre klipp för att skapa den rätta rytmen. Det hoppas fram och tillbaka i tiden vilket känns både spännande och effektfullt.

Trots att våldet i filmen är extremt och att det finns en hel del brutala scener, känns det aldrig överdrivet. Brutaliteten skildras på ett smart sätt och de har löst mycket i klipprummet, så det inte är så grafiskt som det i verkligheten skulle vara. Det mörka vägs också upp av några ljusare scener, bland annat de som Joe delar med sin mamma.

Många kan nog uppleva filmen som fragmentarisk och lite spretig eftersom man hoppar mellan olika scener, men jag ser det snarare som en del av filmens charm. Det hela blir en blandning av intrigen men också Joes tankar och känslor varför det känns mer och blir också konstnärligare än bara en ”vanlig” film.

“You Were Never Really Here” är ett mörkt och intensivt drama som känns i hela kroppen. Se den och bli berörd.