10 skäl att se om HBO:s första serie "Oz"

Serien var den första med entimmesavsnitt att produceras av den amerikanska kanalen, som sedan dess har profilerat sig med liknande välproducerade och djuplodande draman med grittiness och svärta. Här 10 anledningar att se om banbrytande ”Oz”.

 

 

 

”Oz” var alltså den första entimmesavsnittsdramaserien att greenlightas av HBO, och dess positiva kritik och tittarsiffror banade väg för liknande satsningar. Och satte också tonen för de kommande serierna. Till exempel följde det råa våldet i maffiaserien ”Sopranos”, som hade premiär ett och ett halvt år efter ”Oz”, på otäcka misshandels- och våldtäktsscener i fängelseserien.

 

”The Wire” – av många, inklusive mig själv, rankad som tidernas bästa tv-serie – hade premiär på HBO 2002, efter att Tom Fontana tidigare hade adapterat skaparen David Simons reportagebok ”Homicide: A Year on the Killing Streets” (1991) för NBC 1993 (tv-serien ”Homicide: Life on the Street”, som sändes till 1999).

 

 

 

Även om den alkoholiserade advokaten Tobias Beecher, dömd för att ha kört ihjäl en människa på fyllan, är vår ingång till fängelset Oz och den experimentella avdelningen ”Emerald City” är han långt ifrån den enda huvudkaraktären. I berättelsen finns många sådana att följa, lära känna på djupet och heja på.

 

Ett lyckligt slut infrias sällan – många är farorna som ska pareras i den hårda fängelsemiljön – ändå slutar vi aldrig hoppas. För i ”Oz” är inte internerna endimensionella skurkar, utan riktiga människor av kött, blod och själ med såväl bra som dåliga (ibland usla) kvaliteter. Fast de sitter fysiskt fast på samma plats rör karaktärernas inre ständigt på sig genom individuella berättelser som möts kors och tvärs under de 56 avsnitten.

 

 

 

Vem är god och vem är ond i ett fängelse fullt av mördare och våldtäktsmän? Well, det finns grader även i helvetet. Redan efter några avsnitt har vi hittat några karaktärer att sympatisera med och andra att avsky, men den inställningen kommer att omprövas under seriens gång.

 

Människan är i mångt och mycket en produkt av sin omgivning, och hon agerar olika under press. ”Oz” övar upp vår förståelse för hur människor kan bete sig efter att ha drabbats av hot, missbruk eller förälskelse. Av dysfunktionella familjer, social utsatthet, psykisk sjukdom. Även de av seriens främsta skurkar, som nazistledaren Vernon Schillinger, som begår oförsvarliga handlingar tillåts vara emotionellt komplexa. Till slut finns inte många karaktärer kvar att hata eller älska, bara öden att sörja.

 

 

 

Seriens berättare, den rullstolsbundne Augustus Hill som spelas av Harold Perrineau, känner ”Lost”-fans igen som Michael Dawson. Han är inte den enda ”Oz”-skådisen som senare medverkade i det populära ödramat. Adewale Akinnuoye-Agbaje som i ”Oz” spelar den otäcka Simon Adebisi sågs som den betydligt mycket trevligare Mr. Eko i ”Lost”. Ken Leung, Lance Redick och Frederick Koehler syns också i bägge serier.

 

Kirk Acevedo, som hade sitt livs roll i ”Oz” som Miguel Alvarez, har sedan dess setts i ”Walking Dead” tillsammans med ”Oz”-skådisen Seth Gilliam. Den senare har också spelat i ”The Wire” (Ellis Carver). I den serien fick vi se en hel radda av ”Oz”-skådisarna igen: Wood Harris, Michael Potts, John Doman, Domenick Lambardozzi, Clarke Peters, Frankie Faison, Method Man och Reg E. Cathey, bland andra. Acevedo är inte den enda skådisen som på en konstnärlig nivå peakade i ”Oz”. Skådespelarinsatserna är otroligt starka.

 

 

 

Augustus Hill fyller en viktig funktion i ”Oz”. Som ett slags sagoberättare guidar han oss genom serien. Ett upplägg Fontana valde eftersom de flesta av berättelsens karaktärer är slutna varelser som noga vaktar sitt innersta. Istället är det Augustus som sätter ord på tankarna som snurrar runt där inne – frustrationen, farhågorna, den begynnande galenskapen. Hans monologer, under vilka han filosoferar över livets smärta och njutningsämnen, för tankarna till Greklands antika körlyrik och sätter scenerna från fängelset i en större kontext: Vad är det att vara människa?

 

 

 

De mångbottnade karaktärsporträtten känner vi igen från många av de HBO-produktioner som har följt. Också det orädda närmandet av ämnet etnicitet och ”ras” i USA – som skildrats intressant i bland annat ”The Wire”, ”Treme” och ”Show Me a Hero” (samtliga skapade av David Simon). Ett amerikanskt fängelse är ju en tacksam miljö att utforska det i, eftersom internerna där gärna grupperar sig efter ursprung och hudfärg – även om avdelningschefen Tim McManus gör några halvtafatta försök att förhindra sådana uppdelningar.

 

I ”Oz” får vi se hur nyanlända sorteras in i gäng där invanda tankemönster och beteenden formar och kuvar såväl som stärker medlemmarna. Rasistiska kommenterar spottas fram och tillbaka mellan karaktärerna och konflikter uppstår och fördjupas inte bara mellan grupper från olika ”raser” utan också bland fraktioner inom samma etnicitet. Den ”politiska fången” Kareem Said har till exempel svårt att övertyga många av sina ”bröder” att islam är vägen till afrikanamerikansk självkänsla och stolthet.

 

 

 

I ”Oz” är karaktärerna nästan alltid på helspänn, och det av en anledning. Faror tycks lura runt varje hörn. Är det inte en cellkamrat som försöker våldta dig så är det ett missbruk som vill bli väckt till liv igen eller en vässad shank redo att hugga till – typ. Med andra ord: ingen går säker. Karaktärer som du följt under flera säsonger, sett överkomma hinder och utvecklas som personer, kan ryka dit på någon skit ändå, när som helst – även när du minst anar det. Och den som har sett mästerliga ”Nyckeln till frihet” (1994) vet att lycka inte nödvändigtvis heller väntar på den som till slut blir utsläppt från fängelset. (R.I.P. Brooks.) Det ger ”Oz” en nerv som gör serien såväl thrilling som totalt hjärtslitande.

 

 

 

”Oz” har både hyllats för att vara en realistisk skildring av tillvaron innanför USA:s fängelsemurar, och kritiserats för att inte vara det. Sanningen ligger väl däremellan: samtidigt som serien vågar visa den fulhet som präglar de amerikanska fängelserna – våldet, korruptionen, fruktan, hopplösheten, cynismen – sätter den ofta kreativ spinn på den.

 

För att skapa spänning och rysningar görs mord, övergrepp och hämndaktioner mer spektakulära. ”Oz” är ingenting för den känsliga tittaren, även om den vad gäller explicita våldsskildringar idag ligger i lä jämfört med flera nya serier. Samtidigt vet de som har sett dokumentärer om tillvaron i en amerikansk isoleringscell att chock value egentligen inte hade behövts adderas ovanpå verklighetens historier.

 

Medan vissa aspekter har överdrivits, ansträngde sig Fontana för att få andra så verklighetstrogna som möjligt. Bland annat är många av statisterna som syns i serien riktiga ex-cons. En av de lite större rollerna, Chucky Pancamo, spelas av Chuck Zito som då var medlem i Hell's Angels och hade avtjänat ett sexårigt fängelsestraff för en rad brott. (Han har bland annat slagit ner Jean-Claude Van Damme utanför en strippklubb 1998.)

 

 

 

Som i de flesta av HBO:s efterföljande mörka draman finns det även i ”Oz” en sorts svart humor för att lätta upp stämningen något. Utan den hade serien varit mycket svårtittad. På Youtube finns hundratals sammanställningar av de roligaste ögonblicken i ”Oz”.

 

(”Saturday Night Live” har också gjort en mycket rolig sketch som utspelar sig i det fiktiva fängelset, i vilken Jerry Seinfeld buras in med seriens bovar – efter att det sista avsnittet av ”Seinfeld” slutat med att han och de andra i sit com-gänget döms till fängelse. ”You a Hebrew?” frågar naziledaren Schillinger varpå Seinfeld rycker på axlarna och svarar: ”Yeah, but people don't seem to have a problem with it on a national level.”)

 

 

 

Medan våldtäkt är ett (ofta mer eller mindre subtilt) hot i många fängelseskildringar, och homoerotiska undertoner kan anas i några, utforskar ”Oz” utan rädsla såväl övergrepp och utnyttjande relationer som icke-straight förälskelse och samkönad intimitet.

 

Sexualitet uttrycks på en mängd vis innanför murarna – som maktmedel, i rusiga infall, (och mer sällsynt) av ömhet. Vi möter homo-, bi- och heterosexuella män. Kvinnor i manliga kroppar, och män som valt eller tvingats att klä sig som kvinnor. Mest banbrytande var serien nog i sin skildring av Beechers komplicerade relation till cellkamraten Chris Keller. Sällan var den på lika villkor, ofta var den osund. Men den innehöll stunder av värme och tillgivenhet som kunde lindra den plågande ensamheten.