5 Star Wars-spinoffs Disney kan göra härnäst

Sedan Disney köpte Star Wars-varumärket av George Lucas för hiskeliga 4 miljarder dollar, har tempot varit snabbt för nya filmer.

 

Ända sedan premiären av "The Force Awakens" 2015 har vi fått en ny Star Wars-rulle per år, där både "Rogue One: A Star Wars Story" och nu senast "Solo: A Star Wars Story" har varit prequels till originaltrilogin. Utöver "Episod IX" kommer vi inom de närmsta åren också kunna räkna med historier om både Obi-Wan Kenobi och fanfavoriten Boba Fett, som – med tanke på karaktärernas öden i originalfilmerna – lär utspela sig innan händelserna i "A New Hope".

Med andra ord ligger inte Disney på latsidan, utan har under de senaste fyra åren sett till att faktiskt tjäna en rejäl slant på den snordyra Star Wars-affären. Och det är något de lär fortsätta göra, även efter att "Kenobi: A Star Wars Story" och "Fett: A Star Wars Story" (älskar den titeln!) har gått upp på bio.

 

Utöver de filmer som redan är bekräftade finns nämligen en hel uppsjö av karaktärer som även de skulle kunna få sina egna prequel-behandlingar. I den här artikeln listar jag fem stycken mer eller mindre sannolika Star Wars-spinoffs som Disney kan göra härnäst!

 

 

 

Regi: Guillermo del Toro

Efter den misslyckade striden mot Darth Sidious i "Star Wars: Episod III" beger sig Yoda iväg till Dagobah för att gå i exil, men halvvägs dit tar bränslet slut och jedimästaren tvingas nödlanda på en främmande planet. Fastän han inte har någon aning om detta, är platsen han landat på fylld av valar, åsnor och långa näsor (om man ljuger). Innan den datorgjorda figuren hinner tanka sitt skepp, blir han plötsligt upphittad och tillfångatagen av en ledsen dockmakare vid namn Gipetto. Gipetto har förlorat sin träfigur Pinocchio och bestämmer sig i rent svårmod för att kidnappa och adoptera Yoda istället. Med magiska krafter förvandlar Gipetto den CGI-fyllda Yoda till en docka.

Under processen att gå från halvdan CGI till att bli en marionett, tappar Yoda förståndet. All surmulen vishet han haft i "Episod I", "II" och "III" blir utbytt mot en mer skojsam och knäpp personlighet. Efter att ha tagit itu med Yoda, inser Gipetto snart att det inte är schysst att adoptera utomjordingar bara sådär. Innan han ger sig ut för att försöka hitta sin förlorade träfigur Pinocchio, släpper han därför iväg den gröna rymdvarelsen på rätt kurs igen och Yoda kommer slutligen fram till Dagobah. När vi återser honom i "Imperiet slår tillbaka", är det inte längre några frågetecken kring hur han kunnat gå från datorgjord till att vara en docka mellan "Episod III" och "Episod V".

Med sin stora kärlek till praktiska effekter, blir Guillermo del Toro det självklara valet att regissera "Yoda: The Master of Puppets" – filmen som markerar startskottet för crossovers i Disneys delade Star Wars-universum. Det börjar lite lätt med Yodas motvilliga besök hos Gipetto, men slutar några år senare med att flertalet Star Wars-karaktärer regelbundet dyker upp i MCU-filmerna och blir en självklar del i det växande Avengers-gänget. Steget från att Yoda blir fångad av Gipetto till att Rey slåss sida vid sida med Spider-Man (mot Jar Jar Binks), är kortare än man kan tro.

 

 

 

Regi: Christopher Nolan

 

Någon som däremot inte är sugen på crossovers, är Christopher Nolan. Med stor integritet som filmskapare, kräver han fria tyglar att göra vad han själv vill med den kassako som är Star Wars. Efter att ha gett oss klockrena skurkar i form av Jokern och Bane, blir regissören sugen på att utforska en av de mest hyllade och samtidigt mest mystiska Star Wars-skurkarna: Darth Maul. Med ett tankeväckande manus skrivet av Jonathan Nolan och en oväntad men kungligt akrobatisk Tom Holland i huvudrollen (inte helt olikt castingen av Heath Ledger i "The Dark Knight"), ger bröderna Nolan oss en mer mänsklig version av Maul.

Precis som med Bruce Wayne i "Batman Begins", får vi följa lille Mauls uppväxt på planeten Dathomir. Där blir han så småningom upptäckt av galaxens superonding Darth Sidious, som ser potentialen i honom. Mauls träning är lång och brutal och det dröjer mer än halva filmen innan han drar på sig den svarta dräkt som ska bli ett av hans tre kännetecken; de två andra är förstås det tatuerade, röda ansiktet samt det dubbla lasersvärdet. Det egenartade lasersvärdet tillverkas för övrigt av ingen mindre än Morgan Freeman, som snickrar ihop tekniska prylar åt Darth Sidious och andra Sithherrar.

Med en lika välskriven som spännande handling, där Michael Caine stundtals vägleder oss med sin brittiska stämma, blir Nolans "Maul: Origin of Evil" den första filmen i den hyllade Maul-trilogin (uppföljarna heter "The Fall of Maul" och "Darth Maul Rises"). Fokuset ligger på en mer realistisk skildring av Star Wars i allmänhet och Darth Maul i synnerhet: vem är han? Vad har han för motiv? Hur fungerar hans ljussabel? Vad betyder tatueringarna i hans ansikte? Bröderna Nolan går på djupet med denna ikoniska karaktär och ger oss därmed en skurk som är mer intressant än självaste Darth Vader.

 

 

 

Regi: John Lasseter

 

Efter två något mörkare filmer, inser Disney att de måste lätta upp stämningen igen. Pixar får i uppdrag att skapa en animerad familjefilm som är lika underhållande för barn som för vuxna. För regin står Pixarveteranen John Lasseter, med ett lika samhällskritiskt som hjärtvärmande manus från "Wall-E"-författaren Andrew Stanton. När dessa animationsgudar ger sig i kast med Star Wars, blir resultatet inget annat än fantastiskt. Så vilken underdog är det vi får lära oss att älska denna gång? Ingen mindre än den stackars roboten Roger.

Roger är en B1 Battle Droid, mer kända som "de där fullkomligt värdelösa robotarna" i "Episod I". Under tillverkningen av Roger är det något som slår fel och han blir inte riktigt som de andra robotarna. Han är både klumpigare och mindre robotaktig än de andra stridsdroiderna, vilket gör att han snabbt blir utstött och utsatt för både hånskratt och fysiskt våld av sina mekaniska bröder. Det låter kanske inte särskilt glatt, men vänta bara!

Medan händelserna i "Episod I" pågår för fullt, där B1 Battle Droids blir sönderhuggna och ihjälskjutna på löpande band, är oduglingen Roger upptagen med att hitta sig själv och följa sina egna drömmar. På en känslosam resa får vi följa Rogers äventyr när han bryter sig fri från sina ondskefulla kamrater, ansluter sig till de mer fridfulla Gungas och börjar ett nytt liv utan något lasergevär i händerna. Pixar gör sedan en lika hyllad uppföljare ("Roger Roger! 2") cirka tio år senare.

 

 

 

Regi: Quentin Tarantino

 

Trodde du att Mace Windu dog när han fick armen avskuren och flög ut genom det där fönstret i "Episod III"? Knappast! Visserligen hamnar den forne jediriddaren i en lång koma efter sitt hårda fall, men när han vaknar upp är det med ett enda syfte: att hämnas på hela Sithrörelsen. Vägen tillbaka är lång och svår, men likt så många andra karaktärer i Star Wars-universumet utrustas Mace Windu med en robotarm som gör honom fysiskt hel igen. Något som däremot inte är helt, är hans psyke. I sitt tragiska fall i "Episod III", slår han nämligen i frontalloben vilket tar bort alla hämningar som jediriddaren dittills har haft.

De grova svordomarna fullkomligt svämmar ur honom när han slaktar sin väg genom galaxen. Stilistiskt ultravåld blandas med långdragna dialoger, där den hämndlystne Windu bland annat reflekterar över sötman i Bantha-mjölk och hur väl den blå drycken passar med maträtter från Tatooine men inte alls funkar på planeten Ossus. Mace Windu citerar dessutom alltid följande stycke ur den heliga jediboken "The Jedi Path" innan han med sin lila ljussabel ska hugga ihjäl en bad guy:

“There is no emotion, there is peace.
There is no ignorance, there is knowledge.
There is no chaos, there is harmony.
There is no passion, there is serenity.
 There is no death, there is the FORCE!"

Samtidigt som han säger den absolut sista meningen, kommer vansinnet över honom och han hugger med vrede ner sin stackars motståndare. Jedimetoder? Inte alls. Men detta är också Quentin Tarantinos Mace Windu vi snackar om.

 

 

 

Regi: Först M. Night Shyamalan, sedan bröderna Russo

 

Efter en rad framgångsrika drama-skräckfilmer såsom "The Visit", "Split" och "Glass", har M. Night Shyamalan till sist återställt sitt rykte som en regissör att lita på. Under flera år har han i hemlighet skrivit på ett manus som till slut ska göra Jar Jar Binks rättvisa, där den oväntade sanningen om den hatade Gungan äntligen ska komma fram. Shyamalan går igenom sitt manus med storpamparna hos Disney, som blir fullständigt golvade av hans berättelse (inte minst av twisten) och öser pengar över regissören. "Binks" får grönt ljus och produktionen drar igång.

Likt Christopher Nolan är Shyamalan intresserad av att göra en mer verklighetsförankrad skildring av Star Wars, men detta går i stöpet när studion börjar lägga sig i. Trots att de älskat hans manus, gör studiofolket snart en helvändning och säger att en Star Wars-film inte är komplett om den inte innehåller åtminstone ett par storslagna actionscener och ett gäng referenser till de tidigare Star Wars-rullarna. I och med studions ökade krav, känner sig Shyamalan plötsligt panikslagen. Han får hemska flashbacks till storbudgetfiaskot som var "After Earth" och väljer därför att lämna hela produktionen, innan filmen ens är halvfärdig.

Likt "Solo: A Star Wars Story", kommer nya regissörer in i bilden. Filmen skrivs delvis om, den klockrena Shyamalan-twisten förblir ett evigt mysterium och istället är det Avengers-veteranerna Anthony och Joseph Russo som slutför den omskrivna versionen av "Binks". Skiftet bakom kameran leder till ännu en actionpackad Star Wars-film som knyter an med såväl andra Star Wars-rullar som MCU, istället för att vara det välskrivna skräckdrama som Shyamalans film skulle ha blivit.

 

I den obligatoriska eftertextscenen sugs Jar Jar Binks in i det svarta hål som finns i Galaxens mitt, reser genom tid och rum och hamnar slutligen i New York. Där möter han Rey och Spider-Man, i en cliffhanger som bygger upp inför nästa Star Wars-film. Eller Spider-Man-film. Eller Avengers-film. Eller... tja, ni fattar.