Ett grandiost fantasyäventyr med skyhög budget - den typen av filmer har potential att bli allt från en megasuccé till en kalasflopp.
Det har inte minst Disney fått erfara många gånger, med de populära ”Pirates of the Caribbean”-filmerna bland de mer lyckade exemplen. Och mer avskräckande fall finns det också gott om. Minns ni ”The Lone Ranger”, filmen som än idag ses som den största floppen genom tiderna? Ett år tidigare släpptes ”John Carter”, en annan ambitiös blockbuster som fick studion att gå mer än 200 miljoner back.
Det var den 9 mars 2012 som ”John Carter” fick sin världspremiär. Här i Sverige släpptes den samma dag som i USA. På bio rullade ”Ghost Rider”-uppföljaren och första ”The Hunger Games” var fortfarande några veckor bort. Ingen större konkurrens med andra ord när årets första riktiga storfilm skulle gå upp på bioduken.
Med en budget som sägs uppnå 300 miljoner dollar var pressen stor. En sådan film måste spela in minst det dubbla för att överhuvudtaget gå med vinst.
Men redan efter premiärhelgen stod det tydligt att publikens intresse var svalt. När ”John Carter” hade gjort sitt på bio slutade de globala intäkterna på 280 miljoner dollar. Den utsågs till filmhistoriens dyraste flopp (ja, tills Johnny Depp och Armie Hammer red in året därpå för att ta över den osmickrande titeln).
Vad var det egentligen som hände? Det är alltid svårt att peka på en specifik orsak. I "John Carters" fall finns det flera problem att dra fram, både med filmen i sig och hur den marknadsfördes.
1. Ingen kände till John Carter
Ett bekymmer när man kastar en säck med pengar på att bygga en ny franchise: det tar tid för publiken att skapa en relation till karaktären och världen.
Visst kan man argumentera för att ”Tarzan”-skaparen Edgar Rice Burroughs romanserie om John Carters äventyr på planeten Barsoom (som Mars kallas i historierna) har sina inbitna fans. Men det är nog ytterst få som känner till böckerna idag, såhär hundra år efter att de publicerades.
Publikens okunskap, och kanske motvilja att sätta sig in i en helt ny mytologi, var såklart en utmaning som Disney inte lyckades överstiga.
En del kritiska röster menar att filmens titel var en missberäkning. Borde Disney ha hållit fast vid sin ursprungliga plan och kallat den för ”John Carter of Mars”? Eller rentav ”The Princess of Mars”, efter den första boken?
Jag är inte säker på om jag håller med - kommersiellt sett gjorde de kanske ett tråkigt men logiskt val. Visst är ”John Carter of Mars” en titel som sticker ut, men ger också en vibbar av en b-film enbart för sci-fi-nördar. Å andra sidan påminner generiska ”John Carter” om ungefär 127 andra actionhjältar (om du inte rentav kommer att tänka på läkaren i "Cityakuten").
Gjort är gjort. Vi kommer aldrig få veta om ”John Carter of Mars” hade dragit in några miljoner extra till von Ankas pengabinge. Kanske inte ett avgörande misstag dock. Nu blir det värre:
2. En rätt trist huvudperson
Jo, jag tittar både på dig, John Carter, och dig, Taylor Kitsch.
Filmens hjälte är snygg, kaxig, egoistisk, lite dum i huvudet, modig och rättvis när det behövs. En sån där klassisk enstöring från gamla tidens matinérullar. Några decennier tidigare och han hade säkert spelats av Harrison Ford någonstans mellan Han Solo och Indiana Jones.
Men han är inte speciellt intressant som huvudperson. John Carter är en soldat från Virginia som kämpat under amerikanska inbördeskriget, och som på ett mystiskt sätt färdas till Mars. Där snubblar han rakt in i en konflikt mellan två nationer… en konflikt han själv har inget som helst intresse av. Tills han möter en vacker prinsessa och bestämmer sig för att slåss för hennes sida.
Det finns mycket att fördjupa sig i på nätet kring hur en filmkaraktär inte ska skrivas, och John Carter är ett utmärkt exempel på en passiv protagonist som gör ytterst lite för att föra handlingen framåt. Han får inte saker att hända. Saker händer honom. Och varför? Det är inte alltid helt tydligt.
Om de bara hade hittat en karismatisk skådis! Istället föll valet på Taylor Kitsch, vid den tiden mest känd från ungdomsserien ”Friday Night Lights”. Han hade också spelat mutant i den första ”Wolverine”-filmen. Inte direkt den stjärna som skulle sälja biobiljetter.
(Minns du överhuvudtaget namnet på hans kvinnliga motspelare?)
Däremot hittas en hel del intressanta namn i birollerna, så som Bryan Cranston, Mark Strong, Samantha Morton, Ciaran Hinds och Willem Dafoe - varav några spelar gröna utomjordingar. Hyfsade skådisar men återigen, inte de största affischnamnen.
3. Hur man inte marknadsför en film
Många menar att det största problemet var marknadsföringen av filmen. Eller bristen på marknadsföring, kanske. Trailers och posters är ett bra verktyg för att skapa intresse och bygga hajp för en kommande biofilm, om inte rentav det enda verktyget som räknas - något som kan fånga uppmärksamhet och öka medvetandet, om det bara görs på rätt sätt.
Den första trailern till ”John Carter” släpptes sommaren 2011 och gjorde ingen glad. Istället för action och effekter fick vi se lite lösryckta klipp till ett något märkligt musikval. Och detta trots (eller på grund av) att regissören Andrew Stanton själv tog kontrollen över hur filmen skulle presenteras, enligt en artikel i Vulture.
Disneys reklamfolk bönade och bad om att han skulle välja en annan riktning. Pixar-regissören ville inte lyssna. ”Det här är en av de sämsta reklamkampanjerna i filmhistorien”, lär en före detta marknadschef ha sagt. ”Nästan som att de inte ville att någon skulle se filmen.”
En dålig trailer behöver inte döda en hel film. Disney fick en chans till. I början av 2012 släppte de en Super Bowl-teaser. Så här såg den ut:
Ännu en missbedömning. Fler scener utan sammanhang. Allt fokus på titeln - hade Disney överskattat allmänhetens kännedom om John Carter? Vid det laget hade filmen fått så pass mycket negativ buzz kring sig att det blev svårt att övertyga publiken om att komma och se filmen.
Pixar-producenten Jim Morris tror dock inte att marknadsföringen var det stora problemet. Snarare att dussintals andra filmer, från ”Star Wars” och ”Dune” till ”Avatar”, har inspirerats av källmaterialet och gett publiken samma upplevelser. James Cameron och Steven Spielberg finns bland regissörerna som nämnt Barsoom-böckerna som sin inspiration.
- Jag tror kanske att vi försökte göra något som liknade ett gammaldags Hollywood-epos. Det är ingen cynisk film. Den är kanske inte lika edgy som dagens filmer är. Det kan vara att grundhistorien har återberättats så många gånger av andra stora filmskapare och den känns inte lika nyskapande? Det kanske motarbetade oss, sade Morris i en intervju från 2015.
4. Filmen var ju inte ens särskilt bra…
Allt det ovanstående går ju att övervinna om filmen bara är riktigt jävla bra. ”Bra” kan för övrigt betyda olika saker: en recensent söker efter andra kvalitéer än en barnfamilj på helgbio, eller ett grabbgäng ute efter en skön popcornrulle. Däremot verkar många vara överens om att ”John Carter” blev något av en besvikelse.
Ljumna kritikeromdömen matchas av svaga betyg från publiken på sajter som Rotten Tomatoes. MovieZine-läsarnas snittbetyg landade på 2,6 av 5. På IMDb däremot vittnar snittbetyget 6.6/10 om en hyfsat sevärd film… Så visst har ”John Carter” även sin hängivna hejarklack.
Men om du finner den tråkig, långdragen och rentav osammanhängande så är du långt ifrån ensam.
”Hoppas man att regissör Andrew Stantons livefilmsdebut ska präglas av samma humor eller känslomässiga tajming som hans tidigare filmer "Hitta Nemo" eller "Wall-E" lär man bli besviken. Inte många ögonglimtar lyckas tränga igenom datoreffektsorgierna och krigsvrålen” tyckte vår recensent Jake Bolin inför premiären.
Filmens problem börjar tidigt. Redan från början sätter den krokben för sig själv med flera olika inledningar. Youtube-kanalen Filmento förklarar hur detta får publiken att tappa intresset. Varje scen i början känns poänglös och filmen tappar tempo innan den ens hunnit komma igång.
5. …eller är ”John Carter” gravt underskattad?
Men det tål att upprepas igen: ”John Carter” har hittat sina fans under åren efter biopremiären. Bluray och streaming har räddat många floppar genom åren och gett dem kultstatus.
Bland annat har filmnördarna på JoBlo släppt en video i sin ”Unpopular Opinion”-serie som hävdar att ”John Carter” är en av de bästa fantasyfilmerna sedan ”Stjärnornas krig” 1977. En film som kräver en omtitt och bara blir bättre med åren (deras ord, inte mina).
Det är tydligt och klart att regissören Andrew Stantons storslagna adaption av Edgar Rice Burroughs rika världar går hem hos en inte så liten skara fantasy-törstande tittare. Man får mycket att fästa blicken på och låta sig svepas med av, från märkliga fantasy-varelser till ”The Batman”-kompositören Michael Giacchinos musik.
Carter själv, Taylor Kitsch alltså, är riktigt stolt över sin prestation. När jag fick möjligheten att intervjua honom för ett år sedan var han tacksam för all kärlek han fått från fans:
- Jag hade enormt kul. Jag uppskattar fansen som försvarar filmen. Och att kalla den en "flopp" känns inte rätt för mig. Men på den tiden var det väl någon eller några som ville klanka ner på filmen, och så blev det. Sånt händer. Ibland ger man allt man har, men man missar ändå. Men jag är riktigt nöjd med filmen, säger Kitsch till MovieZine.
Vad tycker ni om "John Carter"? En välförtjänt flopp, eller en underskattad kultfilm? Kommentera gärna.
