10 skäl till att "Die Hard" är den ultimata julfilmen

Julen närmar sig med stormsteg, och vi är många som återvänder till samma, klassiska julfilmer år efter år. En hett debatterad sådan film är Bruce Willis actionfrossa “Die Hard” från 1988. Polisen John McClane anländer till en julfest på Nakatomi Corporation i LA, där hans bättre hälft arbetar. Sedan deras separation är stämningen mellan dem spänd, men värre blir det när ett gäng terrorister tar över hela byggnaden.

 

Julpuritaner menar att det inte är en julfilm alls, medan många med mer öppet högtidssinne hävdar motsatsen. Det må inte vara en julfilm i traditionell mening, men faktum är att “Die Hard” är strösslad med allt som behövs för en riktigt mysig julfilm.

 

 

 

Inne på Nakatomi Tower är företagets julfest i full gång, med glitter, granar, paket och musik. Hur kan någon påstå att det inte är julmässig stämning här? Ja, sen kommer Hans Gruber (Alan Rickman) och hans terrorister och börjar skjuta vilt omkring sig, vilket för all del lägger lite sordin på stämningen, men granen och glittret är ju kvar i alla fall.

 

 

 

 

Det må inte vara lika övertydligt som i mer typiska julfilmer, men faktum är att julmusik hörs löpande vid många tillfällen under filmen; “Winter wonderland”, “Jingle bells”, “Let it snow”, allmänna bjällror och givetvis Run DMC’s “Christmas in Hollis” sätter bokstavligt talat tonen för den varma, gosiga julkänslan.

 

 

 

Julfilmer gillar att vara övertydliga, så varför inte döpa en av huvudkaraktärerna till något riktigt juligt som Mr Kringle, Scrooge eller som är fallet med John McClanes ex-fru: Holly (Bonnie Bedelia). Holly, vilket betyder järnek, är som bekant en av de mest juliga växterna som finns. Manusförfattarna försöker med andra ord även på ett mer subtilt plan att visa för oss hur noga de har tänkt på den juliga känslan. Bra jobbat!

 

 

 

Ja, eftersom filmen utspelar sig i LA är det naturligtvis ont om riktig snö. Vilken tur då att Hollys kollega Ellis (Hart Bochner) ställer upp med lite mer, eh, speciell snö. Inte sorten som faller från himlen utan mer av det slag som man köper ganska olagligt från en skum snubbe i en gränd. Men vitt och pudrigt är det, vilket är precis den känsla som behövs i en äkta julfilm.

 

 

 

Julen är vänlighetens högtid, en tid då man ska vara snäll och ha ett öppet hjärta för andra människor. McClane får inte bara en ny vän under loppet av filmen, utan två. Han skapar djupa och meningsfulla kontakter med både limochauffören Argyle (De’voreaux White) och polisen Al (Reginald VelJohnson), vilket visar på typisk julanda. Hans nya vänner kommer också till hans undsättning när han är i knipa, vilket är helt i linje med julens budskap om att räcka ut en hjälpande hand till den i nöd.

 

 

 

En julfilm är ju inte komplett utan någon som faktiskt inte gillar julen. Och vem passar bättre som en julhatande grinch än surkarten Hans Gruber? Han dyker upp, oanmäld och oinbjuden, på en trevlig julfest, och förstör hela stämningen. Girig är han också, och inte ett dugg sugen på att hjälpa andra eller på att dela med sig. Lyckligtvis förstår vår hjälte att julstämningen måste upp igen, eftersom julens anda är viktig. Och de anställdas liv, såklart.

 

 

 

På julen ska man vara med sin familj, det är sedan gammalt. Och New York-snuten McClane har ju rest över halva landet för att vara med sin familj, som en typisk god familjefar i en typisk god julfilm skulle göra. Han värnar om dem genom att hålla dem alla säkra. Från terrorister. Med automatvapen. Typiskt julfilmsmässigt, med andra ord.

 

 

 

Holly får en guldpläterad Rolexklocka av företaget, John kommer med en enorm teddybjörn till sin dotter, Al köper bakverk till sin gravida fru, Ellis vill dela med sig av sina linor - ja, det är en givande och julklappsmässig känsla i hela filmen helt enkelt. När det inte skjuts och sprängs förstås. Men annars är det mysigt nästan hela tiden.

 

 

 

Alla vet att man måste vara snäll om man ska få några julklappar. Terroristerna är verkligen inga snälla pojkar, vilket betyder att de inte får den klapp de önskar sig. Tomten tar bara en lite oväntad väg för att se till att deras rackartyg straffas. Inte nog med att de inte får de obligationer värda 640 miljoner dollar som de önskat sig, de får inte fortsätta leva heller. Som en julbonus är det 12 terrorister, precis som i julsången "12 Days of Christmas".

 

 

 

Ah, ingen riktigt bra julfilm kan stoltsera med det epitetet utan att lite gammal, hederlig magi strösslats under granen. “Die Hard” innehåller en hel massa magi, om man bara vet var man ska titta. För hur skulle annars en ensam och barfota man klara av 12 terrorister plus deras Grinch-ledare ensam? Det tydligaste beviset för att ren julmagi pågår är att John och Holly återförenas, trots att de tidigare haft ett så dåligt äktenskap att de separerat och bor i varsin ände av ett jättestort land. Men när miraklens tid är här, då finner kärleken en väg. God jul!

 

Nu är saken alltså klarlagd, "Die hard" är i allra högsta grad en julfilm, och riktigt mysig är den också. Det sista beviset för den saken ser vi hos filmens antagonist. När terroristerna jobbar på att knäcka Nakatomivalvet bryter nämligen julstämningen in även hos Hans Gruber. Han erkänner att julen är en tid av mirakel, och att deras mirakel av avstängd ström så att valvets säkerhetsanordning bryts, skänks dem av FBI. 

 

Synd för Hans att hans tro på mirakel inte var tillräcklig för att överleva julen, men det hedrar honom ändå att han inte var en total Grinch.