8 skitjobbiga saker med att vara seriemördare på film

Det går att betrakta film på olika sätt. Man kan se det lite mer som en ögonblicksbild; ett antal olika händelser sker i en viss ordning. Underhållning för stunden och sen är det slut. Det hela blir dock mer intressant om man istället funderar kring vad som händer mellan scenerna; det vi som publik inte får se. Utgå från att karaktärernas liv fortsätter sin gilla gång även när kamerorna inte rullar. Vad händer då? Vips dyker en och annan skum frågeställning upp. Tillvaron som seriemördare måste vara skitjobbig. 

Det är dags att belysa några förbisedda men tråkiga saker Jigsaw, Jason och det övriga gänget måste stöta på i sin vardag. 

Att vara odödlig alternativt odöd är ingen barnlek. Hur lockande konceptet odödlighet än må låta när dödsångesten smyger sig på, är evigt liv sannolikt inget att föredra. Att leva för all evighet är, enligt den kliniska definitionen, en jättelång tid. Längre än speltiden för ”Bad Boys 2”. Jättelång alltså. Som filmmonster drivs du ofta av ett galet sug att hämnas eller helt enkelt bara av att döda folk på måfå. En andra eller tolfte chans att få leva igen kanske först betraktas som en bonusrunda men… vore det inte skönt att få vila i frid ändå? Att få ligga begravd, sprängd, uppeldad eller på havets botten; lugnt och skönt utan jäkt och stress. 

Ta Jason Voorhees till exempel. Otaliga gånger har han blivit återupplivad på de mest krystade sätt efter att ha legat död, minding his own business. Var det någon som frågade honom om han ville återupplivas, förmodligen med en redig bakisångest, ännu en gång? Precis. 

De flesta människor som tar sitt yrke på allvar vill undvika osäkerhet i det dagliga arbetet. Inför en stor affärsuppgörelse vill man såklart eliminera alla faktorer som kan sätta käppar i hjulet. Tydlighet och enkelhet kommer man långt på. Om du inte är seriemördare på film vill säga. Här verkar generösa felmarginaler vara vägen att gå. Kanske för att öka spänningen ytterligare, vad vet jag? 

Jigsaw från ”Saw"-filmerna måste lägga ner sjukliga mängder tid bara för att få till en fälla. Dödsfällan skall ritas, delar skall inhandlas och sättas samman och sedan transporteras till scenen för skådespelet. En logistisk mardröm. Det är dock ingenting jämfört med själva ”leken” som ofta involverar otaliga individer vars handlingar måste sammanfalla exakt enligt plan. En plan som i sin ohyggliga krånglighet bara den måste ha tagit år att knäcka. 

Ta den första ”Saw” som exempel. Om Adam, som vaknar upp i det vattenfyllda badkaret i början, istället hade drunknat; what then? Satan, fem års genial planering åt helvete… En dålig dag på jobbet och snopet som fan. 

Eller ta Jasons riktiga debut i ”Fredagen den 13:e del 2”. Han inväntade att bruden skulle öppna kylen för att finna Jasons mammas huvud. När hon upptäckt det avhuggna huvudet och skrikit lite för dramatisk effekt hoppar Jason fram ur skuggorna för att göra sitt. Orsaken till att hon ens öppnade kylen var att hon hade strosat in i köket och därefter blivit skrämd av sin katt. En katt som hon därefter kände ett behov av att ge kattmat direkt från kylen, då katter är sjukt kräsna vad det gäller kyld mat. En enkel men ändå viktig kedja av händelser för att allt skulle klaffa. Jason hade lika gärna kunnat få sitta på en pall i köket fram till frukosten morgonen därpå för att hitta det perfekta ögonblicket. 

Pluspoäng: Jason uppvisar en grym lömskhetsfaktor och teatral ådra för någon som är död. 

Detta kommer lite som en naturlig följd av föregående punkt. Vad gör exempelvis Jason eller Freddy när vi andra njuter av lite R & R? Hur manisk du än är i ditt mördande kommer det fortfarande att dyka upp lugnare stunder. Säg att Jason slaktar en sisådär sju till åtta kåta ungdomar under en film som utspelar sig under någon vecka. Övriga tiden då? Hans sociala liv är ju trots allt lite begränsat. Hänga bakom olika träd? Räkna ekorrar?  Patiens i kojan? Jag fattar att Jigsaw inte har så mycket down time; hans ohyggligt invecklade masterplans kräver sin tid vid ritbordet. För den stora majoriteten av film-slashers är det dock mer ”hoppa fram och hugg”. Inte så sofistikerat vilket samtidigt borgar för en mer generöst tilltagen fritid. Frågan är vad den består av?

Handlingar, inklusive mord i en större skala, baseras på motiv. Det är lätt att stirra sig blind på någons handling istället för att försöka förstå motivet bakom denna. Detta gäller även för våra kära filmmonster och här snackar vi motiv som med råge har passerat gränsen för besatthet. Jason Voorhees och Norman Bates har seriösa mother-issues, Freddy Krueger är skitsur på stans ungdomar och Michael Myers hade en taskig relation till syrran. Inte ens Dr. Phil utrustad med sina bästa power-platituder skulle kunna snacka dessa herrar till rätta en solig dag. Våra filmmördare har helt enkelt rejäla problem med att komma vidare i livet; det finns gott om olösta problem som lurar under ytan. En riktig energitjuv som även hindrar de från försoning och en acceptans över sina öden. 

Ok, ingen gillar en show-off men visst vill du ändå skryta lite om du är bra på något? Problemet är att den stora majoriteten av mördare på film plockar sina offer en i taget utan vittnen. När du fått till det där klockrena yxhugget och vänder dig om för publikens beundran finns ingen där. Alla vill väl ha lite feedback och uppskattning för sin talang? Skulle det i slutändan mot förmodan finnas något vittne som fortfarande andas är risken stor att de istället sätter stopp för din framfart.

Jigsaw har i detta avseende lyckats komma runt problemet genom att lägga fokus på sina fällor och med videoupptagningar av själva dåden; en riktig attention whore. Resten av det goa gänget får dock leva med att vara sina egna största fans; lite trist när du verkligen brinner för det du sysslar med. 

När dammet har lagt sig och du för tionde gången har slaktat alla berörda parter; what then? Det ligger i människans natur att leta efter snabba lösningar på livets problem. Samtidigt skapar detta ett kortsiktigt tänk som sällan leder till utveckling. Att ha ett enda mål med din existens, att mörda så många tonåringar/syndare/mödrar/grävlingar som möjligt, leder på sikt inte särskilt långt. Det är dags att lyfta blicken lite och istället se dessa handlingar som ett delmål mot något större. Eller byta inriktning helt, vad vet jag? Kanske finns det något mindre blodigt och mer givande att sysselsätta sig med. 

Som filmmonster kan det absolut vara läge att ställa sig följande frågor: Vad vill jag åstadkomma här i livet? Hur skall jag ta mig dit? Och kanske viktigast: Har det jag gjort tidigare fört mig närmre mitt mål? Ett kortsiktigt tänk kombinerat med bristande impulskontroll har för Jason och gänget bara lett till kul för stunden. Detta följt av att de på ett skämmigt sätt blir överlistade och dödade (eller vad man nu blir om man redan är död). Trots oräkneliga chanser att bryta detta livsmönster har inget skett. Läge att lyfta blicken! 

Dagens stressade och prestationsinriktade samhälle kan ta knäcken på även de bästa. Hjulet snurrar allt snabbare men ingen har kollat om hamstern fortfarande lever. Konkurrensen inom alla områden ökar och jag gissar att seriemördare inte är undantagna denna. Frågeställningen blir dock betydligt mer intressant om vi utgår från att våra berömda filmmördare har uppmärksammat varandras existens. 

Vi vet ju att Freddy och Jason har konkurrerat på samma marknad genom ”Freddy vs. Jason” (2003) så vad hindrar att Pinhead, Michael Myers, Leatherface, Chucky med flera skulle känna till varandras karriärer? Det blir knappast lättare att upprätthålla sin höga mordkvot om man samtidigt skall oroa sig för att bli omkörd av en konkurrent. Ovanstående lirare är också mer old school; jag tror knappast att de är medlemmar i någon seriemördar-community på nätet där de kan byta råd med varandra. Nej, det handlar nog snarare om en ständigt växande och alltmer konkurrensutsatt marknad där du bara kan lita på dig själv. Hårda bud. 

Alla har vi någon form av rykte att upprätthålla. Är det något du som individ är bra på, vill du så klart inte stagnera så länge du är verksam. Om du själv känner lite oro inför att din boule-skruv inte är lika vass som för några år sedan; tänk dig då att behöva försvara din ställning som supermördare. Ditt rykte måste föregå dig så några halvmesyrer räcker inte när det är dags för mord. Betänk vilka karriärer Freddy, Jason eller Michael Myers har haft; det kan inte vara lätt att ständigt försöka överträffa sig själv under en så pass lång tid. Jag gissar att de alla har krisat vid något tillfälle med följande fråga ringandes i öronen: Har jag fortfarande det som krävs? Det finns garanterat gott om unga, hungriga och flexibla filmmonster (som kan hålla många bollar i luften) bara väntandes på sin chans. 

Svårigheter att komma till ro, avsaknad av kontroll, fritidsproblem, tvångstankar, kass feedback, dåligt målfokus, stenhård konkurrens och en allt starkare ängslan över att kunna prestera; tillsammans blir det en psykologisk cocktail som är svår att smälta.

Det finns med stor sannolikhet också en hel del andra jobbiga saker med att vara filmmonster. Vadå? Diskutera vetja!