Moving Sweden: 5 starka kortfilmer får premiär på Göteborg Film Festival

Moving Sweden är satsningen på lågbudgetfilm som vill visa starka berättelser i nya format. 8-11 projekt blir finansierade varje år i ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet, Sveriges Television, Regionala filmresurscentrum, Filmpool Nord, Film i Skåne, Filmregion Stockholm Mälardalen och Film i Väst. 

Vi har förhandstittat på årets fem nya Moving Sweden-filmer. De alla har världspremiär på Göteborg Film Festival i slutet av månaden.

Amanda Kernell, snart bioaktuell med långfilmen ”Sameblod”, står för manus och regi. Conny får panik när hans flickvän ska föda deras barn. När han lämnar henne ensam på förlossningen går ryktet i det lilla samhället i norra Norrland. 

Conny är ung och antagligen inte riktigt redo för att bli vuxen och klarar inte av att handskas med situationen. Trots det finns det lite humor här och var under de 28 minuterna som filmen pågår. Samtidigt som jag småskrattar infinner sig en känsla av ilska över situationen. Han är en vilsen ung man som tog ett riktigt dumt beslut. 

Skådespelaren Micke och regissören Thommy håller på att skapa en enmansföreställning. Bara två veckor innan premiär har de inget färdigt manus. Alla eventuella likheter med verkliga personer är avsiktliga. Förlagan till filmen är en teaterföreställning och Fijona Jonuzi har regisserat båda.

Eva Johansson och Louise Löwenberg gör två igenkänningsbara roller när de gestaltar Mikael Persbrandt och Thommy Berggren. ”Den störste” är en fantasi om vad som hände när föreställningen ställdes in. Flera konflikter dyker upp samtidigt som det bjuds på många skratt.

När man leker med könsroller så blir det alltid en annan dynamik i karaktärerna. Två kvinnor spelar män och visar att kön inte måste avgöra vem du porträtterar. När en kvinna spelar man eller tvärtom så finns ett annat fokus på vem karaktären är. Det är som om man går in i karaktärens inre på ett annat sätt, det blir mer komplext och intressant.

Hon vill skilja sig innan de dör men han vägrar trots att de har levt isär i 24 år. Sven-Bertil Taube och Gunnel Lindblom spelar det gamla paret som inte står ut med varandra. Allting utspelar sig i en lägenhet och dialog om deras förhållande varvas med diskussion om att åldras. Manus är skrivet av den avlidne författaren Henning Mankell och Åsa Kalmér har regisserat.  

Mycket välspelat där det känslosamma varvas med det komiska. Det märks att Mankell även var dramatiker då en del scener är teatrala. Den känslan förstärks när allt utspelas i en och samma lägenhet. Många kan nog sätta sig in i deras situation och man förstår bådas känslor. 

Marie Göranzon spelar Amanda som förlorar sin man och tvingas sälja det stora huset och flytta till ett ålderdomshem. Under sina sena år upptäcker hon vad som verkligen betyder något i livet. Regissören Henrik Hellström visar oss en framtid där allt är väldigt digitaliserat och dystert. 

En mörk komedi som visar en inte alltför otänkbar framtid. På ålderdomshemmet ska pensionärerna hjälpa sig själva så mycket som möjligt. Under komiken gömmer sig ett verkligt dilemma som kunde ha problematiserats ännu mer. Jag hoppas innerligt att det här inte är framtiden för min generation när vi blir pensionärer. 

En ung mamma i New York finner inget annat sätt att försörja sig på förutom att strippa. Skådespelarna har egna erfarenheter av sina roller i den här smärtsamma filmen. 

Filmens regissör och manusförfattare Niclas Gillis har själv bevittnat det här problemet när han studerade i New York som nittonåring. Under flera år har han gått och funderat på det här och bestämde sig för att göra en film. Han vill med den här filmen belysa problemet samt visa kvinnor att de är värda mer och att män inte kan behandla kvinnor på det här sättet.