Därför sätter ”Alien: Romulus” 20-åringar i centrum: ”Det blir mer spännande”

Bioaktuella ”Alien: Romulus” har hånats på vissa håll för att vara en tonårsfilm, medan andra uppskattar idén med en ung ensemble som ska tampas med rymdmonster. Regissören Fede Alvarez har redan förklarat för oss varför hans första pitch alltid kretsade kring 20-somethings, för att det är så det ser ut i många klassiska skräckfilmer.

 

Inför premiären fick jag även chansen att byta några ord med två av filmens skådespelare. 26-årige Archie Renaux (”Shadow and Bone”) spelar Tyler och 24-årige Spike Fearn (”Aftersun”, ”The Batman”) spelar Bjorn, en del av kompisgänget som smyger runt på ett övergivet rymdskepp och möter på läbbiga Aliens.

 

Under vårt korta Zoom-samtal fick jag veta att båda fick mardrömmar som barn efter att ha sett Ridley Scotts ”Alien”, och att det verkar råda oklarheter kring hur svenskklingande namnet Björn egentligen ska uttalas… De berättar också att den unga rollistan gör filmen till en mer spännande upplevelse:

- Ingen vill se unga människor dö. Unga människor är mer sårbara. Det blir också intressant att se hur de reagerar när allting börjar falla, säger Spike Fearn till MovieZine.

 

Ni kliver in i en filmserie som började för 45 år sedan. Hur bekanta var ni med ”Alien”-filmerna på förhand?

Archie: Jag, Spike, Cailee och de andra hade liknande upplevelser. Det var våra pappor som var stora fans av filmen, och visade den för oss när vi inte var tillräckligt gamla. Vi var kanske 8-9 år när vi först såg den. Och blev livrädda! Det blev några nätter av mardrömmar efter det.

 

- När man blir äldre börjar man uppskatta mer vilket spektakel filmen är, och hur otrolig den var när den kom.

 

Spike: Jag minns att jag ringde min pappa när jag just hade fått rollen… Jag hade inte ens tänkt på det förrän nu. Det var häftigt. Han visade mig den första när jag var så ung.

 

Archie: Och det bästa är, de behöver inte fråga ”vad handlar filmen om?” när man fått en ny roll. De vet precis vad ”Alien” är.

 

Grymt. Har ni fått chansen att se filmen tillsammans med era pappor än?

Båda: Ikväll!

Archie: Vi har båda familjerna med oss på plats på galapremiären, vilket kommer bli rätt speciellt.

 

 

Vi har sett sex ”Alien”-filmer hittills, den här är dock första gången med en yngre rollista. Hur gör det ”Alien: Romulus” annorlunda eller mer intressant, tycker ni?

Spike: Jag tänker på en sak som Fede sa: ”Ingen vill se unga människor dö”. Det är något sorgligt över det, eller hur? Unga människor är mer sårbara. Fast vi är inte så unga egentligen. Jag har bara ett sånt ansikte. Jag är faktiskt 45, lika gammal som den första filmen (skratt).

- Sen får vi se hur de reagerar. Hjärnan fungerar annorlunda när man är ung. Vilka beslut tar de? Det är spännande att se vad de gör när allt börjar falla ihop. Det gör verkligen filmen mer spännande.

 

En fråga till dig Spike: din karaktär heter Björn. Det är ett väldigt skandinaviskt namn, vanligt i Sverige. Finns det någon bakgrund till det, vet du varför Fede valde just det namnet?
 
Spike: Vet du, jag vet faktiskt inte! Jag kunde ha hittat på något, men det ska jag inte göra. Men det är ett toppennamn. Så enkelt är det.
 
Archie: Var det inte du som uttalade det Bee-georn?
 
Spike: Haha! Han skojar bara med dig.
 
Archie: Är du säker att du inte sa Bee-georn?
 
Spike: Jag kallade honom Bee-georn länge. Jag gick runt i en månad och sa Bee-georn. Tack för att du tar upp det.

 

Ni filmar till stor del i riktiga miljöer och med praktiska effekter och monster. Blir det mer verkligt, och känns det mer läskigt att filma på det viset?

Archie: Definitivt. Det var en riktig omslutande upplevelse. Som ”Alien”-fans vann vi den gyllene biljetten. Det är den bästa sortens temapark. Ett riktigt äventyr. Scenografin var enorm. Geografin hjälpte oss, vi visste alltid vart vi var på väg. Vi filmade allt i kronologisk ordning vilket också hjälpte oss alla med våra prestationer.

 

- Det är ju en ”Alien”-film så folk kommer att dö. Spoiler… Men när någon dog så betydde det att de fick åka hem och det var det. Det blev verkligen känslosamt.