Zuper Zebran 2005

Barnfilmer är utan tvekan svårast att recensera, då de inte kan bedömas efter samma kriterier som vuxenfilmer (egentligen tycker jag inte om detta begrepp, det är för vagt, men ni förstår säkert vad jag menar). En typisk barnfilm (och då menar jag film som vänder sig till små barn, inte till sådana som närmar sig sin tioårsdag) skall ju vara extremt tydlig (så att den av vuxna, förhoppningsvis, uppfattas som övertydlig), stereotyp och förutsägbar. Vilket gör att det är ganska fruktlöst att i en recension av en barnfilm exempelvis diskutera huruvida karaktärernas personligheter innehåller klichéer eller inte. Dessutom är jag själv lite osäker på vilka filmer som är lämpliga för barn respektive vad barn tycker om. Min brist inom det sistnämnda området blev jag övertygad om, då jag hörde en grupp nioåringar med ljuv stämma uppge att deras senast sedda filmer varit ”The Ring” samt ”The Passion”. Vilket gör mig ganska så övertygad om att ”Zuper Zebrans” handling inte skulle falla dessa barn i smaken.

En regnig natt blir ett litet zebraföl, av misstag, övergivet av en kringresande cirkus. Den f.d. hästtränaren, numera majsodlande bonden Nolan Walsh (Bruce Greenwood) hittar fölet och tar med sig det hem till sin gård där hans dotter Channing (Hayden Panettiere) tar hand om det och döper det till Strecket (på engelska Stripes). Gården, på vilken Strecket bor tillsammans med en större grupp djur av varierande art, ligger granne med en stor lantegendom, där fina och dyrbara kapplöpningshästar avlas fram och tränas. Strecket växer upp i tron att även han är en ädel rashäst och tillbringar dagarna med att förbereda sig inför den dag då han skall delta i en riktig kapplöpning på den stora, närliggande kapplöpningsbanan.

Ja, jag tillhör definitivt inte rätt målgrupp för denna film, för att uppskatta den fullt ut borde jag förmodligen ha varit sisådär 20 år yngre. För ”Zuper Zebran” innehåller allt det som krävs av en typisk barnfilm, vilket måste betyda att filmmakarna lyckats och att filmen är bra. Däremot betyder det inte att jag gäspade mig genom denna film. För trots min ålder tycker jag att ”Zuper Zebran” är en kul och söt film. Till viss del beror detta säkert på att djur, vid sidan av film (och litteratur), är ett av mina största intressen. Och här fick jag se fina och välskötta djur i nästan varje scen. Men jag kan tänka mig att personer som har ett svalare förhållningssätt till djur, kan tycka att dosen av fjädrar, bräkande och stampande hovar kan bli lite väl stor ibland.

Visst blev jag emellanåt lite väl trött på filmens alla förmaningar om att man alltid skall göra sitt bästa och inte ge upp sin dröm, och på det, inte så väl, dolda budskapet att man duger som man är och att man inte skall vara rädd för att sticka ut ur den stora massan. Men, ”Zuper Zebran” är ju en film som riktar sig till små barn och något hade varit mycket fel om jag idag funnit den givande och inspirerande. Samtidigt måste jag säga att det kändes skönt att för åtminstone nästan en och en halv timme kunna sjunka ner i en värld, i vilken det räcker med att man är snäll och gör sitt bästa för att lyckas och där man tydligt vet vem man skall akta sig för.

Och hade jag själv haft små barn, hade jag låtit dem se denna film, övertygad om att de skulle få en skön bioupplevelse, med många spännande och några hemska ögonblick. Efter att slutscenerna skingrat all eventuell oro skulle barnen lämna biografen nöjda med att skurkarna straffats för sina illgärningar och hjälten segrat, efter att under större delen av historien fått utstått många vedermödor. Och när jag skriver detta slår det mig plötsligt att det, när allt kommer omkring, kanske inte finns någon större skillnad mellan barn- och vuxenfilm.