“Kingsman: The Secret Service”, “Spy”, “Mission: Impossible - Rouge Nation”, The Man From U.N.C.L.E.”, “Spionernas bro”, “Hitman: Agent 47” och “Spectre” är några av spionfilmerna som ockuperar biodukarna i år. Vi har nog inte sett så många filmer från genren sedan 60-talet. Så varför nu, varför blommar spionfilmen upp just i år? Är det en reaktion på populärkulturen eller den riktiga världen? Jag tror svaret ligger i båda alternativ.
Spionfilmen har nästan alltid vart en reaktion på sin samtid. Ända sedan den tyska expressionismen skapade genren med sin paranoia och krigstidreflektion, har genren alltid strävat efter det som skrämmer världen just nu. Bond-filmerna har alltid varit en kul kalender för att se vad som var aktuellt just då. Connerys filmer reflekterade sovjeträdslor och rymdracet, Moores filmer lekte med tankar om en expanderande värld och kolonialism. Dalton visade Kalla Krigets sista andetag, Brosnan pratade om en värld utan konkreta fiender med ansikten och Craig har visat världens allt mer gråa linje mellan ont och gott.
Världen har nu under ett bra tag haft en identitetslös fara. Sovjet finns inte längre, onda män som Hitler och Stalin är inte ansiktet utåt för kontemporära hot. Hotet från nationer har nästan försvunnit helt. Det har på senare tid vart individer, små organisationer eller hemlandet som varit frontfigurer för hot på film. Men den världen är snart förbi, en ny tid för nya hot har klivit in.
11 september var en horribel dag som förändrade allt på alla nivåer. Detta gällde så klart även populärkulturen. Pierce Brosnan fick sparken som Bond då hans filmer inte matchade den nya tiden och filmerna fick en ny ton. Fienden hade ett ansikten igen, denna gång i form av bland andra Usama bin Laden. Men också hemlandet fick stå som skurk, ett nytt krig allt för lik Vietnam-kriget kom och ifrågasatte moralen i väst. Världen var nu i kris igen, men det blev inte svart mot vitt, snarare svart mot grått. Bourne-filmerna fångade denna värld perfekt. Det var filmer som reflekterade att det fanns ondska, men bekämparna mot ondska var inte särskilt goda de heller.
Nu på senare tid har det skiftat igen, ondskan har fått ännu ett nytt ansikte. Ett konkret ansikte igen. Vi kollar nu på nyheterna och ser becksvarta dåd utförda av organisationen IS. Det finns alltså nu en organisation med ett akronym som önskar världsherravälde och förslavning, hur sjukt är inte det? Det är som taget ur en urtvättad Bond-film. Men fiktion har blivit verklighet och hoten går att ta på igen. Detta är dåligt för världen men bra för spiongenren. För nu känner vi behovet av personer som löser problemet och ser till att vi har en morgondag. Nu kan genren med små medel få oss att förstå det fiktiva hotet och känna att genren är relevant igen.
Men finns det en saknad och behov från publikens sida? Verkar så, årets spionfilmer har alla gått bra. Man brukar säga att, om det går bra för spionfilmen, gör Bond-filmerna ett dåligt jobb. Att om Bond har tappat gnistan, plockar andra upp den gnistan och gör bättre Bond-filmer. Vid tiden runt “Die Another Day” kom många bättre spionfilmer i Bond-anda, som “Mission Impossible 3” och Bourne-filmerna.
Men ser vi detta nu? Nu när Bond-filmerna blommar igen och de flesta verkar vara nöjda med "Skyfalls" "back to form". Men jag tror inte att det är i saknad av Bond-filmer, snarare efter en viss slags Bond-filmer. Tidigare Bond hade ofta en lättare ton och känsla, samma gamla format med samma familjära struktur. Men helt plötsligt kommer Daniel Craig och formatet skakas om. Filmerna blev mörkare, hårdare och fyllda med konsekvenser. Det vi måste komma ihåg med tidigare spionfilmer var att de var en form av eskapism, trots deras samtida avspegling fanns en lätt ton som inte deppade ner publiken. Den trenden börjar nu bubbla upp igen, fast inte i Craig-filmerna.
Folk vill nu se en slags gladare spionfilm som försäkrar att allt kommer bli bra och att vägen dit är väldigt rolig och färgglad. Craigs filmer handlar just om att det inte alltid slutar lyckligt, att allt inte löser sig. Vesper dör, en organisation är för stor att förgöra, M dör. Dessa filmer har stora konsekvenser som säger att vägen till ett lyckat uppdrag, kommer med stora nederlag. Detta vill nog folk inte se längre. Så kollar du på de ovan nämna spionfilmer från 2015, delar nästan alla en lätt och ljus ton som är total eskapism som trollar bort oss. Vi ser ett lättrelaterat världsproblem som i slutet av dagen löser sig.
Om bara några månader kommer senaste Bond-filmen “Spectre”. Baserat på vad trailern visar, verkar det mörkt i vanlig ordning. Men ändå med en lättare ton som hintar tillbaka till något annat. Något mer äventyrligt och spännande, något som för publiken är svårare att nå. För om det är något som binder samman dessa spionfilmer så är det protagonisten. Denne ska inte ha den mest involverande karaktärer eller älskvärda dragen, denne ska vara ett blankt kanvas. Ett kanvas vi i publiken kan projicera våra tankar, förhoppningar, styrkor, svagheter och hopp. För det är vad spionfilmerna behöver igen, hopp.
