Zombi Child 2019

Det rör sig om tre olika berättelser som flyter samman i "Zombi Child". 

 

Det är dels berättelsen som utspelar sig år 1962 i Haiti - där en man tvingas vakna upp från de döda för att jobba på plantagen. Den andra berättelsen är om Mélissa, som börjar på en ny flickskola och gör konstiga ljud om nätterna, vilket skrämmer skiten ur klasskompisarna. Den tredje och sista berättelsen är om Fanny, en hopplöst förälskad tonårstjej som är villig att göra vad som helst för att  hennes Pablo vara nära. 

 

Filmen har en onödigt lång startsträcka innan den kommer igång. Jag kommer på mig själv med att nästan nicka till innan det faktiskt börjar ske saker, men när det väl drar igång - då är det väldigt bra. 

 

Dess tre berättelser har stundtals  svårt för kronologin, då och då blir det rörigt och plottrigt. Men, inom några minuter fångas vi åter upp igen och är med på banan. Förmodligen så hade filmen mått bättre av att skippa 1962-berättelsen då det ändå tydligt kommer fram i de andra berättelserna.

 

Men framförallt så är det en Fannys kärlekskranka berättelse som berör och får mig att både vilja skratta och gråta. Fanny är dessutom superbt skådespelad av nykomligen Louise Labeque, som spelar henne med både hjärta och smärta. Scenen där Fanny försöker vara med och sjunga i skolans flickkör medan tårarna rinner över hennes Pablo sätter knivar i hjärtat på mig. Det är utan tvekan en ny Léa Seydoux vi ser födas på den stora bioskärmen. 

 

I grund och botten handlar filmen om systerskapet, mer än vad det är en film om voodoo och skräck. Det finns tydliga skräckelement och jag misstänker att det är grundtanken med hela filmen. Men i scenerna där tjejgänget ligger i gräset och lyssnar på musik, eller pratar över tända ljus, då är det en av årets finaste filmer som får det att brännas och kännas.