20 år med "The O.C." – därför var det den ultimata tonårsserien

Från "Beverly Hills" till "Skam" – varje generation har sin ungdomsserie, en lägereld som hormonstinna tonåringar samlas kring för att få känna sig sedda, bli inspirerade av och underhållas av. För oss som är födda på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var den här serien "The O.C.". Eller i alla fall för mig. Visst fanns till exempel "One Tree Hill" som drog igång ungefär samtidigt, men serier som dessa var aldrig något som egentligen lockade mig.

 

När jag första gången såg trailern till det nya ungdomsdramat "The O.C." på Kanal 5 var det dock något som väcktes i mig. För första gången beslutade jag mig för att kolla in vad en tonårssåpa som denna egentligen hade att erbjuda. Och så här i efterhand så gjorde jag rätt val.

 

"The O.C." förtäljer historien om familjen Cohen som bor i det luxuösa området Newport Beach i Orange County, Kalifornien. Det är rikt, vitt och soligt – men saker får en annorlunda vändning när pappan i familjen, försvarsadvokaten Sandy, tar den unge ligisten Ryan under sina vingar och erbjuder honom en plats i sitt hem. På så sätt möts två skilda världar i det soliga Kalifornien och sätter upp spelpjäserna för vad som ska bli en turbulent tid i de idylliska rikemanskvarteren.

 

 

Seriens skapare Josh Schwartz anlitades för att skapa en ny sexig tonårsserie i stil med "Beverly Hills". Men istället för att fokusera på solbrända surfare och välkammade vattenpolospelare baserade Schwartz serien på sin egen uppväxt som utstött judisk kille i västkustens societet och satte en grupp outsiders i centrum. Genom att utgå från familjen Cohen, med sonen Seth som en sorts version av Schwartz unga jag, och den brokiga Ryan, hittade Schwartz rätt nyckel som skulle leda "The O.C." in i tv-historien.

 

 

Nu var det ju inte så att "The O.C." blev antitesen till sexigt ungdomsdrama. Här fanns fortfarande allt det som man förknippar med tonårssåpa i allmänhet, och det glamorösa Newport Beach-livet i synnerhet. Här är det privatskolor, societetsbaler och strandfester. Men tack vare sitt icke-traditionella upplägg lyckades "The O.C." både vara ett glamoröst tonårsdrama och på samma gång satirisera det.

 

De två ofrivilliga adoptivbröderna Seth och Ryan fick symbolisera var sin sida av ungdomssåpa-myntet. Med Ryan fick man ofta det mer seriösa dramat med stormiga romanser, slagsmål och chockerande tvister. Seth var den neurotiske nörden som stod för träffsäkra oneliners och självmedvetna meta-analyser. Det var två sidor som levde i perfekt symbios med varandra, och var som allra bäst när de förenades i familjen Cohens kök över frukostbagels och smoothies.

 

 

"The O.C." var långt ifrån ett perfekt drama – här fanns allt från vattentrampande sidohistorier som skulle fylla ut säsongerna till skrattretande såpoperatvister och ostig dialog – men det var det ultimata ungdomsdramat. I alla fall för mig. Det här var en serie som kom att definiera min tonårstid och cementera sig som en av de första tv-serierna som verkligen blev en del av min personlighet.

 

Som tidig tonåring var konsumtionen av just dramaserier inte direkt enorm, och lättpåverkad som man var så gav de emotionella svängningarna och såpoperalementen i "The O.C." mig en tv-upplevelse som inte känts av förut. Jag kan fortfarande minnas hur tårarna föll i sista avsnittet av den första säsongen till tonerna av Jeff Buckleys version av "Hallelujah".

 

 

Det här var en serie där jag kanske för första gången kunde identifiera mig själv (såklart i skolans töntigaste kille, Seth Cohen) i en tid då ens egen identitet var i ständig förändring. Det var en serie där man fick lära sig om livet, drömma sig bort till soliga Kalifornien-stränder, få otaliga crushar på diverse karaktärer som svepte förbi under seriens gång, och framför allt – det musikaliska uppvaknandet.

 

 

För musiken var en oerhört viktig del i "The O.C.". Förutom Phantom Planets odödliga vinjettlåt "California" (där Jason Schwartzman spelar trummor!) så hade serien i övrigt ett noga utvalt soundtrack, som kunde ses som en förlängning av Seths egen musiksmak. Ljudmattan blev som att kliva in i hans iPod och absorberas av diverse indierockband. Musikens betydelse i serien blev så påtaglig att det kom att bli en sorts språngbräda för nya indieband att lansera sin musik.

 

När bandet Rooney dök upp i själva serien i säsong ett exploderade deras skivförsäljning, vilket ledde till att även större artister som Beastie Boys, U2 och Beck debuterade sina låtar i serien. Ni kanske känner till låten "Fix You" av Coldplay? Vad många inte vet är att den faktiskt gjorde sin kommersiella debut i säsong två av "The O.C.". I samma säsong introducerades också klubben The Bait Shop i serien, vilket gjorde att man kunde ha med artister rent dietiskt, däribland The Killers och Death Cab for Cutie.

 

 

Man skulle kunna skriva en hel krönika om musikens relevans i "The O.C." (jag har inte ens nämnt användandet av Imogen Heaps låt "Hide and Seek" och hur den cementerade sig i populärkulturen). Detsamma skulle man kunna göra om varför Sandy Cohen kanske är den bästa tv-pappan någonsin eller innebörden av Seths tradition "Chrismukkah". Faktum är att "The O.C." var en otroligt stilbildande tv-serie som definierade en generation och banade väg för framtida ungdomsdraman.

 

Nu när serien fyller 20 år och kommit ur sin tonårsperiod får det mig att se tillbaka på min egna adolescens och vad tiden i Newport Beach egentligen betydde. Även om jag inte lyssnar på Death Cab for Cutie, klär mig i pikétröjor eller drömmer om ett liv längs Kaliforniens kust (lika mycket) längre – så är det tydligt att serien satt sina spår. Det var en lärorik period i livet som inte kunde spenderats bättre än med Seth, Summer, Ryan och Marissa i Orange County.