"Inception" är Christopher Nolans sjunde långfilm och enligt en stor skara kritiker och filmälskare hans mästerverk. Filmen har framför allt hyllats för sin otroliga originalitet och för sin ambitiösa berättelse. Det är en blockbuster med ambitioner och idéer som sträcker sig längre än bara till 3D animationer. Detta har mottagits väldigt väl hos kritikerna, samtidigt som det visade sig vara förvånansvärt fungerande på amerikanska boxoffice.
"Inception" kretsar kring Dom, spelad av Leonardo DiCaprio som har till yrke att bryta sig in i andra människor undermedvetna för att stjäla information åt sina arbetsgivare. Under diverse omständigheter så tvingas dock Cobb och hans grupp av experter resa längre in i det undermedvetna än tidigare för att utföra ett till synes omöjligt uppdrag.
Spolar vi dock tillbaka tiden med 53 år så gjorde Lee Marvin en liknande resa i en noir thriller.
"Point Blank" (även kallad "Hämnaren från Alcatraz" i Sverige) är den gamla John Boorman-filmen från 1967 med kultikonen Lee Marvin som kretsar kring Walker. Premissen är att Walker är en tjuv som efter en stöt blir förrådd av sin bäste vän och kvinna. I början så ser vi Walkers vän skjuta honom för att sedan, tillsammans med hans kvinna, lämna honom åt sitt öde. Mirakulöst nog så överlever Walker och är fast besluten att få tillbaka pengarna, kosta vad det kosta vill.
Vad som ter sig ytterst intressant är hur dessa två vitt skilda verk, skilda med över 50 år sinsemellan är mer lika än vad vi vid en första anblick kan tro och speglar bitar av sin tid, för vad både Nolan och Boorman åstadkommit är att plocka isär den tysta starka hjälten. I "Inception" får vi följa Cobb, en man som på alla plan är en misslyckad älskare, fader och på många vis en hänsynslös, kriminell gängledare. Cobb är villig att inte bara sätta sina gruppmedlemmars liv på spel utan även deras oskyldiga offers, allt för att få resa tillbaka sina barn.
Tittar vi närmare på Walker i "Point Blank" så ser vi att han liksom Cobb har ett tydligt och enkelt mål, att ta tillbaka pengarna han blev bestulen, till i praktiken vilket pris som helst. Som publik finner vi detta vid en första anblick heroiskt, sympatiskt och beundransvärt. Till att börja med så kan vi i Walker och Cobb utläsa tydliga problem med det feminina könet och att det är katalysatorn till varför de befinner sig i sin nuvarande situation.
I båda filmerna är det två kvinnor som vardera har nästintill identiska uppgifter. I "Point Blank" blir Walker i början av filmen förrådd av sin flickvän Lynne, vilken lämnar honom för att dö. Cobb i "Inception" kan inte återvända till sina barn för att han anklagas för mordet på sin fru, något hon satte dit honom för. Bådas kvinnor förråder dem för att de är otillräckliga älskare. I "Inception" tappar hon tron på verkligheten och blir övertygad om att den verklighet hon lever i faktiskt inte är verkligheten, detta visar sig Cobb vara skyldig till genom diverse historieförvecklingar.
I "Point Blank" antyds det att Lee Marvins Walker är homosexuell och otillräcklig i sängen och att det är därför hans fru väljer att förråda honom för hans vän Mal. Den andra kvinnan i "Point Blank" är Chris, syster till kvinnan som förrådde honom och en till synes helt oskyldig människa som Walker korrumperar och pumpar på hjälp. I "Inception" rekryterar Cobb Ariadne, även hon en till början helt oskyldig. Självfallet blir Ariadne ett fundamentalt viktigt redskap i Cobbs allt mer desperata kamp i det undermedvetna.
Hur hoptrasslade och trasiga Cobb och Walker är under ytan är en viktig del av "Inception" och "Point Blank". Båda filmerna är baserade på att spela konventioner emot oss. På ytan är båda två välklädda herrar i fin kostym, oftast stilfullt utrustade med en pistol i handen. Att filmerna är lika beror självfallet på att dom till viss del delar DNA. Både "Point Blank" och "Inception" är regisserade av män födda i London som flyttat till Hollywood och väl där använt sig av sin tids sexikoner.
Och att de är sexikoner är fundamentalt viktigt då filmerna i mångt och mycket, vad som gör dem säregna, är deras förrädiska yttre. Det handlar om att spela klyschorna emot oss, att använda de på ett sådant vis att vi känner att det är för otroligt, för osannolikt för att vara sant.
I "Point Blank" sker det här redan inom de första 10 minuterna. Filmen öppnar med att Lee Marvins karaktär Walker skjuts upprepade gånger och lämnas för att dö. Vad som följer härnäst är en osannolik scen där Walker mirakulöst lyckas ta sig från Alcatraz och ner till havet, för att sedan till synes flyta iland. Hur han faktiskt tog sig över vattnet till fastlandet visas aldrig, utan filmen klipper istället till Walker ståendes på en turist båt som kretsar kring Alcatraz där vi tydligt hör berättas hur omöjligt det är att fly från det före detta fängelset. Det är längden på förklaringen till hur omöjligt det är att fly som får oss att känna hur osannolik Walkers egen flykt är. Det finns även en liknande scen framåt slutet av "Inception", där även Cobb mirakulöst flyr från sin grav utan någon egentlig förklaring till hur.
I både "Point Blank" och "Inception" så verkar det som att karaktärer bara dyker upp ur tomma intet för att hjälpa hjälten. Hur dem tillsynes med bara ett snälla är villiga att göra i princip vad som helst för Walker/Cobb är minst sagt suspekt och är en gemensam nämnare i hur båda filmerna använder konventioner emot oss.
Det finns även andra tecken på att allt vi ser sker i huvudpersonernas huvud. Dialog som upprepas ordagrant av olika karaktärer, men framför allt det faktum att kronologin är minst sagt annorlunda. Båda filmerna innehåller en riklig mängd flashbacks samt en eller två ''flashforwards'' (i jakt på bättre ord). Vi ges hela tiden en känsla av allt inte riktigt verkar stå rätt till, som om vad vi ser inte egentligen är vad som är verklighet. Vad som länkar "Point Blank" och "Inception" är det faktum att de åstadkommer denna effekt på ett snarlikt sätt. Vad jag vill få fram är att det är två filmer som i mångt och mycket faktiskt är uppbyggda av samma bitar, bara hopsatta lite annorlunda.
