Valspecial: 5 kvinnliga filmpresidenter som får min röst

Vi är inför upploppet och äntligen kommer det stora mediala ekorrhjulet - den konstanta bevakningen av det amerikanska presidentvalet alltså - stanna av. Vi har varit gisslan alldeles för länge! Men slappna av kan man knappast helt då det varnas för oreda oavsett om det är Trump eller Harris som tar hem nattens seger.

 

Vad som än sker har Kamala Harris en stor chans att bli USA:s första kvinnliga president - ett historiskt viktigt landmärke. På film har vi så klart redan sett en drös kvinnor styra det stora landet i väst - och här listar vi fem av de mest minnesvärda!

 

 

 

Vi börjar med det goda exempel som vi desperat behöver i dessa tider när majoriteten av landet håller tummarna för Kamala Harris seger i veckans USA-val. Cherry Jones som president Allison Taylor är den mest trovärdiga presidenten på den här listan och utstrålar förtroende i såväl utseende som närvaro. Taylor skrevs som en kompetent och idealisk president som inte faller i den sedvanliga skurktropen.

 

Trots att karaktären skrevs som republikan är hon tydligt influerad av demokrater som Barack Obama och porträtteras som medkännande mänsklig. Jones själv har sagt i intervjuer att hon hoppas att hennes roll normaliserar tanken på att en kvinna är kompetent att leda ett stort och mäktigt land.

 

 

 

Kamala Harris föddes av två invandrande föräldrar - en mamma från Indien och en pappa från Jamaica. Men kikar vi i film och tv-fiktionens värld inser man snabbt att färgade kvinnor som innehar landets högsta ämbete inte direkt växer på träd. (Eller kokosträd som Harris själv kanske skulle säga efter sin virala hit).

 

Det är så illa med exempel att flera bilder på Alfre Woodard som president Constance Payton i kortlivade thrillerserien "State of Affairs" belagts med varnande copyrightstämplar, trots att serien blev kortlivad och inte nådde särskild framgång (Katherine Heigl i huvudrollen avskräckte många).Trots detta porträtterade den begåvade Woodard sin stressat terrorbekämpande president med värdighet och den passande tyngd som rollen kräver.

 

 

 

Ni kan väl på allvar inte förvänta er en lista om kvinnliga Hollywoodpresidenter utan den här damen någonstans? Meryl Streep har under årens lopp cementerat sin position som gräddan av gräddan ur Hollywoodeliten - en sällsam talang som lyser upp komedier och spikar draman med samma obekymrade axelryck.

 

I den absurda satiren "Dont Look Up" spelar hon den ännu absurdare presidenten Janie Orlean som gör det mesta för att sopa den annalkande kometkatastrofen under mattan. Hon är cynisk, kallhamrad och fullständig tom på innehåll och själ. Dessutom är hon mor till den omöjligt irriterande och inkompetente Jason (Jonah Hill).

 

 

Orlean var baserad på både Hillary Clinton och Donald Trump och skriven för att vara så motbjudande som möjligt. Streep kör dock sin magi och gör henne ruskigt underhållande.

 

 

 

Diabolisk. Det finns inget annat ord för Claire Underwood i hyllade Netflixorginalet "House of Cards". Serien må ha solkats på grund av skandalen kring Kevin Spacey som följde efter avslöjandena i svallvågen av #MeToo. En skandal pikant nog för att kunna passa i själva serien.

 

Frank Underwood med sin distinkta southern charm må ha var solen som serien kretsade kring, men få kan förneka paret Underwoods mörka personkemi på duken.

 

Robin Wrights kyliga närvaro som Claire hade dock alltid sin egen styrka och lyskraft - och i seriens senare säsonger fick karaktären prova sina vingar på allvar. Det var då det visade sig att hon var politiskt sett ungefär lika mjuk, vän och empatisk som Cersei Lannister. Claire Underwood behövde inga drakar. Hon VAR draken.

 

 

 

Julia Louis-Dreyfus som den karriärbesatta och eviga videpresidenten Selina Meyer i fantastiska "Veep" kommer för alltid att vara the GOAT när det gäller komedi i serieformatet. Dreyfus har helt enkelt det där magiska komediguldet som andra bara kan drömma om. Seinfeldt who?

 

Det finns så mycket att säga om Selina att en futtig lista knappt kan knapra muslikt på inledningen. Hur kan man sammanfatta ett sådant fenomen? Selina Meyer är fruktansvärd. Hon är egocentrisk, prestigegalen, känslokall, svär som en däckmontör i en porrbutik, skrämmer vettet ur kobror med sitt gift och är alldeles, alldeles underbar.

 

Meyers interaktioner med i stort sett alla i serien är rent guld men för att se hennes fulla bredd bör man särskilt hålla utkik efter hennes utbyten med sin rival Tom James (Hugh Laurie) mansbetjänt Gary (Tony Hale) den olycksaliga dottern Catherine (Sarah Sutherland) och flugan i hennes -eller snarare allas- croissant, Jonah (Timothy Simons). Missa inte heller hennes absurda möten med Finlands premiärminister Minna Häkkinen (Sally Phillips). 

 

Om du för en sekund tror att Selina låter petitesser som internationella kriser, uraratade PR-kampanjer, massarbetslöshet och upprörda folkmobbar samt multipla nervösa sammanbrott stoppa henne från den eviga jakten på presidentposten, känner du uppenbarligen inte Selina Meyers.