Zombieland: Double Tap 2019

Det är 2019 och zombieland har existerat i 10 år. Wichita, Little Rock, Tallahassee och Columbus har slagit sig till ro i Vita Huset och firar en klassisk familjejul tillsammans (förutom att det är den 17:e november och den hetaste julklappen är en Colt 45:a). Under tiden den udda kvartetten roar sig med att åka sparkcykel längs presidentens korridorer, dekorera julgranen med handgranater och bygga nya mördarbilar har zombierna tagit ett evolutionärt jättehas, vilket resulterat i en rad nya underarter: Homers (som i Homer Simpson) - slöa hjärnmumsare med en osedvanligt god aptit, Hawkings (som i Stephen Hawking) - supersmarta hjärnjägare samt Ninjas - vars närvaro man först upptäcker efter att de satt tänderna i ens halspulsåder. Också naturligtvis en för kvartetten ännu okänd art som inte ens en ”double tap” sägs råda bot på.

 

Liksom originalet bjuder ”Zombieland: Double Tap ” på ett fett slowmotion-intro ackompanjerat av hårda rocktrummor som lättsamt följs upp av Columbus mjuka berättarröst. Kärlekskranke Columbus som rivstartar handlingen med att försiktigt be om Wichitas hand. Wichita svarar genom att i panik bege sig ut på vägarna igen tillsammans med sin lillasyster Little Rock. Men Wichitas roadtrip blir inte långvarig då Little Rock snart rymmer iväg med en ny bekantskap. Lämnad ensam vid landsvägen återvänder Wichita skamset till grabbarna för att be dem om hjälp att hämta hem Little Rock, vilket de glatt ställer upp på.

 

”Zombieland: Double Tap” påminner berättelsemässigt till stora delar om dess föregångare, ända ner till den färgsprakande, blodiga klimaxen. Där ”Zombieland” i sin nördighet var som en nyplockad hjärna åt en hangry zombie luktar samma åtråvärda delikatesser i uppföljaren lite kylskåp. Tur är att berättelsen trots den dramaturgiska likheten är lika välgjord som originalet.

 

Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Emma Stone och Abigail Breslin är också perfekta i sina respektive roller. Dessutom slår de följe med två nya, spännande ansikten: Zoey Deutch ("The Politician"), som spelar en rosljus-doftande delfin- och regnbågsälskande barbiebrud, samt Avan Jogia ("Shaft") som en wannabe Gandhi/Bob Dylan-imitatör i Birkenstocks. Manusduon har också köttat på med sarkasm lika träffsäker som Jesse Eisenbergs överlevnadsregler. Dialogen är fullmatad med briljanta små uttryck och roliga omskrivningar som att bli ”Murrayad” - att felaktigt misstas för att vara en zombie.

 

Två riktigt mäktiga ”zombiekill of the year” introduceras också – vilka tänjer på gränsen till det otroliga. Ett 10-årigt tidshopp medför också viss trovärdighetsproblematik. Jag ställer mig frågande till mycket fler saker i denna än i "Zombieland". Det gäller främst logistiken bakom att lyckas upprätthålla en osannolikt lyxig livsstil med dusch, mat, smink, bensin med mera i ett samhälle som sedan länge förfallit. Bortser man dock från detta och låter sig svepas med av de coola miljöerna och det feta soundtracket samt tillåter sig njuta av det ständigt stigande antalet döda kroppar och inte räds skratta åt hipsters och pacifister är ”Zombieland: Double Tap” lika underhållande och blodig som originalet.