Det finns vackra, obehagliga, intressanta, märkliga och häftiga sätt att skildra och tala om döden på. Sedan finns det komiska: trillade av pinnen, bet i gräset, iklädde sig träfracken och kastade in handduken.
Döden sägs enligt vissa vara den enda sanna inspirationskällan och nog har få ting gett upphov till så många tonårsdikter som mannen i den svarta kåpan (eller gothbruden i linne och läder, om man så vill). Men det gäller att hans lie är slipad, annars blir det lätt pinsamt när han hugger och hugger och ketchupblodet sprutar överallt och barnen gråter och fruarna skriker och det dyker upp en kvartett som spelar Beethovens femma och åskan mullrar och sedan faller alla ner i ett slukhål.
Jag pratar om de överdramatiska dödsscenerna. De som vore en skymf att jämföra med hagelskotten i Bambiskogen, de som istället för att framkalla tårar får en att fnissa högt. Vad man anser vara humoristiskt är såklart högst personligt, och jag räknar således med att några kommer bli direkt provocerade av exempelvis dödsfall nummer ett:
1. Shmi Skywalker i ”Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller”
Egentligen anser jag Pernilla August vara en av Sveriges bästa skådespelare, men här verkar hon ha smittats av Hayden Christensens tonåriga fumlighet. Att dö värdigt som Darth Vaders mamma visade sig vara ett konststycke inte ens den flerfaldigt prisbelönta August lyckas med. Repliken ”I love... I love...” med tillhörande suckar gör det såklart inte lättare. Dock vet vi inte om detta var Pernillas egen tolkning, eller om regin kom från farbror George som ju är skyldig till flertalet snedsteg när det gäller prequeltrilogin.
2. Javert i ”Les Misérables”
Jag förstår att jag inte förstår musikaler, liksom jag nämnt i min senaste klassikerrecension ”Cry-baby” började jag skratta hysteriskt redan efter 10 minuter åt den kritikerhyllade ”Les Misérables”. All respekt åt er musikalfantaster, men självmord borde inte vara såhär roligt. Filmens humoristiska undertoner sammanfattas väl av Javerts dödsscen som också visar på problematiken med musikaler för mig. Himlen är dramatiskt grå, vågorna piskar och Russels stämma är lika mörk som Barry White's. Hans sång ackompanjeras av violiner på crack och ett härligt SMACK när han till slut daskar ner i Aq-va-kul-poolen.
3. Edward Malus i ”The Wicker Man”
Nicolas Cage är inte direkt känd för sitt subtila skådespeleri och han har dessutom en tendens att välja manus som uppmuntrar snarare än dämpar hans teatraliska tendenser. I tortyr- och dödsscenen i denna matriarkala skräckrulle ges Cage utrymme att maxa sin inre drama queen. Inte nog med att han har mage att inleda kampen mot moderjordkulten med orden ”You bitches”, de följs snart upp av repliken ”Not the bees, not the bees!” Efter bitortyren tvingas Edward upp i en 50 meter hög ”Blair Witch”-docka med Noaks Ark-funktion full med getter och andra husdjur som ska eldas upp tillsammans med honom för att sätta fart på honungsproduktionen. Ett skådespel som gjort sig väl på medeltidsveckan.
4. Russell Franklin i ”Deep Blue Sea”
Till skillnad från dödsscenerna ovan kan Samuel L. Jackson i rollen som Russel Franklin egentligen inte beskyllas för dess humoristiska underton utan all cred går till den 3-D animerade jättehajen. Russel är mitt uppe i ett peppande tal när ”Game of Thrones”-effekten slår till. Det vill säga döden kommer plötsligt och snabbt som den fallande klingan på en giljotin. På två sekunder har Russel försvunnit ner i hajens gap ackompanjerat av trumpeter, stråkar, körsång och en tjej som gör ”munnen öppen och händerna framför ansiktet”-rörelsen.
5. Mannen som blir Döden i ”Möt Joe Black”
Jag anser egentligen filmen vara lite av en dold pärla, men den uppblåsbara Brad Pitt-dockan från Martinshop som kastas mellan två bilar innan den studsar ur bild är en scen som tycks mer passande i en uppföljare av ”The Happening” än i en tragisk Döden och Julia-story. För att riktigt uppskatta scenen bör man nog egentligen se filmen från början så att de smäktande stråkarna verkligen hunnit sjunka in.
6. Mace Windu i ”Star Wars: Episode III – Mörkrets hämnd”
Jag räknar med att bli sågad för denna, men missförstå mig rätt. Klippet är helt fantastiskt! Min bror brukar skicka det till mig när jag känner mig nere och behöver pepp. Se bara hur vackert Mace Windus kappa fladdrar i vinden likt Carolas hår i ”Fångad av en stormvind”, hans kraftfulla lila lasersvärd som lyser upp den mörka omgivningen och Palpatines ansikte som förvandlas till en hjärnrumpa. Denna dödsscen har allt: skriket som övergår i ett avgrundsvrål, en maktgalen tok med magiska fingrar som skjuter lila elektricitet och ropar ”Unlimited power!”, dundrande åska och smäktande stråkar, allt dessutom vackert iscensatt mot en New York-inspirerad skyline.
7. The Rocket Man i ”The Rock”
Jag välkomnar Nicolas Cage för andra gången till denna lista. Dock kan inte hans teatraliska överspel beskyllas för tramsigheterna den här gång utan det är helt manusförfattaren David Weisbergs förtjänst. En spännande och hyfsat trovärdig thriller som håller måttet fram till den beryktade raketscenen.
Cage: ”Do you like the Elton John song The Rocket Man?”
Todd: ”I don't like soft ass shit!”
Cage har på Alcatraz hittat en analog synthesizer. Efter att ha tryckt på Knappen skjuts en stor raket ut som tar med sig raketkillen ut genom ett fönster och sedan med ofelbar tajming släpper ner honom över en spetsig påle. Det luktar Peter Jackson.
8. Propellersnubben i ”Titanic”
Vissa skulle nog påstå att även Leos död frammanat en del fniss, och jag är delvis benägen att hålla med. Särskilt hur han saligt sjunker ner under vattenytan till Celine Dions ”My Heart Will Go On” spelat på vad som låter som panflöjt, men sista platsen på den här listan tilldelas istället propellersnubben. Den kortaste dödsscenen av de åtta, men också en av de mest malplacerade då den utgör ett ovanligt makabert inslag i en annars extremt seriös film. Efter att ha slagit i propellern slutar aldrig propellersnubben att snurra.
Se också: 10 hysteriskt roliga bloopers från allvarliga filmer
Vilka dödsscener skrattar ni åt? Tipsa gärna om fler med länkar!
