Jag besökte nyligen den lokala biografen och såg en liten skräckfilm som hette "Hereditary". På ytan var det en tämligen spännande, bra agerad samt underhållande skräckis; ett charmigt kärleksbrev till exempelvis "The Exorcist" och "Rosemary's Baby". Dock var det känslan den skapade och de teman den berörde som gjorde att den stannade hos mig längre än två timmar. Det var en film som förbryllade mig, men på ett fängslande och obehagligt vis.
Denna ovanligt effektiva skräckfilm inspirerade mig till att sätta ihop denna lista över filmer som lyckas där många andra "läskiga filmer" saknar något; filmer som, trots att alla inte nödvändigtvis är skräckfilmer, skär djupare än simpelt våld eller "BU!"-ögonblick.
1. Martyrs (2008)
Denna franska skräckfilm ur den så-kallade New French Extremism-rörelsen klassas av mången kritiker som "torture porn", i samma klass som "Saw", eller ännu lämpligare "The Human Centipede" och "A Serbian Film". De flesta skulle dock hålla med om att en film som "Martyrs" stannar kvar i ens minne under en längre tid än en sedvanlig tortyrporr, samt att dess mångtydliga slut går att diskutera länge och väl.
Detta är långt ifrån en perfekt film (dess mix av olika typer av skräck är ej helt elegant och dess tempo är inkonsekvent), men den är jobbig att titta på av precis rätt skäl och den berör tittaren på en djupare nivå än vad den åstadkommer genom sitt våld. Älska eller hata den; i vilket fall är den något av ett måste för skräckfantaster.
Denna ovanligt effektiva skräckfilm inspirerade mig till att sätta ihop denna lista över filmer som lyckas där många andra "läskiga filmer" saknar något; filmer som, trots att alla inte nödvändigtvis är skräckfilmer, skär djupare än simpelt våld eller "BU!"-ögonblick.
1. Martyrs (2008)
Denna franska skräckfilm ur den så-kallade New French Extremism-rörelsen klassas av mången kritiker som "torture porn", i samma klass som "Saw", eller ännu lämpligare "The Human Centipede" och "A Serbian Film". De flesta skulle dock hålla med om att en film som "Martyrs" stannar kvar i ens minne under en längre tid än en sedvanlig tortyrporr, samt att dess mångtydliga slut går att diskutera länge och väl.
Detta är långt ifrån en perfekt film (dess mix av olika typer av skräck är ej helt elegant och dess tempo är inkonsekvent), men den är jobbig att titta på av precis rätt skäl och den berör tittaren på en djupare nivå än vad den åstadkommer genom sitt våld. Älska eller hata den; i vilket fall är den något av ett måste för skräckfantaster.
2. Annihilation (2018)
En känsla som saknas i science fiction, speciellt om verket berör det övernaturliga eller okända, är känslan av att tittaren mycket riktigt befinner sig i det okändas närhet. "Annihilation" åstadkommer detta främst med hjälp av ljuddesign och unik musik, främst under dess sista akt, men även tack vare visuella effekter som till mestadels är väldigt bra för filmens budget.
"Annihilation" må ha sina brister, men platsen som resan bär oss till trotsar tid, rymd och den tredje dimensionens logik på ett sätt som ack för få science fiction filmer gör.
En känsla som saknas i science fiction, speciellt om verket berör det övernaturliga eller okända, är känslan av att tittaren mycket riktigt befinner sig i det okändas närhet. "Annihilation" åstadkommer detta främst med hjälp av ljuddesign och unik musik, främst under dess sista akt, men även tack vare visuella effekter som till mestadels är väldigt bra för filmens budget.
"Annihilation" må ha sina brister, men platsen som resan bär oss till trotsar tid, rymd och den tredje dimensionens logik på ett sätt som ack för få science fiction filmer gör.
3. Under the Skin (2013)
Detta är en relativt mer verklighetsgrundad film än exempelvis "Annihilation", fast det stärker bara slagkraften hos dess övernaturliga element än mer. "Under the Skin" är en minst sagt surrealistisk film som får sin fulla effekt om man inte vet någonting om den när man ser den. Emellertid måste jag förklara vad den gjorde för att bli en sån där film som jag fick svårt för att sluta tänka på.
"Under the Skin" följer en varelse från en värld vi inte känner till, men sakerna denne gör presenteras på ett sätt som implicerar att det är helt normalt, medan varelsen (vars perspektiv publiken delar) upplever den mänskliga världen med högst förvirrade ögon. Det är en film som, i brist på bättre termer, känns utomjordisk.
Detta är en relativt mer verklighetsgrundad film än exempelvis "Annihilation", fast det stärker bara slagkraften hos dess övernaturliga element än mer. "Under the Skin" är en minst sagt surrealistisk film som får sin fulla effekt om man inte vet någonting om den när man ser den. Emellertid måste jag förklara vad den gjorde för att bli en sån där film som jag fick svårt för att sluta tänka på.
"Under the Skin" följer en varelse från en värld vi inte känner till, men sakerna denne gör presenteras på ett sätt som implicerar att det är helt normalt, medan varelsen (vars perspektiv publiken delar) upplever den mänskliga världen med högst förvirrade ögon. Det är en film som, i brist på bättre termer, känns utomjordisk.
4. Enter the Void (2010)
Jag är inte erfaren i den här frågan, men chansen är stor att Gaspar Noés "Enter the Void" är det närmsta vi kommer en film som replikerar en utanför-kroppen-upplevelse, för att inte tala om resan till det som ligger bortom den upplevelsen. Filmen handlar om en knarklangare som skjuts ihjäl i Tokyo, varefter filmen följer hans andes resa genom staden, då han maktlöst bevakar hur hans död påverkar människorna i hans liv. Notera att allt presenteras genom huvudkaraktärens ögon, även efter hans död. Tänk "Hardcore Henry" fast inte riktigt lika kul.
Jag är inte erfaren i den här frågan, men chansen är stor att Gaspar Noés "Enter the Void" är det närmsta vi kommer en film som replikerar en utanför-kroppen-upplevelse, för att inte tala om resan till det som ligger bortom den upplevelsen. Filmen handlar om en knarklangare som skjuts ihjäl i Tokyo, varefter filmen följer hans andes resa genom staden, då han maktlöst bevakar hur hans död påverkar människorna i hans liv. Notera att allt presenteras genom huvudkaraktärens ögon, även efter hans död. Tänk "Hardcore Henry" fast inte riktigt lika kul.
Förhoppningsvis bringar dessa filmer en unik upplevelse för de som läst denna artikel. Sen om ni mår så bra efteråt är en annan historia.
Victor Andersson
