Zoo 2018

Har ditt äktenskap gått i kras? Ser du med avsky på personen som tidigare var ditt livs kärlek? Känns det omöjligt att hitta tillbaka till varandra? Prova att gå igenom en zombieapokalyps tillsammans. Det kan vara precis vad som behövs för att tända gnistan igen.

I skräckkomedin "Zoo" har ett dödligt virus drabbat London. Plan faller från skyn, och infekterade människor äter upp varandra. Allmänheten uppmanas att hålla sig hemma. Men istället för kaos och gore ska det bli ett kammarspel kring uppdämda känslor. Filmen utspelar sig helt och hållet i en och samma lägenhet, ett hem som tillhör Karen och John. De är ett ungt och vackert par, som uppenbart har glidit ifrån varann. Avskyn och bitterheten ligger som en tung dimma mellan dem, och hon är just redo att flytta ut, när det akuta läget tvingar dem att låsa om sig och samarbeta.

De tränar, stjäl mat från grannar och dricker vin. De tar droger, ser på film, och väntar på räddningen som aldrig kommer. Och mitt i allt drama inser de vad som är viktigt för dem, och värt att kämpa för.

Edward Speelers (minns någon "Eragon"?) och Zoë Tapper ("Nightflyers") är två bättre skådespelare än vad den här filmen antagligen förtjänar. De fångar det här paret, och alla komplicerade känslor mellan dem, med perfektion, och väcker på köpet ett starkt band till tittaren. De är inte perfekta, inte ens sympatiska eller trevliga alla gånger, men de känns mänskliga. Och karaktärer att relatera till är en bristvara i skräckgenren. Även när filmen tar klyschiga vändningar och även när det inte är välskrivet hela vägen, så hejar man oftast på paret.

Jag gillar idén att låta ett relationsdrama och en zombiethriller gifta sig. Det är två väldigt olika slags filmer som i "Zoo" funkar förvånansvärt bra ihop. Dramat mellan de få karaktärerna är skickligt fångat, med ett vackert foto, trovärdigt spel och underhållande konflikter. Det är överlag en produktion som känns påkostad och proffsig inom sina smala ramar. Mot slutet blir det oväntat rörande.

Men zombieskräck går å andra sidan att göra på olika sätt, och regissören Antonio Tublén har valt ett slags b-skräckis-spår à la glad amatör, vilket drar ner filmens bättre delar. Bristfälliga visuella effekter, och några rätt billiga zombies, påminner envist tittaren om att vi ser på en lågbudgetfilm inspelad i Skåne.