Alfonso Cuarón guidar oss runt i fantastiska ”Roma”

”Roma” gjorde ett djupt intryck på mig, när jag såg den under 56:e upplagan av New York Film Festival. En presskonferens hade anordnats med regissören Alfonso Cuarón och huvudrollsinnehavarna Marina de Tavira och Yalitza Aparicio på plats för efterföljande frågestund, och tur var väl det - när man ser en sådan här film som känns så ny, så uppfriskande, och så unik, vill man gärna höra tankegångarna bakom. Hur kom det här mästerverket till egentligen?

 

 

 

Filmen börjar med en svartvit närbild på mönstret i en stensatt garageuppfart. Löddrande vatten sköljer genom bildrutan i omgångar, medan ljudet bortom kameran avslöjar att det kommer från någon som städar med mopp och skurhink. I vattnets reflektion kan vi se himlen, där ett flygplan rör sig över synfältet. Det är en både vacker och komplentativ vy i all sin enkelhet, behaglig att vila blicken på. Tempot är förförande långsamt och detaljerat. Cuarón förklarar:

- Jag ville skapa en objektiv upplevelse, och jag ville hedra tid som begrepp. Inte bara hur tiden porträtteras i filmen, utan känslan av tiden själv. När Cleo tvättar golven i början av filmen, tar hon sin tid. Hon går till och med på toaletten, och vi får helt enkelt vänta tills hon är klar. Det är en känsla av vår existens, hur den flyter fram i tiden.

Cuarón har verkligen lyckats med detta! Filmen tycks bitvis handla om ingenting, och ändå dras vi in som hypnotiserade i tidens gång. Vad som kan låta intellektuellt och svårtillgängligt är precis tvärtom. Det är förvånansvärt svårt att slita blicken från Cleo, när hon utför sina dagliga hushållsgöromål hos familjen hon är anställd hos. Det här är en film som lyckats med konststycket att fungera på flera nivåer. Den är rik på symbolik och nischad i sitt val av svartvitt filmfoto och ett långsamt, episodiskt berättartempo, samtidigt som den är enormt lätt att ta till sig. Man sugs bara in.

Här vill jag passa på att puffa för att se filmen på bio snarare än hemma framför datorn, om man har möjlighet till detta. Inte bara för att det storslagna visuella kommer mer till sin rätta, utan även för det blir en speciell känsla i salongen när allas fokus så helt och fullt uppslukas av vad som sker på vita duken.

 

 

 

Hur konsturerar man då en sådan filmupplevelse för publiken egentligen? Det visar sig att filmen blev en annorlunda upplevelse även för de båda aktriserna. De Tavira berättar hur den skilde sig från alla andra filminspelningar hon någonsin gjort.

- Vi jobbade utan manus. Han [Cuarón] hade det, men inte vi (skratt). Vi fick bara information en dag i sänder om vad vi skulle göra, och vi fick den individuellt och inte tillsammans med de andra skådespelarna. Han satte ihop ramverket, och sen uppenbarade sig handlingen magiskt, som händelser gör i verkliga livet.

Cuarón förtydligar:

 

- Vi spelade in allt kronologiskt, och lärde oss dag för dag vad som skulle hända, precis som i verkliga livet. Där vet man ju aldrig vad som kommer hända nästa dag. Yalitza trodde detta var den normala processen för filminspelningar (skratt). Men det är beundransvärt, för när hon läste det dagliga manuset var mycket av hennes dialog skriven i mixtec, och hon förstår inte mixtec. Nancy [García García], som spelar Adela, pratar mixtec och fick lära Yalitza hennes repliker.

 

 

 

Filmen har hyllats som en vacker minnesbild av, och kärleksförklaring till, 70-talets Mexiko där Cuarón växte upp, men filmen är inte endast baserad på egna minnen. När han får frågan om de starka kvinnorna han porträtterat, i kontrast mot de svaga stackarna till män, säger han att det varken var medvetet eller helt självbiografiskt:

- Det var en sammanslagning av mina och Yalitzas minnen. […] Min pappa lämnade oss, hennes pappa lämnade dem. Men jag försöker inte få in någon sorts poäng på något vis.

Någon undrar över titeln Roma (Italien)? Själv tänkte jag kanske att det var någon form av tribut till Roberto Rosselinis ”Rom – öppen stad” eftersom den har en liknande neo-realistisk känsla och är så pass djupt förakrad i staden själv. Det visar sig att vi båda läst in för mycket i namnvalet:

- Roma är namnet på stadsdelen. Filmen var länge utan titel, men vi behövde ett namn på den när vi ansökte om alla tillstånd, så vi kallade den "Roma" eftersom handlingen utspelar sig där.

 

 

 

Det finns mycket att ta med sig hem och fundera över efter att ha sett denna fantastiska film. Allra mest för att den är så oerhört vackert gjord, och så ärligt berättad. ”Roma” känns som starten på något nytt, fräscht och uppfriskande i en tid av indie-filmer som allt mer börjar flyta ihop och likna varandra med dessa otaliga blinkningar till kameran. ”Roma” lämnar något annat efter sig, något djupt därinne som vaknat till och får en att filosofera över livets gång:

- Vi ville hedra de fyra elementen vind, eld, luft och vatten samtidigt om vi också ville dra från våra föreställningar om himlen och jorden. Filmen börjar med jord, där himlen bara är en reflektion i vattnet. I slutet av filmen ser vi människor som uppslukas av vatten, och filmfotot visar först då en bild direkt av himlen, säger Cuarón.

- Livet är en individuell erfarenhet bland elementen som vi inte kan kontrollera. Relationerna och de band vi skapar av tillgivenhet människor emellan, är det enda vi kan kontrollera. I slutändan består vår existens av en delad erfarenhet av längtan.