10 filmer där Cate Blanchett imponerade på oss

När man tänker på löjligt begåvade kvinnliga skådespelare så är Cate Blanchett ett namn som spontant kommer på tal nästan lika ofta som Meryl Streep. Den Melbourne-födda stjärnan har sedan karriärens start i början på 1990-talet varvat enorma blockbusters som ”Sagan om ringen” och ”Indiana Jones” med unika indiefilmer och teater. Hon har lyckats ro hem två Oscars, tre BAFTA, fyra Golden Globes samt nominerats för såväl en Tony och två Emmys.

 

Hon är onekligen en av våra största skådespelartalanger och fortsätter att imponera på oss med suveräna rollprestationer av olika typer. Närmast spelar hon en framgångsrik dirigent och kompositör i dramat ”Tár” (biopremiär fredag!) som redan gett henne en Golden Globe och det är mer än troligt att den även kan innebära hennes tredje Oscar.

 

Som Blanchett-fans de flesta av oss filmälskare är så är det aldrig en dålig tid att blicka tillbaka på hennes karriär och se på några av de mest imponerande rollprestationerna.

 

 

 

Blanchett kan tveklöst bära en film på egen hand som vi sett i flertal strålande huvudroller. Men hon är minst lika bra vid sidan av en tuff motspelare och ett av de bästa exemplen är den här psykologiska thrillern där hon matchas av en okaraktäristiskt men effektivt obehaglig Judi Dench. Blanchett förmedlar trovärdiga känslor av stress och ångest som en gift konstlärare vars sexuella relation med en elev används av en kollega (Dench) som utpressning. Båda skådespelarna Oscarnominerades.

 

 

 

Trots en liten, tidsbegränsad biroll som societetslejon så var Blanchetts eleganta närvaro ett perfekt bidrag till Anthony Minghellas stiliga filmatisering av Patricia Highsmiths 1950-talsroman. I skuggan av Matt Damons kusliga psykopat, Jude Laws snobbiga skitstövel och Gwyneth Paltrows Gwyneth Paltrow-typiska kärleksintresse så lyser Blanchett stundtals upp duken som ett ovetande kugghjul i det eggande mordmysteriet.

 

 

 

Oförtjänt bortglömd övernaturlig thriller regisserad av Sam Raimi och delvis skriven av Billy Bob Thornton. Blanchett är pålitligt utmärkt som änka och spåkvinna i småstad i Georgia. Hon kontaktas av polisen när en ung kvinna försvinner och plågas snart av skrämmande syner som kommer att avslöja flera hemligheter bland stadens invånare. Blanchett leder en sevärd ensemble där hon har speciellt fin kemi med Giovanni Ribisi, som hon senare återförenades med i ”Heaven”.

 

 

 

Bland de underrepresenterade kvinnliga skurkarna i Marvels filmuniversum så sticker dödens gudinna i det tredje Thor-äventyret ut som en blixt på klar himmel. Taika Waititis färgstarka regi tillåter Blanchett att leverera Thor och Lokes maktgiriga syster med en utsökt kombination av lömsk utstrålning och lagom överdriven camp-faktor. Att hon ser helt fabulös ut i sin svarta dräkt med tillhörande hornliknande huvudbonad gör knappast saken sämre.

 

 

 

När man skulle skildra den legendariska drottningens liv så var Blanchett helt rätt skådespelare att gå till och hennes jämnstarka insats innebar inte bara Oscarsnomineringar (för båda filmerna) utan ett rejält, välförtjänt genombrott i Hollywood. Två likvärdigt fantastiska rollprestationer där stjärnan får porträttera upp- och nedgångar i den kungliga ikonens liv genom att förkroppsliga hennes inre såväl som yttre konflikter.

 

 

 

Underskattad liten, svartvit indie-antologi av Jim Jarmusch med Blanchett i en underskattad, liten dubberoll som sig själv och sin fiktiva kusin. I denna sekvens möts de två över en kaffe på ett hotell där kusinen - som lever ett betydligt fattigare, normalare liv - fortsätter göra filmstjärnan obekväm med svartsjuka kommentarer. Det är en fröjd att se Blanchett spela sig själv och bjuda på den humor vi ser mindre av i mer dramatiskt laddade filmer.

 

 

 

Hur porträtterar man en av Hollywoods mest ikoniska skådespelare från den klassiska eran? Man väljer en av Hollywoods mest ikoniska skådespelare från modern tid. Martin Scorsese visste vad han gjorde när han rollsatte Blanchett som filmdrottningen Hepburn i den fängslande biopicen om miljardären Howard Hughes (Leonardo DiCaprio). Blanchett inte bara lyckas imitera Hepburn med bravur men gav också den självdestruktiva Hughes en mänsklig, varm förtrogen som resulterade i stjärnans första Oscar.

 

 

 

Cate Blanchett som Bob Dylan? Troligen är det bara Todd Haynes (”Velvet Goldmine”, ”Far from Heaven”) som kan komma på en lika tokig som briljant idé och få det att fungera. Filmen och karaktären är visserligen inspirerade av Dylan och hans musik, snarare än verklighetstrogna skildringar men att Blanchett med en klackspark stjäl filmen från namn som Christian Bale, Richard Gere och Heath Ledger kan bara applåderas. Skådespelarens framgångsrika samarbete med Haynes fortsatte åtta år senare i regissörens nästa film, ”Carol”.

 

 

 

Blanchetts skönhet och uppenbarelse är tidlös av typen att hon spelar en 1500-talsdrottning lika övertygande som en skollärare i modern tid. Därför är det ingen överraskning att hon är perfekt som glamorös, smyglesbisk överklasskvinna på 1950-talet i Todd Haynes vackra filmatisering av Patricia Highsmiths roman. Hennes effektivt sansade, mogna porträtt av Carol förstärks ytterligare av fin kemi med motspelaren Rooney Mara, något som resulterade i Oscarsnomineringar för båda två.

 

 

 

En mindre varsam skådespelare hade kunnat förvandla stackars Jasmines nervösa sammanbrott till ett mindre smickrande överspel. Men Blanchett är perfekt i rollen och det är både tungt och gripande att följa hennes tragiska spiral ned i alkohol, piller och mentala hälsoproblem. Sällan har de solklara vinsterna av både Oscar (Blanchetts andra och första för kvinnlig huvudroll), Golden Globe, SAG Award och BAFTA känts så välförtjänta.