Yves Saint Laurent 2014

Det har kommit en hel del spelfilmer och dokumentärer om modeskapare och modeprofiler de senaste åren, exempelvis Valentino Garavani ("Valentino: Last Emperor"), Karl Lagerfeld ("Lagerfeld Confidential"), Coco Chanel ("Livet före Chanel"), Anna Wintour ("The September Issue") och Yves Saint Laurent ("Yves Saint Laurent - Den stora kärleken").

Dokumentären om Yves Saint Laurent kom 2011, två år efter att modeskaparen gick bort. Tack vare att spelfilmen berättar om en annan del av Yves liv och har ett annat tillvägagångsätt än dokumentären fyller den till viss del en funktion. Problemet är att det kommer ytterligare en film om honom i slutet av året, med Léa Seydoux i en av de bärande rollerna, vilket är ett fenomen som jag stark ogillar (vi minns väl alla när det kom två filmer om Coco Chanel år 2009 och ingen var särskilt speciell).

Denna biopic tar sin början 1957 när den oerhört timide och känslige 21-åringen tar över som Diors chefsdesigner i ett av världens främsta modehus efter att grundaren Christian Dior har gått bort. Saint Laurent gjorde succé med 1958 års vårkollektion för Dior och fick ett makalöst stort genombrott. Tillsammans med sin stora kärlek och affärspartner Pierre Bergé startade han några år senare ett modehus i sitt eget namn och hans enorma storhetstid som kungen av mode inleddes.

Filmen gick direkt in som nummer ett på den franska biotoppen när den hade premiär tidigare i januari och i huvudrollerna syns två skådespelare på stark uppgång i hemlandet, Pierre Niney som den legendariska modeskaparen och Guillaume Gallienne ("Marie Antoinette") som Pierre Bergé. De gör båda ett mycket bra jobb och Pierre Niney är väldigt porträttlik i sin androgyna och lillgamla uppenbarelse. Deras relation känns dock inte så elektrisk och gör inget större avtryck.

Det är en oerhört välgjord film som är estetiskt tilltalande med mycket vackra miljöer, kläder och människor. Det finns några bra scener med fantastiska bilder till trollbindande musik och det är kul att se hur några av hans signifikanta plagg kom till, exempel denna Mondrianinspirerade klänning från 1965.

Trots det lämnar filmen en smått otillfredsställande känsla efter sig. Det finns inte särskilt mycket substans bakom ytan, vilket är konstigt eftersom Yves Saint Laurent hade ett väldigt fängslande och "filmiskt" liv. På grund av sin homosexualitet mobbades Yves svårt vilket satte sina spår hos honom, men inget av det finns med i filmen. En händelse som inte heller nämns är att han blev uttagen till värnplikt i den franska armén under Självständighetskriget i Algeriet, vilket ska ha varit den utlösande faktorn till hans psykiska ohälsa. Han diagnotiserades som bipolär och befann sig under en period på ett mentalsjukhus vilket marginaliseras.

Inget psykologiskt djup alltså och det kanske inte gör något eftersom det här är en film om mode, men det är svårt att få en bild av huvudpersonen och därför bryr man sig inte nämnvärt om honom. I en scen frågar en av hans mannekänger och vänner ut honom när de befinner sig i Marrakech, där han och Pierre hade ett hus, och det är enda gången man får lite inblick i vad han tycker och känner kring smått och stort. De få festscener som finns med i filmen känns välkomnande för då händer det åtminstone något.

"Kläder är en form av protest" har Yves sagt och jag hade velat se mer av denna upproriska och modiga Yves. Han fick kritik i USA för 1971 års kollektion som hämtat inspiration från andra världskrigets Paris och när han introducerade parfymen Opium anklagades han för att uppmuntra till narkotikabruk. Hans kläder kom att återspegla kvinnans förändrade roll i samhället med rätt till egen sexualitet och plats på arbetsmarknaden (han låg exempelvis bakom den berömda och banbrytande "Le Smoking" - en smoking för kvinnor).

Det är en sevärd film om man är väldigt intresserad av mode, modeskapare och Yves Saint Laurent i synnerhet men övriga klarar sig utmärkt utan den och kan istället se (om) modeskaparen Tom Fords "A Single Man" med Colin Firth. Fords (som passande nog var den som tog över modehuset Yves Saint Laurent när Yves pensionerades) regidebut innehåller mängder av vackra kläder, engagerande kärlekshistorier, tredimensionella karaktärer och berättar också hur det var att vara gay på 60-talet, "Yves Saint Laurent" lyckas bara med det förstnämnda.