10 saker jag kommer sakna med "Downton Abbey"

Jag kommer minnas dem alla. Från tråkigaste tanten till den kufigaste gubben. Alla har de spelat en viktig roll i den fantastiskt fascinerade påhittade verklighet jag har njutit av under åren som jag har haft äran att få bekanta mig med livet som den brittiska överklassen och deras tjänstefolk strax efter senaste sekelskiftet har bjudit på.

"Downton Abbey" är en såpa av rang. Det kan man inte komma ifrån. Kärleksintriger, familjehemligheter och diverse mystiska dödsfall byter av varandra och man sitter och omväxlande hänförs, beundras och ibland nästan äcklas av allt som utspelas framför ögonen på oss. Men samtidigt är serien så mycket mer också. Genom att tydliggöra strukturer, ojämlika relationer och sneda maktförhållanden som det såg ut då speglas vår egen tid med närmast kuslig träffsäkerhet. Självklart har vi kommit en bit längre idag, men det finns fortfarande mer att göra och förändringarna som vi har sett ske både vad gäller kvinnors ställning i samhället, deras sexualitet och allmän klassuppfattning är lika intressant som viktigt att påminna sig om.

Nu är det tyvärr slut. Även om det nog egentligen var hög tid att lämna dem alla till deras öden. 

Här följer en lista på karaktärer och ögonblick som jag kommer komma ihåg mest eller sakna:

Olyckssystern. Tråkmånsen. Hon som aldrig verkade lyckas med något och surade vid sidan av sina framgångsrika systrar klev fram mot slutet visade sig vara en otroligt drivkraftig och modig kvinna. Jag är tveksam till om jag hade saknat henne efter de första säsongerna, men nu ekar det rätt tomt.

Fisförnäm betjänt till Violet Crawley som senaste tiden roat enormt med sin sträva uppsyn och tekokande kunskaper. En rolig karikatyr som ändå känts väldigt mycket som en riktig kvarleva från förr.

Jag är en introjunkie. Det finns inget bättre än vad ett bra intro får mig att känna. Eller jo… det skulle vara det som kommer efter förhoppningsvis, men ibland är introt bättre än alla avsnitt samlade (se till exempel "True Blood"). Introt ska ha funktionen att den leder in oss i verklighetsflykten som väntar, att den bringar rätt feeling till oss som tittar. Och som jag älskar den finstämda musiken i början av "Downton Abbey". Den vaggar in mig i stämning och jag blir både lycklig och längtansfull varje gång jag ser bakbenen på Robert Crawley och hans hund vid sidan av honom gå mot slottet och jag känner hur de närmast bokstavligen tar med också mig dit.

Ja, de två fick varandra till sist. Väldigt mycket annat har hunnit hända, mordanklagelser och fängelsevistelse, våldtäkt och missfall. Till sist blev det några vändor för mycket och jag började längta bort från tjänstefolkets Romeo och Julia-drama, men när det väl lugnade ner sig för de två, fann också jag ett inre lugn.

Det har, som jag redan nämnt, varit otroligt stimulerande att följa hur kvinnans roll förändrats, både socialt, hemmavid men också politiskt. Inte för att det kallades feminism än, men tidig, subtil feminism är vad det var. Och lika underhållande, som fascinerande och ibland obehagligt har det varit att se könsrollernas strama tyglar så sakteliga tänjas. 

Som jag avskydde honom till en början. Minns att när han var med i kriget önskade jag honom en ond bråd död. Snabb sådan, så jag skulle slippa se fanskapet mer. Dock har karaktären växt mest av alla med tiden och blivit mer och mer nyanserad. Från att bara ha varit en vidrig elaking, kan jag nu, om inte helt acceptera men ändå relativt väl förstå varför han varit så utagerande. Egentligen vill han ju bara bli älskad för den han är.

Mycket kretsade kring de här två karaktärerna de första säsongerna. Skulle de eller skulle de inte få varandra. Sällan har så många hinder radats upp som ändå till sist övervunnits. Efter många säsonger och ännu fler avsnitt av vånda och förhoppningar som till sist äntligen resulterade i ömsesidig kärlek, bröllop och ett barn, dör Matthew och mycket av serien med honom. Här var jag närmast redo att ge upp mitt intresse och snyftade ett tag otröstligt och bra mycket mer än när till exempel Bobby dog den där gången i Dallas. 

Med eller utan Matthew har hon visat sig vara en av de starkaste och egensinnigaste karaktärerna i serien. Till synes en elak och bortskämd isdrottning med osedvanligt mycket skinn på näsan, visade hon sig också ha ett bultande hjärta bakom de skräddarsydda klänningarna. Mån om sitt eget välmående i en tid då kvinnors välmående inte var något värd är hon en förebild för oss alla. Hon har bjudit oss på många minnesvärda ögonblick under seriens gång och är den av karaktärerna jag kommit att beundra mest trots hennes emellanåt påtagliga empatiska brister.

Familjens snobbige men ack så godhjärtade och älskvärde butler. Att han skulle gifta sig med husmoder Hughes var lika mycket min önskan som något jag aldrig trodde kunde hända. Stelare figur får man leta efter men han är söt på något sätt och otroligt underhållande tack vare sin extremt konservativa inställning som får överklass-snobbarna gatt verka närmast moderna.

Farmor torr. Hon som överlever dem alla. Hoppas jag. Eller har hoppats. Hade hon gått ur tiden, något som jag räddes ett tag, hade jag gjort verklighet av hoten jag inom mig formulerade när Matthew dog. Nu överlevde Violet. Trots elektricitet, grammofon, byxor på kvinnor, korta frisyrer och rösträtt för desamma. Underbart bitsk, klok och så otroligt bakom hela tiden att man inte annat kan än att älska henne och hennes strävsamhet att behålla allt som det en gång var.

RIP "Downton Abbey". Jag kommer sakna dig.