Året är 1999. Tjugoårige Alex har återvänt från ett liberal arts-college med en examen han inte vet vad han ska göra av, och hans liv ser ut att bli lika upplyftande som en förkyld eftermiddag i soffan framför TV Shop. När en ung kvinna försvinner under mystiska omständigheter från hans trötta småstad ändras dock hans utsikter fullkomligt. Tillvaron blir plötsligt stinn av mysterier, äventyr och skumma sammansvärjningar och tillsammans med ett gäng udda karaktärer – en ferieanställd vid en arkadhall, en konspirationsteoretiker som bor i sin mammas källare, en Ivy Leauge-nörd och en Rastafari-samuraj – beger han sig ut på en resa genom en alltmer hyperreell verklighet, en tillvaro som är på randen till ett nytt millenium.
Ibland undrar jag om jag egentligen minns millennieskiftet, om bilderna som susar runt i min skalle är mina egna och inte bara en samling skrönor, skrävel och pastischer som jag fått av att konsumera kultur. Ett slags återvunnet restmaterial som jag tillförskansat mig genom serietidningar, musik, film och tv-spel. Jag var i varje fall nio år då, 1999, och min hjärna var sprickfärdig av Markoolio och ”Half-Life”, två (diametralt motsatta) identitetsformare som tjugo år senare på gott och ont fortfarande visar sitt inflytande på min föreställningsvärld.
Ibland undrar jag om jag egentligen minns millennieskiftet, om bilderna som susar runt i min skalle är mina egna och inte bara en samling skrönor, skrävel och pastischer som jag fått av att konsumera kultur. Ett slags återvunnet restmaterial som jag tillförskansat mig genom serietidningar, musik, film och tv-spel. Jag var i varje fall nio år då, 1999, och min hjärna var sprickfärdig av Markoolio och ”Half-Life”, två (diametralt motsatta) identitetsformare som tjugo år senare på gott och ont fortfarande visar sitt inflytande på min föreställningsvärld.
Att spela ”YIIK: a postmodern RPG” är som att göra ett återbesök till denna tid, till detta tankemässiga tillstånd. Spelet är en jättelik fragmenterad väv av citat, och halva nöjet är att försöka lista ut alla referenser. Det är en barnslig men på samma gång gravallvarlig upplevelse, som känns lika realistisk som den är surrealistisk. Världen är rik på färger, ljud och musik. Grafiken är underbart kantig, berättelsen forcerad på samma gång som den är öppen och möjlig att utforska.
Det är lätt att gå vilse i detta färgsprakande, Seinfeld-jazziga epos. Mestadels är det också riktigt trevligt att överösas av ett överflöd av kulturella referenser. Rymdvarelser, konspirationer och en känsla av att världen håller på att gå under. 90-talets popkultur i all sin ära. Det är som att kliva rakt in i ett sällsynt skruvat avsnitt av ”Arkiv X”. Allt detta framträder genom ett slags ironiskt kalejdoskop: alla fraktalgeometriska färgspiraler är lika undersköna som de är förfärligt ångestframkallande.
Det är lätt att gå vilse i detta färgsprakande, Seinfeld-jazziga epos. Mestadels är det också riktigt trevligt att överösas av ett överflöd av kulturella referenser. Rymdvarelser, konspirationer och en känsla av att världen håller på att gå under. 90-talets popkultur i all sin ära. Det är som att kliva rakt in i ett sällsynt skruvat avsnitt av ”Arkiv X”. Allt detta framträder genom ett slags ironiskt kalejdoskop: alla fraktalgeometriska färgspiraler är lika undersköna som de är förfärligt ångestframkallande.
Ja, för detta är långt ifrån en behaglig upplevelse. Jag skulle nästan till och med vilja säga att det är bland de mest deprimerande spel jag spelat på senare tid. Spelets glättiga yta sitter nämligen inne på en mörk, roterande spiralgalax, en svartnande nihilistisk knut som långsamt äter upp berättelsen inifrån och ut. Alex är en osympatisk karaktär, men hans otrevligt självupptagna karaktärsteckning hittar förmodligen sin förklaring i att världen i ”YIIK: a postmodern RPG” helt enkelt är i en enda fruktansvärd röra. Det centrala mysteriet visar sig också snart vara en salig blandning av självmord, depression och paranoia.
”YIIK: A Postmodern RPG” har många förtjänster. Röstskådespelet är av högsta kvalitet och manuset är både underfundigt humoristiskt på samma gång som det är djupt deprimerande. Du behöver inte sitta inne på en encyklopedisk kunskap om 90-talets popkultur för att uppskatta spelets referentiella textur, men det är troligtvis fördelaktigt om du har ett någorlunda långt framskridet intresse för kulturkuriosa. Allt från internets tidiga inkarnationer, mittbenor till olika typer av mikrorätter är alla en del av spelets skruvade estetik.
”YIIK: A Postmodern RPG” har många förtjänster. Röstskådespelet är av högsta kvalitet och manuset är både underfundigt humoristiskt på samma gång som det är djupt deprimerande. Du behöver inte sitta inne på en encyklopedisk kunskap om 90-talets popkultur för att uppskatta spelets referentiella textur, men det är troligtvis fördelaktigt om du har ett någorlunda långt framskridet intresse för kulturkuriosa. Allt från internets tidiga inkarnationer, mittbenor till olika typer av mikrorätter är alla en del av spelets skruvade estetik.
Det kan likväl bli för mycket av det goda, referenserna och pastischerna staplas obönhörligt på varandra och när spelet efter cirka tolv timmar ännu inte lyckats helt med att slå klorna i mig börjar jag ana oråd.
Jag fortsätter mest för att jag trivs i den sällsynt vackert utformade världen, men som berättelse betraktat är detta både ofokuserat och stundtals faktiskt rakt av slarvigt. Laddningstiderna är ett kapitel i sig, och ibland har jag suttit och hävt ur mig obsceniteter för att utvecklarna inte lagt ner mer tid på att optimera spelarvänligheten. Stundtals är det faktiskt ett rakt av motbjudande spel när det kommer till alla moment som avkräver spelaren meningslösa väntetider: transportsträckor, långa laddningstider och ett rakt av trögt stridssystem.
Men är du ett fan av Gregg Arakis mindre tyglade sidor, välskriven dialog och fantastisk jazzfunk så är ”YIIK: A Postmodern RPG” definitivt något du borde besöka. Och ärligt talat känner jag mig ännu inte helt färdig med att utforska denna bisarra epok.
Oscar Westerholm
Oscar Westerholm
