18 tankar när jag ser på "Barb Wire" - är den så dålig som ryktet säger?

“Barb Wire” från 1996 är en ökänt dålig film, för Pamelas porriga kostymer, för det inkompetenta filmskapandet och för att den bara spelade in halva sin (större än förväntat!) budget.

 

I Disneys nya serie "Pam & Tommy" - om en film som är ökänd av helt andra orsaker - är "Barb Wire" ständigt närvarande. Det är Pamela Andersons första stora filmroll, hon är hoppfull att den ska lansera henne som skådespelerska på riktigt. Vilket givetvis inte hände, istället blev hon gjord till åtlöje och fick en Razzie för Sämsta nya stjärna. Allt detta samtidigt som en stulen sexfilm spreds över internet.

"Barb Wire" var länge en punchline, men har nu fallit i förvånandsvärd glömska. Den har inte samma so-bad-it’s-good-kult som “The Room” eller “Showgirls.” Så här 26 år senare är det kanske möjligt att se på den med nya ögon. Kanske är det en film som förtjänar aningen mer respekt än onyanserat hat, som Star Wars-filmen “Episod I: Det mörka hotet”. Kanske är den till och med ett missförstått mästerverk som “Jennifer’s Body”?

 

Jag går in med bräcklig optimism, empati för Pamela Anderson, och hoppas på campig so-bad-it’s-good. Hur illa kan det vara?

 

1. Vi befinner oss i den dystopiska framtiden 2017. Det pågår ett andra amerikanskt inbördeskrig, endast staden Steel Harbour är fri, och alla har antingen kostym eller bondagekläder på sig. Det är inte exakt hur jag minns 2017, men det känns inte heller helt fel. Barb är ägare av en gothklubb och prisjägare på sidan. 

 

 

2. I inledningen får vi under två minuter se Pamela Anderson dansa i en tight latexklänning med en urringning som inte ens nästan kan tygla behagen. I en blinkning till “Flashdance” hälls allt mer vatten på henne när hon vrider sig och kastar med håret. Det känns som att många VHS-band hade en markant slitning här av att spolas tillbaka på samma plats.

 

3. Barb må introduceras som ett sexobjekt, men vi ska veta att hon är sexigt tuff också. Hon kastar en stripper heel så hårt att den stilettklacken fastnar mellan ögonen på en man som hade mage att kalla henne “babe,” det värsta av sexistiska skällsord.

 

4. Den som känner sig hugad kan göra nån sorts kink-bingo för den här filmen. Bara en kvart in har vi fått striptease, en kidnappad skolflicka i uniform, crossdressing (en stuntman som ska föreställa Anderson) och en kvinna som blir torterad. Den torterade kvinnan är naken förutom strategiskt placerade metallbitar och det låter så att säga inte som att det enbart gör ont. Det är på något sätt mer obekvämt än en renodlad tortyrscen.

 

5. OMG, Boba Fett är med i den här filmen! Temuera Morrison är med i motståndsrörelsen, Barbs ex och måste hjälpa en doktor fly till exotiska Kanada.

 

6. Filmens onda personer är s.k. Congressionals, men de har nazistuniformer. Varför? För att det är ett enkelt sätt att kommunicera ondska. Och förmodligen för att “Casablanca” hade nazister. Vad en av tidernas mest hyllade filmer har med det här spektaklet att göra, undrar ni? Vi kommer till det.

 

7. Det är en hård kamp om titeln “Filmen sämsta dialekt”.

 

 

8. “Barb Wire” är överraskande tråkig för att vara 93 minuter action. Premissen utlovar camp som sällan levereras. Men det finns stunder, som när Barb spränger en vägg, gömmer sig bakom ett träbord (!) under beskjutning, och sen trampar en liggande motståndare på kuken och säger “Not going soft on me, are ya?” 10 av 10, det här är vansinnet jag kom hit för. 

 

9. Det du behöver veta om filmens regissör David Hogan är att han förutom detta mästerverk i princip bara gjort musikvideor. Bland annat Shania Twains ballad “You’re still the one” där vatten i sexig slow motion hälls på en man istället (sexigt vatten är för Hogan vad döden var för Bergman) Flera kända regissörer började med musikvideor - Michael Bay regisserade bland annat Meatloafs “I would do anything for love” och Michel Gondry har gjort flera av Björks videor - och har haft framgångsrika karriärer. I ett par sekvenser syns Hogans rötter, jag tänker att om man bara spelade rätt musik över sekvenserna skulle de kanske funka. Men sen gör han någon omotiverad kameravinkel och jag slutar försvara honom. Kanske är det största problemet att filmen känns osammanhängande, vilket kompetent klippning kunnat förbättra.

 

10. Barb och Boba Fett (karaktären har säkert ett namn) möts igen, ett par år efter ett hjärtekrossande farväl. Dialogen är så onaturlig; Temuera Morrison snubblar på den, Pamela säger den genom tänderna. De säger “Seattle” tusen gånger medan de går fram och tillbaka. Pamelas hår blir en egen karaktär. Hur är det här den bästa tagningen?!

 

11. Du har säkert hört talas om att en kyss kan ha för mycket tunga. Innan den här filmen visste jag inte att en kyss kan ha för mycket läppar från samtliga inblandade, men här är vi.

 

12. Pamela vann en Razzie för sämsta nya stjärna för rollen. Hon är inte världens skickligaste skådespelerska, men har inte mycket att jobba med. Tror jag att folk tagit i från tårna för att förolämpa hennes prestation på grund av att hon är ett enkelt mål? 100 procent. Hon är rätt underhållande och camp. Det är en klen tröst, men hon är det bästa med “Barb Wire.” Du kan snabbspola alla scener hon inte är med i. 

 

13. Barb möter en crimelord som heter Big Fatso. Han körs runt i ett traktorflak och äter kladdigt. Skämtet, förstår ni, är att han är tjock. Befria mig från detta helvete.

 

 

14. Barbs bror Charlie, som är blind, ska möta motståndsrörelsen. Vi ser att de ligger döda omkring honom när han står och ropar på dem. Det finns alla möjligheter för en spänd, obehaglig scen, men de kan bara inte leverera varesig dialog, skådespeleri eller klippning. Inkompetensen börjar bryta ner mig.

 

15. När Charlie torteras får han behålla sina kläder. Antar att bara sexiga kvinnor torteras med strategiska metallbitar. Men rätt ska vara rätt, hans död erbjuder en av filmens snyggaste bilder.

 

16. Filmens stora actionscen har allt: voltande bilar, motorcykel, massor av explotioner, eld, en vansinnesskrattande nazist, skottlossningar, slagsmål på hög höjd, gaffeltruck, en fastklämd fot, lyftkran och en referens till “Dr Strangelove”. Jag kan se pengarna för första gången, jag förstår att mycket tid och energi har gått åt till att koordinera det här… men jag vill bara att det ska vara över.

 

 

17. De må vara i en desperat situation, men jag kan inte bortse från hur ohygieniskt det är att ta linser från en främlings smutsiga hand.

 

18. Det hemsöker mig att någon såg “Casablanca” och tänkte att de skulle göra en porrig, dystopisk version. Både handling och vissa bilder är direkt kopierade från den klassiska filmen. Varför? Vad är syftet? Vad försöker de säga? Jag får migrän av att försöka förstå hur det här hände.

 

Det mesta i filmen är undermåligt: från skådespel till dialog till röd tråd till klippning och ljud. I sina bästa stunder är “Barb Wire” so-bad-it’s-good, men för det mesta är den bara seg. Pamela Anderson är behållningen, men man känner sig creepy av att se filmen så som kameran klistrar sig mot hennes kropp. Jag antar att tanken var att om hon bara är sexig och saker exploderar kommer snubbar köa till biograferna. Det gjorde de inte. Den hade en budget på 9 miljoner dollar och drog in mindre än hälften. Och varför se den? Den är inte värd det.

 

“Barb Wire” är en film som varit bättre om den varit sämre.