21 tankar om "Hocus Pocus" svårgreppbara, besynnerliga briljans

“Hocus Pocus” fick sent omsider en uppföljare nyligen, nästan precis 30 år efter premiären. Och visst lyckades även den fånga originalets magi.

 

Men när jag förberedde mig för att recensera “Hocus Pocus 2” insåg jag att jag hade svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att den första filmen är så fantastisk. Men i ett försök att lista ut det, här är mina tankar när jag såg "Hocus Pocus" för kanske tionde gången.

 

1. Först och främst, jag uppskattar barnfilmer som är lite mörka, även när de är komedier. Disney Plus lilla disclaimer varnar i och för sig bara för att tobak men här sugs livet bokstavligen ur en liten flicka, häxsystrarna Sanderson (spelade av Bette Midler, Sarah Jessica Parker och Kathy Najimy) hängs, och - värst av allt! - en katt blir överkörd.

 

Sidan Kids-in-mind.com varnar även bland annat för häxkraft (!), “outspoken flirting” och viss urringning, så fortsätt med försiktighet.

2. Filmen har den märkliga implikationen att häxprocesserna i Salem där 19 personer, mestadels kvinnor, dömdes för häxeri och hängdes var helt berättigade. 

 

3. Det kanske viktigaste för att vara en kultklassiker är att vara citerbar, och "Hocus Pocus" checkar av den rutan med råge. Nästan allt häxssystrarna säger är guld. Det känns även som att jag blir mer som Winifred Sanderson för varje år som går.

 

 

4. Nutidshandlingen är plågsamt standard, huvudpersonen Max har precis flyttat från Kalifornien till Salem och passar inte riktigt in. Kanske beror det på att att han har vibben av Lisa Simpsons när försökte vara cool. Men till hans försvar lyssnar hela hans gymnasieklass andäktigt på när läraren iförd en billig häxhatt berättar om systrarna Sanderson som till ett gäng småbarn, så vet inte ens om man skulle vilja passa in där även om man var ett enormt Halloween-fan.

 

5. Max ska cred för att han ger sitt nummer till skolans snyggaste tjej Allison (som inte spelas av en ung Hilary Swank, det är en lookalike) på ett rätt snyggt sätt. Allison visar sig dessutom vara en snäll människa, för hon avvisar honom inte framför hela klassen.

 

Hon ger tillbaka lappen när de två är ensamma (lapparna är markant olika, men jag förutsätter att det ska föreställa samma lapp och att han inte försökt tvinga på flickstackarn sitt nummer flera gånger.) Kanske känner hon på sig att Max kommer att skeda sin kudde och viska “Åh Alison” så fort han kommer hem.

 

6. I ett parallellt universum görs kuddskedandet av ingen mindre än Leonardo Dicaprio. Leo träffade enligt ryktet produktionsteamet för att diskutera rollen som Max, men sa nej för att göra “Gilbert Grape,” vilket gav honom sin första Oscarsnominering, så det var nog rätt beslut. Att försöka föreställa mig den här verkligheten ger mig huvudvärk.

 

7. Vi möter några obligatoriska 90-talsmobbare (ingen säger “cowabunga dude” men det ligger liksom i luften) innan vi möter Max lillasyster Dani (Thora Birch, långt innan “American Beauty” och “Ghost World”) som är definitionen av ett irriterande småsyskon. Den där kombon av att tro att ens storasyskon kan spöa vem som helst, och att samtidigt vilja förnedra dem så mycket som bara möjligt. Jag hade låtit häxorna äta henne.

 

 

8. Max och Dani hamnar i Allisons tjusiga hus, och Dani upplyser Allison om att Max uppskattar hennes... “yabos”. Kallade någon någonsin bröst för “yabos?” I så fall varför? Frågan har hemsökt mig i åratal nu. Och varför vet din lillasyster om det här, Max? Du behöver vänner i din egen ålder. Fråga mig inte hur, men på något sätt följer Allison med dem efter det där.

 

9. Ingens läppstift sitter på ordentligt i den här filmen och det driver mig till vansinne. Det ser ut att smeta ut sig och vara flagna samtidigt. Tio minuspoäng.

 

10. Max ska visa sig på styva linan och tänder Svartlågeljuset. Om ljuset tänds av en oskuld på Halloween kommer systrarna Sanderson tillbaka, vilket givetvis är precis vad som händer. Handlingen är igång!

 

Det är rätt roligt att Disney gjort en hel produktion som i princip går ut på att hamra in att den här pojken som är kanske 15 år är oskuld. Om du har ett dryckesspel, nöj dig med att dricka en klunk varje gång ordet oskuld sägs, för om du tar en shot kommer du drabbas av akut alkoholförgiftning.

 

Tanken att Disney skulle tillåta det nu är bisarr, men 90-talet var visst en annan tid. Att se hur de hanterar den här biten i remaken ska bli spännande (men förmodligen en besvikelse). Det hela blir ännu roligare när man vet att regissör Kenny Ortega även är mannen som gav oss “High School Musical”-trilogin, filmer som aldrig skulle våga säga ”oskuld” för det skulle indikera att sex existerar. 

 

11. Det är något av ett mirakel att någon ens minns den här filmen. Av oklar anledning släpptes denna Halloweenfilm i juli. Förmodligen för att den inte skulle tävla med Disneys andra Halloweenfilm det året, “The Nightmare Before Christmas”.

 

Det säger sig självt att “Hocus Pocus” inte drog in några pengar, för vem vill se en Halloweenfilm i juli? Kritikerna gillade den inte heller, men eftersom det var en Disneyfilm gick den varje år på Disney Channel, och den blev sakta men säkert en Halloweenstandard genom den lukrativa ådra som är millennial-nostalgi.

 

 

12. Både de praktiska och de datagjorda specialeffekterna är väldigt 1993. Winifred har härskare Palpatine-blixtkrafter. Arbetet med linorna som håller systrarna uppe när de flyger är knappast “Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Den hälften animatroniska och hälften CGI-katten Thackery ser bara inte rätt ut. En kul fakta är att det är samma animatroniska katt som Salem i “Sabrina tonårshäxan” från 90-talet. Det märks konstant att det inte är Marvel-budget vi jobbar med.

 

13. Upp ur en grav krälar Winifred ex Billy, som spelas av den ojämförlige skådespelaren och ormmänniskan Doug Jones. En person som du känner igen utan att känna igen då majoriteten av hans roller kräver flera timmar specialeffektssmink. Han var bland annat fiskmannen i “The Shape of Water” och faunen i “Pans labyrint.” Är alltid glad att inte riktigt se honom.

 

14. Barnen har vid det här laget hittat en odödlig, talande katt som brukade vara en pojke häxorna förhäxade för 300 år. Han berättar att han brukar jaga möss i några katakomber under kyrkogården vilket är väldigt äckligt (vad är de där mössens diet?!), och det känns som att någon som brukade vara människa borde tänka på. Är det kannibalism om en katt som brukade vara människa äter en mus som tuggat på en död människa? Den höjer en hel del etiska problem den här filmen.

 

15. Du kan hitta tusentals listor med vuxenskämt som “smugit in” i barnfilmer men “Hocus Pocus” besvärar sig inte med smygandet. När systrarna Sanderson säger till en busschaufför att de vill ha barn säger han “Det kanske tar mig ett par försök, men det kan jag nog ordna... ”

 

 

Dessutom har några avhuggna fingrar ett markant högre långfinger, och systrarna kallar även en man utklädd till Djävulen för Mästare. 

 

16. Bette Midler är briljant. Det här är en av hennes främsta roller, hon har så roligt, hon ger det 100 procent utan att bli irriterande. Hon vet vilken sorts film hon är med i. För några år sen sa hon att hon inte var intresserad av en uppföljare, men hon måste fått ett erbjudande hon inte kunde säga nej till för nu syns hon igen i “Hocus Pocus 2”.

 

 

17. De tre häxorna får ett spontant musiknummer (ja tack!) där de framför vad som förmodligen är den mest campiga versionen av “I put a spell on you” som någonsin spelats in (och det är hård tävling.) De tvingar i princip alla vuxna i stan att dansa i vad som förmodligen är en nickning till 1518 års Danssjuka när en hel stad maniskt dansade under flera dagar för att de bara inte kunde sluta.

 

18. Max, Dani och Allison lurar in häxorna i en enorm keramikugn och tänder på. Häxorna skriker och de tre barnen gör en segerdans vilket känns rätt mörkt. Jag förstår att häxorna mördar barn osv, men entusiasmen över att de bränns ihjäl är lite oroväckande.

 

19. Allison får läsa lite och vifta med salt, så hon visar att hon bara är 98 procent meningslös. YAY! 

 

20. Men lite eld dödar inte häxorna, de kommer tillbaka, de kidnappar filmens obligatoriska 90-talsmobbare, tillfångatar Dani (är vi helt övertygade om att vi vill ha tillbaks henne?), och kallar till sig alla stadens barn med hjälp av sång. Sången är inte i närheten av att vara lika fabulös som "I put a spell on you." Häxorna hade kunnat suga livsenergin ur vilket som helst av alla dessa barn för att överleva, men det har blivit personligt eftersom Dani är ett sånt ettrigt fanskap. Och hon kallade Winifred ful, vilket som vi alla vet är det absolut värsta man kan kalla en kvinna, och det måste bestraffas.

 

21. Men solen hinner gå upp mitt i Max heroiska offer för att rädda sin störiga lillasyster, häxorna dör på tokiga sätt, slutet gott allting gott… tills uppföljaren.

 

“Hocus Pocus” motstår analys på ett sätt få filmer gör. Trots att jag sett den så många gånger kämpar jag med att sätta fingret på exakt vad som funkar i den här röran, det borde vara ett stycke lättförglömlig 90-talscringe. Men Bette Midler är en dröm, filmen tillåts ha sina skämt för vuxna, den är camp på ett uppriktigt sätt som är svårt att motstå. "Hocus Pocus" är bara kul, och dess svagheter gör den på något sätt starkare.  Det är bara att släppa analysen och njuta av åkturen.