10 skådisar som spelade mot sig själva

Kloning verkar vara hett igen! Åtminstone lite småvarmt... “Gemini Man” med Will Smith i dubbla roller spelas för fullt på biografer världen över. Tyvärr verkar varken kritiker eller publik bry sig nämnvärt.

 

Netflixproducerade tv-serien “Living with Yourself” (2019) ser ut att gå desto bättre. Paul Rudd spelar här livströtta Miles Elliot som genomgår en “experimentell spabehandling” (är inte alla det?) Det hela resulterar i att en yngre och förbättrad klon tar hans plats. Jobbigt läge.

Dagens filmteknik gör det relativt lätt att få till ovanstående premisser på ett trovärdigt sätt. Bristen på teknik har dock inte hindrat filmskapare historiskt sett; greppet med att spela mot sig själv är långt ifrån nytt. Istället för att skriva artiklar de senaste tre åren har jag sett igenom alla filmer där skådisar spelat mot sig själva. Tung research men så värt det.

 

Nedan listas några höjdpunkter såväl som lågvattenmärken.

 

 

 

Vi börjar med en höjdpunkt för att sätta stämningen. Låt inte Imdbs 5,6 stjärnor lura er; 90-talet bjöd knappast på något bättre än detta. Van Damme visar redan här upp en imponerande skådespelarbredd när han spelar tvillingbröder; en tuff och en... mindre tuff. Separerade vid tidig ålder efter att deras föräldrar mördas återförenas de tjugofem år senare för hämnd. Taglinen går heller inte av för hackor utan är som en liten berättelse i sig själv:

“Twin brothers torn apart by violence. On a mission of revenge. One packs a punch. One packs a piece. Together they deliver...”

 

 

 

Första halvan av “Logan” tillika Hugh Jackmans sista vända som Wolverine, är bland det bästa jag sett på bio. Från det att filmens hemliga skurk (också spelad av Hugh) introduceras händer det dock något. Personligen var jag inte så sugen på att se Wolverine få spö av en yngre och starkare klon med skepparkrans. Mulleutflykten i slutet av filmen luktade också mer “X-Men: The Last Stand” (2006) jämfört med den täta, deppiga och mörka första halvan av “Logan”. Så mycket spring i skogen mår ingen bra av.

 

 

 

Jackie Chan ville inte vara sämre än van Damme. Här spelar han identiska men ack så olika tvillingar skilda vid födseln. Ett antal år senare springer de av en slump på varandra (för det gör man i Hong Kong). Här snackar vi dock inte om en karateinstruktör och en smuggelkung som i “Double Impact” utan istället om en “streetwise” mekaniker och en dirigent. Såklart. Tonen är också lite glättigare, se själva här ovan.

 

 

 

“Enemy” flög verkligen in under radarn för några år sedan. Något som är synd, för det är en riktig pärla till paranoia-cocktail. Denis Villeneuve följde med “Enemy” snabbt upp prisade “Prisoners” (2013) från samma år; även den med Jake Gyllenhall i huvudrollen. Om “Prisoners” var lite mer publikfriande gick “Enemy” tyvärr de flesta förbi; smalt, klart skumt och med tung symbolik. Grymt bra med en (två) fantastiska prestationer av Jake som spelar en livstrött lärare som av en slump ser sin dubbelgångare i en kass hyrfilm. Han söker upp denna varpå det hela tar många oväntade vändningar. Kafkastämning rätt igenom och med en WTF-slutscen som dröjer sig kvar. Grymt!

 

 

 

Adam Sandler är lite av en gåta. Alla verkar hata hans filmer samtidigt som de flesta spelar in mer än BNP för valfritt mellanstort I-land. Vad det gäller “Jack & Jill” råder det dock inga delade meningar. Sandler i dubbla roller som reklamchef och dennes tokroligt irriterande tvillingsyster belönade filmen med plats #37 på lägst rankade filmer på Imdb. Enbart 36 filmer bedöms alltså som sämre. Någonsin. Skall tilläggas att det har gjorts jävligt många kassa filmer genom tiderna. Just det, Al Pacino är med också. Han spelar sig själv (om han som privatperson aldrig sover och verkligen diggar kokain) och rappar om kaffe.

 

 

 

Brian Helgeland är mest känd som manusförfattare med meriter som “L.A. konfidentiellt” (1997), “Mystic River” (2003) och “Man On Fire” (2004) på listan. Han har också regisserat några filmer, “Legend” inkluderad, med blandad framgång. En stark insats från Tom Hardy till trots, där han spelar tvillingbröderna Ron och Reggie Kray i 60-talets London, möttes filmen på sin höjd av en axelryckning. En skildring av Englands mest notoriska gangsters med Tom Hardy i dubbel högform kunde ha blivit hur bra som helst men tar tyvärr aldrig riktigt fart.

 

 

 

Pålitliga Jeremy Irons i dubbla roller. Här spelar han identiska tvillingar som även valt samma karriärbana: gynekologi. Regisserat av David Cronenberg (“Flugan” 1986, “A History of Violence” 2005) skall tilläggas. Det är svårt att ens feberdrömma ihop en bättre setup. Sammanfattningsvis utnyttjar bröderna sitt tvillingskap på kreativa sätt vilket leder till mindre bra saker. Dramatik och body horror i fin symbios. Hoppas för övrigt att Cronenberg hinner få ur sig några fler filmer innan det är dags för pension.

 

 

 

En av flera science fiction-rullar som red på fåret Dolly-vågen på sent 90-tal. Dolly själv gick det dock inte att rida på så länge, hon gick bort i lungcancer redan 2003 bara sju år gammal. RIP. Kloning var hur som helst hett och lite läskigt och en ursäkt så god som någon för att Arnold skulle få spela mot sig själv. Här spelar han en pilot som flyger helikopter/flygplanshybrider renderade med hemsk CGI. En dag när han kommer hem till familjen finner han att en klon har tagit hans plats. Filmen i sig är rätt underhållande även om en del specialeffekter knappast höll för granskning ens för tjugo år sen.

 

 

 

Håll i hatten för nu blir det extremt meta. Nic Cage, för en gångs skull föredömligt balanserad, spelar manusförfattaren Charlie Kaufman och dennes tvillingbror Donald. Charlie har fått i uppdrag att omarbeta en bok till ett filmmanus, misslyckas med detta men skriver i processen ett filmmanus om hur det inte går att omarbeta boken till manus. Hans tvillingbror som för övrigt inte finns på riktigt hjälper till med skrivandet. Ungefär så. “Adaptation” är skriven av Charlie Kaufman (precis, han finns på riktigt) och regisserad av Spike Jonze (“I huvudet på John Malkovich”).

 

 

Jag var lite förvånad över att ordet “double” inte dök upp oftare i filmtitlarna i denna genre. Skulle jag gjort en film om tvillingar eller kloner skulle jag lätt döpt den till “Double Trouble” eller nåt sånt. Vänta, måste kolla om den finns...

 

 

Herrejävlar, klart att den finns. Peter och David Paul i “Double Trouble” (1992) är dock tvillingar på riktigt så de diskas omgående från listan.

 

Åter till “The Double” baserad på Fjodor Dostojevskijs roman “Dubbelgångaren”. Jesse Eisenberg spelar gråa kontorsråttan Simon, anställd på en anonym statlig myndighet. Han är allt annat än poppis och får inga tjejer; livet är allmänt deppigt. En dag börjar James på kontoret; en exakt fysisk kopia av Simon men betydligt mer karismatisk och framgångsrik på alla plan. Sakta men säkert börjar James ta över Simons liv. Skön paranoiastämning och klart sevärt.