8 grymma actionhjältinnor som förtjänar att återupplivas

Efter Angelina Jolie tar nu Alicia Vikander över rollen som äventyraren Lara Croft och i fjol gjorde ”Wonder Woman” succé på bio, sedan Gal Gadot axlat superhjältemanteln efter Lynda Carter som spelade Amazonkvinnan i 70-talsserien med samma namn.

 

Vi hade älskat att se nya actionhjältinnor på vita duken, men eftersom Hollywood verkar befinna sig i en era av återvinning, särskilt inom action- och superhjältegenren, kommer här några förslag på andra stenhårda, kvinnliga karaktärer från förr som väl också är värda en reboot, en remake eller en uppföljare?

 

Här är 8 actionhjältinnor som borde få kicka några fler arslen.

 

 

 

I början av Renny Harlins actiondrama var Samantha Caine en till synes en helt vanlig förortsfru, men det var något märkligt med henne: Hon hackade morötter i rekordfart och vred nacken av rådjur utan att röra en min. Senare föll det på plats: egentligen var hon en tidigare lönnmördare som arbetat för CIA. Med råblonderat hår, sotade ögon och en cigg i mungipan var Charly Baltimore en av 90-talets tuffaste actionhjältinnor. Varför inte låta henne komma tillbaka till vita duken för att skjuta skurkar på skridskor även på 2010-talet? Kanske genom att låta Geena Davis göra om rollen, nu som bullbakande mormor.

 

 

 

Modesty Blaise är en av de mest välkända kvinnliga seriefigurerna, ändå har den före detta gangsterdrottningen som numera lever på rätt sida lagen aldrig fått en ordentlig film om sig själv. Det första försöket gjordes 1966, med thrillerkomedin ”Modesty Blaise” – regisserad av Joseph Losey och med Monica Vitti i huvudrollen. Serieskaparen Peter O'Donnell skrev det första manusutkastet, men det renoverades om rejält innan inspelningarna började. 1982 spelades en entimmespilot in för en lovande tv-serie, som aldrig kom trots goda recensioner. 2003 lanserades Scott Spiegels ”My Name Is Modesty: A Modesty Blaise Adventure” under en ”Quentin Tarantino presents”-banner. Tyvärr var även den kass.

 

 

 

I det här smålöjliga battle of the sexes-dramat spelade Demi Moore en ung officer i den amerikanska flottan som fick chans att försöka genomgå den tuffa specialförbandsutbildningen Navy Seals, utan att veta om att hon var en bricka i ett högpolitiskt spel. Förra året var första gången i verkligheten som en kvinna försökte att ta sig igenom samma prövning – och gav upp. Varför inte göra en ny ”G.I. Jane”, lite mer baserad på den händelsen? Det vill säga med lite mer realism och lite mindre pseudofeminism.

 

 

 

Tv-serien ”Buffy och Vampyrerna” med Sarah Michelle Gellar är legendarisk, men filmen som kom innan dess, ”Buffy the Vampire Slayer” med Kristy Swanson i huvudrollen, är verkligen ingen höjdare, trots att de båda är skrivna av samma man, Joss Whedon. Filmen får väl helt enkelt betraktas som en mindre lyckad skiss inför det stora mästerverket. Men hade det inte varit kul att se Buffy som filmhjältinna? Denna gång med tv-serien som utkast för ett storslaget och underhållande äventyr på vita duken.

 

 

 

”Catwoman” med Halle Berry i huvudrollen var en kattastrof. Anne Hathaway gjorde en ganska bra porträttering i bröderna Nolans ”The Dark Knight Rises” (2012) och karaktären har också spelats av bland andra Lee Meriweather (i filmen ”Batman” från 1966), Eartha Kitt (i tv-serien ”Batman”) och Michelle Pfieffer (i ”Batman – återkomsten” från 1992). Men visst förtjänar väl DC Comics-gestalten, vars riktiga namn är Selina Kyle, en egen, sebar film?

 

 

 

Kathryn Bigelows science fiction-thriller ”Strange Days” blev aldrig någon vidare framgång (den pajade nästan hennes karriär), trots att den bjöd på spännande och tankeväckande teknologiaction. Bland dem som såg den är kanske Juliette Lewis rockiga Faith Justin karaktären man minns. Men Angela Bassetts Lornette ”Mace” Mason är tjejen som borde få en egen film. Som vän och livvakt till Ralph Fiennes huvudkaraktär var hon stark både fysiskt och psykiskt med en tuff utstrålning och en tydlig moralisk kompass.

 

 

 

Kritikerna älskade den äventyrliga actionthrillern ”Hanna”, i vilken Saoirse Ronan spelade en ung flicka som växt upp i Finlands vildmark och tränats till att bli yrkesmördare. Efter filmen sa Ronan att hon ”skulle älska” att göra en uppföljare och i början av förra året ryktades det att Joe Wrights film, som skrivits av Seth Lochhead och David Farr, skulle få en fortsättning som tv-serie. I maj bekräftades det: den utvecklas just nu, på beställning av Amazon. Farr skriver manus, men Wright kommer inte vara involverad i projektet. Om Ronan kommer spela huvudrollen återstår att se. Förmodligen kommer rollen spelas av en yngre skådespelerska.

 

 

 

70-talets blaxploitationgenre skapade en ny sorts filmhjältar för en ny sorts publik. De black power-inspirerade actionrullarna lockade horder av tittare till urbana biografer, och blev snabbt en kassako för filmbolagen innan genren tog kål på sig själv med allt mer sexistiska och rasistiska skildringar av afrikanamerikaner. En av genrens starkaste lysande stjärnor var Pam Grier, som syntes i filmer som ”Foxy Brown” (1974) och ”Coffy”. Två filmer som Quentin Tarantinos ”Jackie Brown” (1997), med Grier i huvudrollen, var en hyllning till. ”Coffy”, om en sköterska som hämnas på lokala knarklangare efter att hennes syster fallit offer för dem, hade gärna fått göras om utan originalets unkna, gubbkåta 70-talsdoft.