Aldrig mer! 10 riktigt sjuka skräckfilmer du bara ser en gång

Undertecknad har alltid ansett sig själv vara ett större fan av skräckfilm. Det är en genre jag ofta återbesöker och jag missar sällan de stora snackisarna som är nya för året. Men med det sagt finns det vissa rullar jag helt enkelt ångrade att jag såg en.

 

Dessa skräckisar har lyckats göra ett sådant pass otäckt och obehagligt intryck att jag helt enkelt svurit för mig själv att aldrig se dem igen. Nedan följer tio body-horror som jag inte kunde sluta tänka på flera veckor senare och som fick magen att vända sig ut och in.

 

 

 

Kevin Smith har alltid varit lite av en favorit. Jag gillar hans komedirullar, stand ups och podcaster. Sen fick han för sig att han skulle göra skräck i form av body horror-rullen ”Tusk”. Jag tänkte att det här kan vara intressant och visst det var det - bara något jag ej känner för att se igen.

 

Storyn kretsar kring Justin Longs karaktär som blir tillfångatagen av en galen Michael Parks. Sistnämnda har maniskt fått för sig att kirurgiskt operera om Long till en valross. Jag vet! Det låter helkul och skruvat. Det tänkte jag också. Men vid första anblick på Long som valross, vrider det sig i magen på mig. Det är något extremt obehagligt med att se en människokropp genomgå en sådan permanent massakrering att den är bortom räddning.

 

 

 

En film som jag genuint tycker är fantastisk men som jag inte kommer att se om. Julia Ducournaus rulle om unga Justine (Garance Marillier) är något så unikt som ett coming-of-age, body horror drama. Tonåriga Justine börjar högskolan på samma universitet som hennes storasyster och upptäcker snart att hon hyser en omättad hunger för människokött – detta fast hon är vegan.

 

En hobby som tycks gå i generna då storasyrran även bär på samma hemlighet. De grafiska scenerna när Justine kalasar på människodelar är för magstarkt för att se igen.

 

 

 

Även om jag är ett fan av skräck och slasher-filmer så avskyr jag ”Terrifier 2” och dess föregångare. Det ska erkännas att ettan ändå går hem och något jag skulle kunna se igen, men tvåan drar ner den i smutsen. Uppföljaren innehåller scener som är i så otroligt dålig smak att jag mest bara blir förbannad.

 

Det som sticker ut är tortyren och mordscenen på karaktären Allie, som pågår oavbrutet i fem minuter. I scenen lemlästar och massakrerar clownjäveln Art henne medan hon vrålar av smärta. Det når helt enkelt en punkt där slasher som genre slutar vara roligt och istället börjar bli sjukt vridet och obehagligt. 

 

 

 

Inte egentligen en skräckfilm, utan mörkt relations- och hämnddrama. De som sett Gaspar Noés franska rulle vet alla varför denna film är med på listan. Vi pratar så klart om den ökända våldtäktsscenen där Monica Belluccis karaktär blir utsatt för en överfallsvåldtäkt i en gångtunnel.

 

En scen som filmas i en enda lång tagning i över tio minuter. Den är svår att se i sin helhet utan att titta bort och ännu svårare att se om. Inte att glömma är det brutala mordet i början på filmen där en brandsläckare bekantar sig med ett huvud. Det är scener som dessa som skapar ett sådant pass obehag att jag tackar för mig.

 

 

 

En japansk actionrulle som lutar åt skräckhållet i och med sina blodiga och gorefyllda scener. Filmen handlar om den japanska undre världen där medlemmar ur Yakuzan, letar efter deras boss som försvunnit med en större summa pengar.

 

Under handlingens gång får vi träffa huvudpersonen och en rad andra karaktärer som är allt annat än friska i huvudet då de har en försmak för tortyr och våldtäkt. Filmen är ökänd för sina grafiska våldsscener och har en grym och otäck aura. Så pass att den genererar det där obehaget som helst får mig att ångra att jag såg filmen från första början.

 

 

 

En film som jag faktiskt har sett två gånger, men fler gånger blir det inte. Franska ”Martyrs” berättar historien om Lucie som i början av filmen massakrerar en fel barnfamilj. Det visar sig att det hela rör sig om hämnd då modern och fadern i familjen höll Lucie fången som barn och torterade henne, innan hon lyckades fly. Det ska dock visa sig att familjen ruvade på fler mörka hemligheter som fortsätter att plåga Lucie och hennes väninna Anna.

 

Innehåller så pass extrema och explicita scener av tortyr på kvinnor att  den fick publikenatt lämna biografen under premiärvisningen i Cannes 2008.

 

 

 

De japanska ”Guinea Pig”-filmerna är gorefester utan dess like, där tvåan toppar det mesta när det kommer till extremt våld. Så pass till den grad att det kan ifrågasättas om det här ens ska anses vara underhållning. Historien följer en kvinna som blir kidnappad av en man. Därefter dissekerar han henne och plockar ut samtliga kroppsdelar.

 

Ni hör själv, det är inte mycket till handling, bara en ursäkt för att komma till de extrema scenerna. Filmen fick dessutom självaste Charlie Sheen att tro att det var en äkta snuff-film och kontaktade därför FBI som startade en utredning. Det är det enda man kan ge filmen – att dess effekter var så pass trovärdiga att de lyckades lura amerikanska myndigheter.

 

 

 

Historien om fyra mäktiga män i Mussolinis Italien under andra världskriget. De fyra herrarna kidnappar en grupp tonårspojkar och flickor och torterar och misshandlar dem fysiskt och psykiskt under nästkommande fyra månader. Vad som följer är scener så extrema att även de mest inbitna och tuffaste skräckfans har vittnat om svårigheter att ta sig igenom filmen utan att titta bort åtminstone en gång. Undertecknad inkluderad.

 

 

 

Då jag själv är halv serb och är insatt i hur serbisk kulturpolitik fungerar förstår jag vad regissören Srdjan Spasojevic och manusförfattaren Aleksandar Radivojevic ville säga med filmen. Den var ett enda stort långfinger till den serbiska staten som de ansåg lade sig i för mycket i kulturen och censurerade hejvilt saker de inte tyckte om.

 

Deras svar på problemet blev historien om porrstjärnan Milos (Srdjan Todorovic) som luras att medverka i en ny porrfilm som beskrivs som ”art house” och ”konst”. I denna film i filmen bjuds vi istället på scener innehållandes våldtäkt, nekrofili, pedofili, spädbarnsvåldtäkt och incest. Nej tack! Det räckte en gång.

 

 

 

Första platsen går till Ruggero Deodatos odödliga kannibalfilm som födde en helt ny subgenre till skräckfilmen, nämligen found footage-genren. Deodato var så före sin tid med formatet att han blev åtalad för mord av italienska myndigheter. De praktiska effekterna, som håller än idag, var även en bidragande orsak.

 

Eftersom de aldrig hade sett något liknande trodde de helt enkelt att morden var äkta. Vad som dock var äkta var dödandet av faktiska djur och det är här skon skaver för mig. Alla de olika djuren som dödas framför kameran (sköldpaddsscenen är värst), med sina dödsskrik, är det som gör detta till den mest obehagliga upplevelsen jag haft på film och inget jag vill uppleva igen.