Premiär för årets Julkalender! 4 maxade kontraster i 100-årig julsaga

Redan innan jag fick min dotter satt jag bänkad framför skärmen den 1:e december med luckans första chokladbit i handen. Liksom lussebak och Lucia är Julkalendern en perfekt stämningshöjare i väntan på tomtens ankomst.

 

Får folket bestämma ska julinslagen maxas. Snön gnistra klar i vinternatten. Själv finner jag störst glädje om julpyntet är lika påkostat som manuset. Och i år smakar humorn lika gott som årets första julmust.

Med ”Mirakel” har SVT valt att fokusera på samtiden genom att kontrastera den mot historien.

 

Mira och Rakel lever på samma herrgård, men med 100 års mellanrum. Genom ett konstgjort svart hål byter de kropp och får på så vis ta del av varandras liv och perspektiv. En snölös ledljusgnistrande jul möter således en grandoftande snötäckt. En motsatsernas jul som råder i samklang med dagens polariserade klimat.

 

I viss mån kan den jämföras med ”Barna Hedenhös uppfinner julen” (2013), men där den ifrågasätter en fiktiv framtid väljer årets julkalender snarare att fokusera på nutida frågor. Efter sju avsnitt lyser framförallt fyra frågeställningar starkt.

 

 

 

Rakel har en knähund som heter Lady och i Miras hem finns en robotdammsugare. Med små medel lyckas manusförfattarna skapa intressanta påminnelser om vilken tid vi har levt i, och vilken vi möjligen är på väg in i. Vilket husdjur tröstar bäst och vilken hittar hem lättast?

 

 

 

Mira är vegetarian. Men i 1920 var det ett koncept som få kände till och man lagade fortfarande sin egen leverpastej till julbordet. Dåtidens kökshantverk ställs mot uppfinningar som havredryck och färdigmat. Hur kommer vår syn på mat präglas av den pågående distanseringen som sker från produktion till bord? Klarar vi av att möta matens ursprung?

 

 

 

Självklart kommer även jämställdhetsfrågan på tal. Rakel som kommer från en fin släkt förväntas ”hitta sig en bra karl att ta hand om”. Inom henne brinner likväl en passion för äventyr. Och då hon ställs mot en nutid där flickor kan drömma om att bli astronauter, ifrågasätter hon sin tids normer. Går det att vända tillbaks efter ett sådant uppvaknande?

 

 

 

Gemensamt för både Mira och Rakel är alla missförstånd som uppstår till följd av hur språket utvecklats. Det är en fin detalj som belyser hur viktigt det är att kunna kommunicera. Mira löser problemet genom att gestalta ett scenario med hjälp av kottar. Likväl tror den hon pratar med att ”fattar” är en karaktär och inte en förkortning för ”förstår”. Och hur ska vi kunna förstå historien och framtiden om vi inte längre talar samma språk?

 

 

Ett resultat av de maxade kontrasterna är att ”Mirakel” kan uppfattas som splittrad. Men jag tycker den på ett underfundigt vis fångar flera samtidsproblem och ser fram emot att få ta del av hur Miras och Rakels tidsresor kommer att förändra deras respektive perspektiv för alltid.