Zero Dark Thirty 2012

Hur hittar man världens mest efterspanade terrorist? Man stålsätter sig för att det kommer att ta en stund; man investerar kopiösa summor pengar i ett spaningsarbete som förgrenar sig över hela världen, man gräver i släktled och jämför arabiska namn med övervakningsbilder och suddiga foton, man vrider och vänder på varenda sten. Och givetvis torterar man människor för att få dem att uppge värdefull information. Inledningsscenerna i Kathryn Bigelows enormt hypade film skildrar samma typ av otäcka förhörsmetoder som vi är vana vid att se på vita duken, skendränkningar, isolering, falsk inkännande vänlighet som på en nanosekund förbyts i grov misshandel. Skillnaden här är att vi vet att det har hänt. "Zero Dark Thirty" förlitar sig helt på sina autentiska anspråk och har där både sin största styrka och svaghet.

Svaghet eftersom Bigelow bygger sin film runt den problematiska CIA-agenten Maya, sammanbitet och lite Asperger-aktigt spelad av stjärnskottet Jessica Chastain, och hennes ihärdiga, snudd på febriga insats i det enorma spaningsarbetet. Hon är "baserad på en verklig person" och antagligen en vattendelare för opinionen om filmen, en karaktär att älska eller hata, definitivt en agentarketyp som vi kommer att få se från Hollywood till döddagar. Vresig och maniskt plikttrogen, utan privatliv eller egentligen en enda replik som behandlar någonting som går utanför Uppdraget.

"Skit i det där nu" ryter hennes överordnade åt henne när det har gått en åtta-nio fruktlösa år av jakten på Bin Laden, "fokusera på försvarsarbete istället. Protect the homeland!"

"Det är genom att ta Usama bin Laden som vi gör just det!"

Ja, ni fattar. Det är inte Chastains fel att hennes karaktär är tråkig och målsökande präktig på samma gång, men jag är kritisk till castingbeslutet. Det kommer antagligen inte Oscarsjuryn att vara (man får också leta rätt noggrannt för att hitta en negativ amerikansk recension av filmen). Att konstruera filmen utifrån en individ på det sättet ger ibland nästan intrycket av att det rör sig om en vendetta - då hade det varit betydligt intressantare att få ta del av den amerikanska allmänhetens tankar om jakten, i ett bredare perspektiv.

"Zero Dark Thirty" skulle egentligen ha handlat om den misslyckade, fortgående jakten på Usama bin Laden. När beskedet kom att Al Qaida-ledaren hade dödats av amerikanska styrkor fick man med andra ord göra en eller två ändringar i manuset. Projektet har sedan dess omgärdats av kontroverser och upphettade meningsutbyten på hemmaplan, där republikaner har anklagat Barack Obamas administration för att i ett första läge ha läckt hemlighetsstämplade uppgifter om operationen till filmens producenter, och sedan ha manat på dem att lägga premiärdatumet så nära omvalet så möjligt - allt för att påminna USA om att det minsann var under Obamas watch som man klippte bin Laden.

Filmskaparna har i sin tur slagit ifrån sig och hänvisat till det faktum att den sittande presidenten inte ens är med i filmen. Men han flimrar faktiskt förbi i två sekunder när han på en tv-skärm förkunnar att det från och med nu är slut med all form av tortyr av krigsfångar och terrorister. Några av filmens karaktärer lyssnar förstrött på presidenten samtidigt som deras trötta blickar tycks säga: "Jasså, verkligen? Blir det inte bara business as usual?".

Reservationerna till trots så blir "Zero Dark Thirty" som film betraktat bättre ju längre den fortskrider. Den rafflande finalen tål jämförelser med den i "Argo", trots att man också här vet precis hur det ska gå, och har man sett "The Hurt Locker" så är man införstådd med hur skicklig Kathryn Bigelow är på att skildra amerikansk militärkultur och de arabiska miljöer där denna gärna uppehåller sig. Hon är också subtil - lite för subtil i mitt tycke - i sin hantering av de moraliska och etiska aspekterna av det faktum att USA, när situationen "dikterar" det, bestämmer vem som ska dö och vem som ska prövas rättsligt och demokratiskt. Den extrema laddning som låg i symbolen Usama bin Laden tas för givet och är naturligtvis djupt inpräntad i gemene amerikan, här ryms inga dramatiseringar av de skrålande tonårsgrabbar som drack öl och tjoade av glädje på småstadstorg när dödsbeskedet kom. Men Bigelow är naturligtvis också medveten om dilemmat, och för en icke-amerikansk tittare finns ett par scener, även om de kunde vara fler, som väl illustrerar känslan av besk eftersmak.

"Men vad var det egentligen som hände nu? Ska vi glädjas åt att världens mäktigaste nation just verkställde en likvideringsorder?"