Zoolander 2001

Den fram till idag otvivelaktigt ledande filmen om modevärlden är Ben Stillers helgalna men lika snillrika film "Zoolander". Då, 2001, var det inte alla som tyckte att den var så värst mycket att hänga i julgranen. Baserat på en snabb sökning i Google var det tal om lite sågningar, många treor och någon fyra. Men en och annan har nog gjort samma resa som filmkritikern Roger Ebert som först totalsågade mästerverket för att sen be om ursäkt till Ben Stiller. 

I "Zoolander" tar sig den manliga huvudkaraktären och supermodellen Derek Zoolander en funderare kring om livet kan vara mer än att bara vara löjligt snygg hela tiden. Filmen regisserades elegant av titelrollsinnehavaren Ben Stiller som baserade Derek Zoolander på en karaktär skapad för VH1 Fashion Show 1995. De klassiska modeklyschorna finns där allihopa: modeller är dumma, industrin är ytlig och kläderna är inte är skapade för gemene man. Men under all glamour och hårspray dock döljer sig en bond-historia light: De dumma manliga modellerna är bara brickor i ett stort syndikat där de används för elaka dåd och samtidigt som Derek Zoolanders värld domineras av det faktum att han fått konkurrens i den unga, fräscha, avslappnade Hansel (bäst spelad av Owen Wilson) får stora designers dån-dimpen då presidenten i Malaysia tänker förbjuda barnarbete. GAH! Var ska de då sy sina svindyra kläder snorbilligt?  

Elakingen Mugatu (Will Ferrell) är en superdesigner som hjärntvättar manliga modeller till att lönnmörda politiker åt syndikatet. Nu behöver de en trög, ytlig idiot som kan ta hand om Malaysias överhuvud åt dem. ”Men var hittar jag någon som är så dum?” säger en oöverträfflig och lagom överspelad Ferrell (som dessutom har samma hårfärg och frisyr sin pudel). Direkt klipp till en intervju med Derek Zoolander som förbereder sig för en plåtning. Han anser att hans uppgift  i livet är att vara professionellt snygg och därmed inspirera andra (!) trots en oförmåga att svänga vänster på catwalken. Och där är historien igång. 

Efter en incident vid modellvärldens Oscars där Zoolander tror han har vunnit och således intar scenen och börjar hålla tacktal framför den riktiga vinnaren Hansel, får Zoolander en kris och börjar ifrågasätta hela sitt liv. Det måste ju finnas något mer i livet än att vara löjligt snygg, kanske hjälpa människor? Zoolander åker hem till gruvområdet i New Jersey – iklädd ormskinnskostym och lackskor- för att hitta sina rötter. En generad pappa (Jon Voight) och typ stum bror (Vince Vaughn) ger honom en chans i gruvan, men det slutar med att pappan blir så förskräckt över att se sonen som sjöjungfru i en reklamfilm att han förklarar Zoolander mer död för honom än Zoolanders döda mamma. Utan någonstans att ta vägen blir det att återvända till modellkarriären. Ställningen är hotad av Hansel samtidigt som Mugatu och hans sidekick Katinka (Milla Jovovich) tar till lömska metoder som massage och propaganda á la A Clockwork Orange - innan Zoolander vet ordet av är han avrättningsredskap på catwalken. 

Filmens premiss bygger på idén om att modeller inte kan tänka själva - de är vana att göra som de blir tillsagda. Det är överlag ett klockrent manus fantastiskt genomfört av Ben Stiller och hans team: Dock är sidospåret med reportern Matildas bakgrund något svalare, en backstory med bulimi och brist på sexliv med en dröm om Vogue känns förutsägbar och framtvingat. Med lite starkt te kan dock även en sån historia bli en orgie. 

Förutom huvudrollerna har "Zoolander" en rejäl cameofest med alla heta kändisar anno 2001: Donald Trump, Natalie Portman (som generat erkänner varför hon inte vågar dejta Zoolander), Tommy Hilfiger, Fabio (som får pris för bästa ”Actor slash model”), Lenny Kravitz, Wynona Ryder, Paris  Hilton, Billy Zane, David Bowie – listan bara fortsätter. Missa inte den då för Hollywood okände Alexander Skarsgård i rollen som dum blondin och kollektivkompis till Derek Zoolander.

Stiller som hade fått framgångar med "Reality Bites" och "The Cable Guy", fick som sagt blandad kritik för "Zoolander" trots att han levererar en otroligt roligt och djup skildring av en så ytlig värld. Filmen är mer genialisk än den vet om: Kontrasten mellan ytliga modevärlden och vanliga knegare, dess villighet att gå över lik för att försvara sitt mode och tjäna pengar ihop med modellerna som är dummare än tåget och tycker de gör något livsviktigt. Slutklämmen i ironin blir ”Derelicte” Mugatus senaste kollektion inspirerad av hemlösa.