5 favoriter från ett år på Filmvetenskapen

Det är skoltider igen och många, inklusive mig själv, ger sig ut för att testa sina vingar, starta ett nytt liv eller följa sina drömmar. Förra läsåret spenderade jag i en biostol på Filmhuset i Stockholm. Flera dagar i veckan fick jag njuta av bra film på en stor duk med schysst ljud. Smörgåsbordet av filmer jag fick se under mitt år på Stockholms Universitet var lika brett som Jokerns smil och lika varierande som det svenska vädret.

Att bara välja ut fem filmer att tipsa om från detta galleri var svårare än jag först trodde. Att tipsa om klassiker som ”Citizen Kane - En sensation”, ”Psycho” eller ”Singin’ in the Rain” hade varit för förutsägbart och tråkigt. Klassiska filmer som alla borde se, men som alla också vet att de borde se.

 

Jag tänker istället tipsa om fem filmer som färre har sett. Filmer som inte lika många känner till men som verkligen träffade mig djupt i hjärtat och som jag tycker borde uppmärksammas mer. Får ni chansen att se dessa filmer så rekommenderar jag starkt att ni tar den.

 

 

 

Filmen är från 1938 men håller fantastiskt bra än idag med sin rappa dialog och skruvade humor. Regisserad av den legendariske Hollywoodregissören Howard Hawks (”Herrar föredrar blondiner”) och med stjärnor som Cary Grant och Katharine Hepburn i huvudrollerna.

”Ingen fara på taket” är en komedi som tack vare smart manus kringgår de regler som ”Hays Code” etablerade i det tidiga Hollywood och då främst gällande reglerna kring sexuella akter och anspelningar på film. När de kluriga och tankevärda skämten dessutom lindas in i ett skal med glödheta insatser från Grant och Hepburn resulterar det hela i en skrattfest av sällan skådat slag. Det finns inte en tråkig stund i hela filmen utan är ren och skär underhållning i 102 minuter i klassisk Hollywoodanda.

 

 

 

Den italienska filmen ”Cykeltjuven” är en klassiker och det med rätta. Vittorio De Sica regisserar denna diskbänksrealism som utspelar sig i ett Italien som håller på att hämta sig efter kriget.

Filmen följer Antonio Ricci (spelad av Lamberto Maggiorani), en man som desperat försöker finna arbete för att kunna försörja sin familj. Han får till slut ett jobb men blir berövad sin cykel redan första dagen. Därefter får vi följa med ned i det mörker som desperation framkallar. Med ett oerhört vackert bildspråk pratar filmen om universella mänskliga känslor, men även om etik och moral som inte alltid är svart och vitt.

 

 

 

Peter Jackson är en regissör många av oss känner igen och främst då från ”Sagan om ringen”-trilogin. Men innan han gav sig in i Tolkiens värld porträtterade han den nyzeeländske-filmskaparen Colin McKenzie. McKenzie gjorde filmer i början av 1900-talet och anses nu tack vare de fynd och grävjobb Jackson gjorde, tillsammans med Costa Botes, vara en av pionjärerna inom filmindustrin. 

Med hjälp av upphittat material berättas det liv som McKenzie levde. Ambitionen och utförandet av de filmer McKenzie producerade hade fått vilken filmpamp som helst att svimma idag. Den knappa timmen är en makalös historia. Jackson och Botes säljer in allt på ett sätt som gör att man sväljer det med hull och hår och i slutändan fick jag ta på mig dumstruten när jag insåg vad det var jag såg.

 

 

 

Det är inte den mest cinematiska filmen på denna lista men jag kan inte frånse handlingen och budskapet i detta drama som regisserades av Suzanne Osten. Filmen premiär 1993 och användes bland annat som undervisningsmedel för skolelever när den kom för att de skulle kunna få insikt och diskutera kring ämnet. Och den är tyvärr lika aktuell än idag.

Nynazisten Sören är en av flera likasinnade som överfaller en invandrare och det hela bevittnas av den judiske läkaren Jacob. Sören skadas i överfallet och Jacob hjälper honom med såret. Det hela utvecklas till återkommande besök där Jacob och Sören pratar och försöker förstå varandra. En hemsk, vacker och viktig film som under 90 minuter pratar om det politiska läget i Sverige samtidigt som en oanad och fin vänskap växer fram.

 

 

 

Jag vet att den vann Guldbagge för bästa dokumentär och bästa regi, jag vet. Men jag kan inte komma ifrån denna film. Jag vet inte om det är relationen man har som svensk till terrordådet på Utöya 2011 eller om det är Carl Javérs regi och ungdomarnas bottenlösa blickar som greppar mig. Förmodligen ligger det något i båda.

Fyra överlevare från Utöya samlas för att berätta sin historia. Med hjälp av ett gäng skådespelande ungdomar, en tv-studio och en trumslagare försöker de återskapa scenerna från den dagen. Sanning är allt som oftast subjektivt och de minst sagt gripande och fasansfulla berättelserna är extremt subjektiva men som tillsammans berättar en större sanning. Klumpen i magen växer sig större för varje minut och tårarna ligger ständigt nära till hands. Detta är precis vad en dokumentär ska göra.