Tankar som dyker upp när jag spelar upp Kubricks rymdopera för första gången i sin helhet:
1. Mörker. Ingen idé att titta på den svarta skärmen tills Kubricks dissonanta radioteater är över.
2. Och där kom ett livstecken! En otymplig logotyp som bryter mig ur det mörka kammarspelet och in i det ikoniska men ack numera så utslitna ledmotivet, ”Also sprach Zarathustra”. Strauss hade fått så mycket royalties från Kubricks film om han kunde skörda frukterna av sitt arbete!
3. Delen med aporna tillhör inte filmens mer ikoniska inslag. Mänsklighetens första steg sammanfattas inte på det mest värdiga sättet – det är mer som en parodi på ett naturprogram. Den svarta hotfulla monoliten dyker här upp för första gången.
4. Övergången från människans första vapen till ett rymdskepp som bryter genom rymden var vågad. Bilderna imponerar. Kubrick måste ha beställt in spektakulära foton på temat rött – varje ruta hade kunnat sitta upphängd på ett museum i Paris, London eller Berlin.
5. Självhäftande skor är ren pragmatism på varje rymdskepp. Sällan har teknik framställt så förnuftigt som här – inklusive extra försiktiga småsteg. Kubrick hade nog tveklöst utsatt sina skådespelare för fenomenet tyngdlöshet om han hade chansen.
6. Kvinnor verkar sakna betydelse i Kubricks rymdepos från 1968 (11 år innan Ridely Scotts banbrytande ”Alien”).
7. Den majestätiska och väldigt öde känslan i rymden intar duken så snart alla rymdfarkoster är ur sikte. Galaxen tillhör främmande planeter, dödliga stjärnor och det oändliga och fullständigt ogripbara tomrummet mellan dem.
8. Den här tagningen med atletiske rymdfararen Frank ut olika perspektiv är häftig. Franks svarta tisha med korta vita bootyshortsen hade ju kunnat rockas på ett samtida Hollywoodgym.
9. Det börjar rulla på och Hals röda öga dyker upp i precis rätt ögonblick.
10. Tack gode gud att den osympatiske Heywood inte är protagonist. Vi har redan en djupt omänsklig AI i den här filmen, thank you very much.
11. Frank är utbredd på en slags massagebänk (!) och mottar något klumpiga gratulationer från sina föräldrar som dyker upp på en liten skärm med födelsedagstårta. Det är både rörande och satiriskt på samma gång.
12. Färgskärmarna och robotägget knäcker ju visuellt. George Lucas lär ha käkat upp det här med alla skafferiets skedar!
13. Kubrick har verkligen gjort något storartat med det återkommande perspektivbytet mellan Hal 9000 och besättningen. Det är fenomenalt hur miserabelt och misstänksamt männen bligar på sin Nemesis genom den där subtila fisklinsen. P.O.V Murder på G!
14. Och på ämnet Hal – röstskådespeleriet till datorn får full galax i betyg. Här har filmteamet lämnat det uppenbara och robotlika och gått in för att fylla den ikoniske antagonistens röst med mening. Hal 9000 är spelat ödmjuk men oändligt självgod inuti - dessutom verkar AI:n ha en samtida fallenhet för att bli förorättad!
15. Det här med rymdopera ska nog tolkas bokstavligt med Kubricks intermission och allt. Återigen den nersläckta skärmen – vi fattar: det är dags för akt 2!
16. Från de hopplösa aporna till den intensiva uppgörelsen mellan människa och maskin. Klippen från Daves triumfatoriska återvändande till rymdskeppet och Hals dött stirrande röda öga. Det lågmälda men gränslöst arroganta ”vad tänker du göra Dave?”
17. Nedmonteringen av Hals processor är nervinjagande skit, Hals sång Daisy sjungen bokstavligen på sista versen är det mardrömmar är gjort av. En scen som levt loppan i en ung Ari Asters huvud?
18. …och här kommer fem minuter rent psykedeliska färgkaskader samt närbilder på Daves öga reflekterandes dem. Arthouse. Kisspaus.
19. Väl framme på Jupiter förklaras exakt ingenting. Monoliten öppnar istället upp en reva genom tid och rymd in till en extravagant sängkammare i någon form av adligt överdåd – är det Rokoko? Barock? Art deco? Jag har ingen aning – med blott fem poäng i konsthistoria från tidernas begynnelse.
20. Daves historia flätas samman med mänsklighetens. Vårt mänskliga ödes lott destilleras, magnifieras och omvandlas till en serie bildrutor där Kubricks och hans fotografs visuella uttryck hör hemma i vilket stilrent museum som helst.
Men till skillnad från mycket annat i filmen – dräkterna, bildrutorna, färgvalen och skådespelarnas tidlöst stiliga ansikten har den omtalade rymdbabyn inte åldrats med värdighet.
21. Medan filmen glider in i det avslutande mörkret med sitt kanske mest upplyftande musikstycke tänker jag att jag nog gillar helheten mindre än jag trodde – men att det tidlöst övertygande bildspråket, vågade användning av klassiskt soundtrack och nervisande take på AI-fenomenet har inspirerat tusentals filmskapare världen över.
Outro: Kubrick når här bortom de galaxer sci-fi genren rör sig i och skapar en ny genre i sig. Den här abstrakta, utsvävande rymdodyssén är filmkonst – i ordets mest konkreta betydelse.
