Under veckan hade ”Alien: Romulus” premiär och undertecknad är upp över öronen förtjust som en liten skolflicka. Filmen är nämligen en av de filmer jag ser mest fram emot i år (jag har sedan jag första gången bekantade mig med ”Alien”-franchisen vid 13 års ålder varit ett massivt fan).
För att ladda upp inför filmen, har jag under sommaren tagit på mig att kolla om samtliga fyra filmer i serien med Sigourney Weaver, samt Ridley Scotts två prequels, ”Prometheus” och ”Alien: Covenant”. Efter att ha gjort detta kände jag bara att vi måste prata lite om fyran, den så ofta bespottade ”Alien: Resurrection” (eller "Alien: Återuppstår" på svenska) från 1997 i regi av fransmannen Jean-Pierre Jeunet.
När man diskuterar de fyra huvudfilmerna i serien så är de flesta ofta eniga om att de två första är de eviga klassikerna, där många håller tvåan högst, medan jag personligen alltid tyckt att ettan varit snäppet bättre. Därefter brukar de flesta ensas om att trean och fyran är bedrövliga och att fyran är den absolut sämsta av de sämsta. Men liksom hur jag föredrar ettan över tvåan så sticker jag även ut hakan här och föredrar faktiskt fyran över trean. Hear me out!
Ripley blev bekymrad när hon fick reda på de skoningslösa sågningarna från publiken
Till att börja med förstår jag kritiken mot varför denna film inte fungerar Manuset skrevs av ingen mindre än Joss Whedon, som i efterhand har kritiserat filmen för att den inte följde hans tanke fullt ut.
För den som känner till hans filmografi så är hans manus ofta fyllda av färgstarka karaktärer med rapp dialog dem emellan och en hel del humor. Så även i fallet med ”Alien: Resurrection”. Detta var något som gick stick i stäv med Jean-Pierre Jeunets vison, som ville göra en mörk och skräckfylld film, vilket jag helt och hållet håller med om att en ”Alien”-film bör vara. Det humorfyllda manuset och dess dialog krockar med den seriösa regin helt enkelt och det är denna films största problem.
Men med det sagt, trots dess många fel och brister, så älskar jag ändå den här filmen och den förtjänar faktiskt lite mer kärlek så här 27 år senare. Jag ska vara ärlig med att säga att detta var den första filmen jag såg i franchisen, 13 år gammal. Därav har jag en viss partiskhet präglad av nostalgi för denna rulle, men det kan trots detta inte förnekas att den faktiskt har ett visst värde.
Jag har exempelvis alltid gillat dess scenografi och foto som bidrar till att skapa en viss skitighet och nedgångenhet samt en känsla av extrem klaustrofobi likt i den första filmen. Jag tycker också att karaktärerna är störtsköna, med Ron Perlmans argsinta Johner och Dominique Pinons rullstolsbundna men rappkäftade Vriess i spetsen.
Älskad eller hatad - undervattenscenen "Alien: Resurrection" delar publiken i två läger
Jag gillar också att man valde att satsa på Jean-Pierre Jeunet som regissör från första början. Snubben gjorde i huvudsak arthouse-filmer hemma i Frankrike och att han skulle regissera en ”Alien”-rulle är kanske den siste någon hade väntat sig. Men hans distinkta och surrealistiska stil och ton, som han senare blev än mer känd för i ”Amelie från Montemarte”, bidrar till att filmen fått sin unika prägel.
Sigourney Weaver fick även något nytt att göra med den nya versionen av Ripley med Xenomorph-DNA i sig och det märks att hon har kul i sin roll som är mer djuriskt lagd denna gång. Detta sagt även om jag erkänner att hennes övernaturliga styrka och frätande blod är lite cringe. Det jag dock uppskattar mest med hennes tolkning är att hon tampas med sin identitet och vad det faktiskt innebär att vara människa. Ett dilemma som återkommer under filmens gång.
De existentiella frågorna avlöses även av de etiska dilemman som filmen avhandlar avseende konsekvenserna av just vetenskaplig forskning, kloning och genetisk manipulation. Det här är frågor som är än mer relevanta idag än när filmen gjordes, då dessa frågor kommit att definiera 2000-talets diskussioner kring bioteknologi.
Men med allt detta sagt, så finns det ett skäl som står över alla dessa till varför man bör ge ”Alien: Resurrection” en chans till; den är underhållande och den är kul!
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag tar ”Alien: Resurrection” över ”Alien 3” alla dagar i veckan då ”Alien 3” är en så fruktansvärt tråkig och händelselös film. ”Resurrection” bjuder på fullspäckad action med scener som aldrig får dig att ha tråkigt oavsett hur löjligt det kan bli ibland. Undervattensscenen står sig exempelvis som minnesvärd för hela franchisen!
Jag vet att filmen har sina brister och hybridvarelsen som dyker upp på slutet vet man inte om man ska skratta eller gråta åt, men den här rullen är långt ifrån den sämsta i franchisen. Det priset går till Aliens vs. Predator 2: Requiem från 2007.
Så gör som mig, se om den här rullen idag. Du kommer inte ha tråkigt!
Vad tycker ni om ”Alien: Resurrection” - hur står den sig mot de övriga filmerna?
