När blir en skurk en antihjälte?

Antihjältar är karaktärer som inte alltid har särskilt mycket gemensamt med hjältar. Men de är ju inte heller regelrätta skurkar. De kan vara modiga, smarta och utkomsten av det de gör kan vara god. Men lika ofta utför de onda handlingar.

I den här artikeln hade jag tänkt fokusera på tre av mina favoriter bland alla de antihjältar vi sett i TV-serier de senaste åren. Tanken bakom nedanstående lista är att belysa hur svårt det är att tycka illa om dessa karaktärer. Ibland är det för att de egentligen är goda. Andra gånger är det för att den berättelse som utspelar sig i serien handlar om dem. Och ibland är det för att de helt enkelt är så underbart skruvade att man inte kan låta bli att heja på dem.

Rick Grimes har haft det tufft under de sex säsonger vi fått följa med honom och hans grupp. Det är inte det lättaste att överleva i en värld som inte bara är överhopad av zombies, utan som även ställer hans lilla grupp mot andra människor, som utnyttjar världens postapokalyptiska tillstånd för att roffa åt sig resurser och makt.

Under de år som gått har Rick förlorat sin bäste vän, sin fru och ett antal andra personer som kommit att stå honom nära. Han har varit tvungen att döda inte bara hundratals med zombies utan även människor som försökt skada honom och medlemmar av hans grupp. Det är egentligen inte så konstigt att han börjar bli en aning utbränd.

I femte säsongen såg det dock ut att ljusna för Rick och hans grupp. De finner skydd i form av en kyrka och snart får de reda på att Beth, en medlem av deras grupp som verkade ha blivit kidnappad under fjärde säsongen, lever och befinner sig i ett sjukhus, som styrs av kvarlevorna av Atlantas poliskår.

Rick och hans grupp tar tre av poliserna tillfånga med syftet att byta dem mot medlemmar av sin grupp i sjukhuset. När en av poliserna gör ett rymningsförsök, jagar Rick efter honom i en bil. Han ropar åt mannen att stanna. Mannen slutar dock inte springa. Så Rick kör på honom. Sedan avrättar han helt sonika den försvarslöse mannen med orden ”Du behövde bara ha stannat.”

Senare under samma säsong kommer gruppen till ett samhälle som har levt nästa helt skyddade från zombiekatastrofen. Rick får reda på att Pete, det lilla samhällets läkare, slår sin fru, Jessie. Som samhällets nya konstapel försöker Rick sätta stopp för misshandeln. Det hela slutar med att han hamnar i slagsmål med Pete och sedan drar en undangömd pistol som han riktar mot alla som samlats runt de två slagskämparna.

Rick har många av hjältens attribut; han är modig, skicklig och är orubbligt lojal mot medlemmarna i sin grupp. Men efter allt han gjort kan han inte längre kallas en regelrätt hjälte. Han har mördat, lurat och stulit, allt för att han och de andra medlemmarna i hans grupp ska överleva. I femte säsongen verkade det som att den goda kärnan i honom började nötas ut av allt han fått utstå.

Som någon som följt serien under ett antal år är det smärtsamt att se rädslan i folks ögon när Rick riktar sitt vapen mot dem efter slagsmålet med Pete. Det känns som att folk kommer tappa tron till honom. Detta gör att man känner sig en smula förtvivlad (i alla fall så förtvivlad man kan bli för en fiktiv karaktär). För man vet ju att han är en bra kille. Han kanske inte är en hjälte. Han är en anti-hjälte. Men han är definitivt på den goda sidan av spektrat.

Som tur är, löser det sig i slutändan. En ny kris uppstår under vilken folket i det lilla samhället inte har råd att förskjuta Rick. För Rick är ju en bra kille i grund och botten. Han bara tappade fattningen för ett par ögonblick. Så jag kan förlåta honom för vad han gjorde mot polisen och Pete. I alla fall för den här gången.

På andra sidan av spektrat har vi ”Lorne Malvo”, vars namn man måste sätta citattecken runt eftersom Lorne Malvo bara är ett av många alias han använder. Han beskrivs av många, inklusive manusförfattarna, som ett totalt empatilöst och hänsynslöst rovdjur. Jag har dock en något annorlunda tolkning av karaktären.

I första avsnittet av ”Fargo” sitter han på akuten där han träffar Lester Nygaard, som är där för att plåstra om sin näsa, som han skadat i en konfrontation med Sam Hess, en mobbare från Lesters skoltid. Lester berättar, på sitt klumpiga vis, vad som hänt. Malvo mördar sedan Hess. Varför gör han detta egentligen? Han är en yrkesmördare. Han får betalt för att döda människor. Men det får han inte för mordet på Hess.

Det verkar som att han gör det mest för att tycker att det är rätt att göra det. Och för att det roar honom, så klart. För Malvo är en sadistisk person, som tycker om att se människor reagera på hans upptåg. Ibland, som i fallet med Don Chumph, är bara vetskapen om en persons oundvikliga död tillräckligt för att roa honom (bara en komplett idiot till polis skulle, med facit i handen, ha missat det faktum att Chumph var fasttejpad på en träningscykel med ett oladdat gevär).

Det råder inget tvivel om att Lorne Malvo är skurken i första säsongen av ”Fargo”. Han är en hänsynslös mördare. Man kommer inte runt det. Eller? Jag skulle vilja påstå att han är lite av en antihjälte. Jag baserar detta påstående på två faktorer.

För det första dödar han ett antal gangsters i Fargo. Detta är inga korgossar direkt. Malvo kanske dödar dem av själviska skäl (de försökte döda honom först), men på det stora hela gör han omvärlden en tjänst.

För det andra kan man egentligen inte klandra honom för en del av de andra morden han utför. Sam Hess är ett riktigt praktäckel till översittare, som dessutom har starka band till en brottsorganisation. Don Chumph, mannen som mötte sitt öde sittandes på en träningscykel, försökte utpressa sin flickväns ex-make. Stavros Milos, som visserligen inte mördas, men som plågas på en biblisk nivå (bokstavligt talat), är en självgod girig jävel som inte visar tacksamhet för sina framgångar. Malvo dödar även tre personer i en hiss. En av dessa är Burt Canton, brodern till en man Malvo försöker hitta. Canton uppvisar, i minst en scen, en riktigt kass kvinnosyn. De två kvinnorna gjorde väl egentligen inget fel. Men jag gillade dem ändå inte.

Och det är kärnan av vad jag tycker gör Lorne Malvo till en antihjälte. Han ser på människors beteende och finner det småaktigt och urlöjligt. Det roar honom att se hur lätt det är att rasera deras världsbild. Och det roar mig också. Missförstå mig inte nu. Jag skulle inte vilja möta Malvo i en mörk gränd. Och behöver man rädda en katt ur ett träd, är det inte honom jag ringer (med tanke på hur han oftast beter sig är det troligt att han skulle göra paté av katten och lura alla sina grannar att äta den).

Men han bjuder ju alltid på ett gott skratt.

Det finns mycket som är bra med ”Breaking Bad”. Den är spännande på högsta nagelbitarnivå. Den är våldsam. Den är välskriven. För att inte prata om ljud- och bild-arbetet. Men det som gjorde den till en storfavorit världen över, tror jag, är att den gav oss det ultimata porträttet av en antihjälte i form av Walter White, alias Heisenberg.

Storheten i serien ligger i att den transformation titeln åsyftar sker i grader, vilket gör att det tar ett tag att inse att Walter White kanske är en halvtöntig kemilärare som bara vill säkra sin familjs ekonomiska framtid efter han dött, medan knarkbaronen Heisenberg är ett kriminellt geni som inte skyr några medel för att nå sitt mål.

När vi får träffa Walter White får han reda på att han har en obotlig form av lungcancer. Om han ska ha någon som helst möjlighet att förlänga sitt liv, behöver han pengar för att kunna betala sin behandling. Utöver detta behöver han även pengar så att hans fru och barn ska kunna klara sig efter han dött. Då inkomsten från lärarjobbet och extrajobbet på biltvätten inte på långa vägar kommer att räcka, beslutar han sig för att slå sig samman med Jesse Pinkman, en före detta elev, numera knarklangare.

Hans karriär som tillverkare av metamfetamin är som en berg- och dal-bana. Hans produkt är överlägsen alla andra på marknaden, men det visar sig inte vara det lättaste att navigera genom den kriminella världen. Dessutom måste han hålla sin nya karriär dold från Skylar, hans fru, som börjar undra vart han försvinner hela tiden, och Hank, hans svåger, som råkar jobba för den nationella antidrog-byrån. Skylar fick mycket oförtjänt skit för sina många frågor kring sin mans misstänksamma frånvaro. Hank, som egentligen är en plikttrogen agent, representerade ett hot mot Walters framgång. Egentligen är ju dessa två karaktärer bättre människor än Walter, då de står för vad som är moraliskt och etiskt rätt.

Jag var nog inte ensam om att vara irriterad över att Skylar och Hank var tvungna att lägga näsan i blöt hela tiden. Varför kunde de inte bara förstå att Walter gjorde det han gjorde för sin familjs skull? För Walter var ju egentligen en bra man. Eller?

Seriens storhet låg i att den fick oss att acceptera mycket av det Walter gjorde. För han sattes många gånger i omöjliga situationer med farliga människor. Vad hade han för val egentligen? Skulle han bara lägga sig ner och dö? Skulle han låta brottslingarna han hade att göra med döda honom? Då skulle ju hans familj lämnas utan en far och utan några pengar att försörja sig med.

Det tog lång tid för mig att önska att Walter White skulle förlora. Jag stod kvar på hans sida när han dödade en knarklangare med ett cykellås. Samma sak när han förintade Gus Frings verksamhet med hjälp av en liten pistol, ett antal tunnor bensin och en gammal gubbe med en ringklocka. Jag stod fortfarande kvar på hans sida när han, med hjälp av nynazister, mördade kvarlevorna av Frings operation, som då befann sig i fängelset. Inte ens när han löste upp en liten pojke i syra kände jag att han hade gått för långt.

Det hela gick för långt när Hank, en man som inte bara var bra på sitt jobb, utan en rakt igenom fin kille, dog till följd av Walters aktiviteter. Det är en hjärtskärande scen. Hank och hans kollega, Gomez blir lätt överbemannade av nynazisterna. Walter ber för Hanks liv. Hank, modig in i det sista, ger Walter en föraktfull blick och säger att han är en idiot, som inte fattar att Hanks öde redan är förseglat. 

Inte ens detta gör Walter till en regelrätt skurk. För i seriens sista avsnitt ser han till att hans son får en stor summa pengar. Han förgiftar även Lydia, som är en slags kvinnlig version av honom, vilket skulle kunna ses som en sorts botgörelse; han ser till att Heisenbergs destruktiva arv förintas. Han ser även till att frita Jesse från nynazisterna, som alla dör till följd av en finurlig plan som involverar bakluckan på en bil och en M-60.

Walter White är den perfekta antihjälten. Han gör det han gör för goda ändamål. Man kan till och med rationalisera många av de hemska händelser som är resultatet av hans handlingar. Det tog sannerligen lång tid för mig att besluta mig för att Walter inte förtjänade att vinna. Men jag slutade ändå aldrig heja på honom. Inte egentligen.

För det är antihjälten i ett nötskal; en person som absolut inte kan kallas god, men som man ändå, av någon outgrundlig anledning, inte kan sluta heja på.