”The Handmaid’s Tale” är en dystopisk dramaserie som utspelas i ett framtida USA. Gilead, som landet nu kallas, har tagits över av totalitarism och religiös fanatism. Patriarkala maktstrukturer och systematiskt förtryck av kvinnor har skapat en ny ordning i vilken makten koncentreras hos några få män, medan resten bara blir allt svagare.
Serien som baseras på Margaret Atwoods roman ”Tjänarinnans berättelse” från 1985, är mer politiskt relevant än någonsin. I en tid när maktfullkomliga män dirigerar den politiska agendan med nyckfull retorik, snävar åt livsutrymmet för marginaliserade människor och hotar kvinnors autonomi, känns plötsligt despotismens Gilead inte längre som ren fiktion.
Historien om den motståndskraftiga tjänarinnan Offred har sedan en tid expanderat bortom Gilead och tar i kommande säsong vid i Kanada dit June (Elisabeth Moss) flytt. Hon får dock ingen ro ens i sin frihet och har åter tvingats ut på flykt, men hon är inte längre ensam.
Nedan finner du allt som du behöver veta från de tidigare säsongerna för att vara förberedd på finalen.
Hur det började
I kölvattnet av ökad infertilitet bland befolkningen i USA får religionsvurmare allt större makt. Vi får i flashbacks se hur landet tas över av militanta styrkor och hur kvinnor blir av med sina mänskliga rättigheter och sin frihet.
June, hennes make Luke och lilla dottern Hannah försöker fly innan det går för långt, men blir stoppade. Luke blir skjuten, men lyckas ta sig till Kanada medan June och Hannah blir tillfångatagna och förda till olika håll i det som nu kallas Gilead. June tvingas, likt andra fertila kvinnor, att bli en tjänarinna (sexslav) hos ett kommendörspar. Tjänarinnans främsta uppgift är att månatligen bli våldtagen under rituella ceremonier av mannen, i närvaro av hans fru. Förhoppningen är att detta ska resultera i en graviditet och barn till paret.
June hamnar hos Fred och Serena Waterford och får namnet Offred, som syftar till att hon nu är Freds ägodel. ”The Handmaid’s Tale” är hennes berättelse.
Systerskapet
June och hennes olyckssystrar, andra tjänarinnor, gör vad de måste för att överleva. Emily som ett tag är Junes promenadpartner introducerar henne till den mycket hemliga motståndsrörelsen. Kvinnorna börjar smida planer på hur de ska kunna skicka ut ett rop på hjälp till omvärlden. En dag försvinner Emily och June får en ny partner att promenera med. Emily har tydligen haft en relation med en annan kvinna och blir som straff könsstympad. Hon fortsätter trilskas och skickas senare till kolonierna.
Janine är en gravid tjänarinna som June också kommer nära. Hon straffas för olydnad upprepade gånger av tant Lydia som är tjänarinnornas ”gudmor”. När Janine lyckats reta upp henne tillräckligt, blir hon av med ett öga, vilket får henne att någorlunda ställa sig i ledet.
En gammal vän till June hemifrån, Moira, som också förärats uppdraget att vara tjänarinna, lyckas fly från sexslaveriet. Fast hon kommer inte så långt och hamnar i stället på Jezebel, en bordell dit kommendörer kommer för att dricka och köpa ytterligare lite rumpa.
Vi blir i korta sekvenser introducerade för de beryktade kolonierna, där Emily så småningom hamnar. Kolonierna är delar av USA som bombats med kärnvapen och som olydiga kvinnor och annat otyg skickas till för att jobba och dö. Junes mamma Holly (Cherry Jones) som vi mest ser i återgivna flashbacks skickas dit och är därefter bara sporadiskt med i handlingen.
June och Nick
När June trots flera fullbordade våldtäkter inte blir gravid, börjar Serena misstänka att det är Fred som skjuter lösa skott. Hon tvingar därför June och deras chaufför Nick att ha sex och hoppas att det ska resultera i något mer hållbart. De två fattar, trots olustiga omständigheter, tycke för varandra och fortsätter därefter att samtyckes-kuckelura.
Nick är en av de schyssta snubbarna och kommer genom åren vara en stor hjälp till June och ett stöd för kampen om något bättre. Men han är också en av de som aktivt väljer att stanna kvar i Gilead, växa i rank och därigenom stärka patriarkatets position.
Till sist blir June gravid med honom och Serena är överlycklig. Den blivande biologiska mamman har svårt att känna optimism i ett läge då hon med största säkerhet måste lämna bort även detta barn.
June och Nick håller kontakten genom åren och Nick hjälper henne vid flertalet gånger under säsongerna som följer. Han gifter sig med någon annan på vägen och även hon blir så småningom gravid, vilket potentiellt strular till det ytterligare.
June föder barn
I slutet av andra säsongen föder June under ett flyktförsök sitt barn som hon väntar med Nick. Hon tvingas då återvända till sina plågoandar och lämna över sin nyfödda dotter Nichole. Vi får i ytterligare flashbacks se lite mer av paret Waterfords väg till toppen, med fokus på Serenas delaktighet.
Serien har alltid antytt att patriarkatets förtryck inte skulle blivit så vida utbrett utan de kvinnor som omfamnat det för dess fördelar. Kvinnor likt Serena, vars passivitet och accepterande av orättvisor har gynnat dem själva mer än motstånd skulle ha gjort pekas, framförallt i senare säsonger, ut som det centrala hotet mot jämlikhet.
Allt blev dock inte bara bra ens för de mer prominenta kvinnorna. Vilket Serena själv får erfara när hon under en protest läser ett stycke ur bibeln och blir av med sitt lillfinger som straff. Hennes lojalitet får sig en törn och hon går under ett svagt ögonblick med på att låta lilla Nichole fly från Gilead.
June lämnar barnet till sin vän Emily som tagit sig tillbaka från kolonierna. Hon lyckas smuggla ut sig och Nichole, medan June själv väljer att stanna kvar för att hitta Hannah.
Rädda Hannah
I tredje säsongen fortsätter June kämpa för en återförening med sin första dotter Hannah. Det mesta hon har gjort har handlat om att finna Hannah. Allt det har också motarbetas konstant, vilket börjar bidra till en känsla av stagnation i berättelsen.
Junes längtan efter att återförenas med sitt barn är behjärtansvärd, men till vilket pris? June börjar också se allt truligare ut i sin uppsyn. Och jag undrar ett tag hur länge jag kommer orka se henne surt stirra in i kameran? Eller att ideligen se henne offra sig och sedan direkt hamnar på ruta ett igen.
Rätt länge till tydligen, för två och en säsong senare är jag fortfarande fast, och grymt förväntansfull på vad som härnäst komma skall.
Barn befrias
I tredje säsongen blir också Junes roll som rebell i motståndsrörelsen lite tydligare i konturerna. Paret Waterford åker till Kanada på diplomatresa. June hamnar då som tjänarinna hos den något mer vänligt sinnade kommendör Joseph Lawrence. Han vill inte våldta henne och det blir lite lugnt på den fronten ett tag.
June lyfter här någonstans blicken från sin navel och inser att det finns fler än hennes eget kidnappade barn att rädda. Tillsammans med de övriga i motståndsrörelsen planerar hon således en kupp som ska befria 50 barn. Kuppen lyckas och kidsen tillsammans med några hushållerskor lämnar Gilead med ett kapat plan. June stannar kvar igen då hennes Hannah inte var bland de som kunde fly.
Jag är ganska trött på både June och Hannah vid det här laget, men blir ändå förfärad när June skjuts av en vakt. Hon blir senare hittad av sina medsystrar som bär henne i säkerhet på en gård.
Tjänarinnorna får nog
Det blir en hel del flykt, brutal mansslakt och lite till flykt med blandad framgång i början av den fjärde säsongen. Tjänarinnorna gör uppror på olika håll, och ofta med dramatiska följder. Dystopin går från dyster till ännu dystrare. Mitt hopp om bestående lugn eller lycka för någon känns väldigt diffust, för att inte säga totalt icke existerande.
En av seriens absolut starkaste scener utspelas i avsnitt tre av säsong fyra. June och en handfull andra tjänarinnor (ja de har alltså åkt fast igen) övermannar tant Lydia i skåpbilen som de färdas i. Till tonerna Radioheads ”Street Spirit” tar kvinnorna ansats och börjar i slow motion springa med June och Janine i spetsen. De springer mot det som hägrar som frihet på andra sidan en tågräls. June och Janine hinner över, vänder sig om, och ser sina vänner springa mot dem för att sekunden senare bli mosade av ett tåg.
Det knappt existerande hoppet jag nämnde tidigare går här helt upp i rök, min pessimism tar över och jag går och lägger mig.
June lyckas lämna Gilead
Under den fjärde säsongen gör serien ett viktigt och välkommet perspektivskifte när June äntligen lyckas lämna Gilead. Efter att deras vänner dött flyr June med Janine genom ett krigshärjat Chicago, där deras vägar skiljs åt. Janine fängslas och skickas tillbaka till Gilead för att återgå i tjänst som tjänarinna, medan June hamnar i Kanada som flykting. Hon får då efter alla år till sist återförenas med sin man Luke och Nichole som han tar hand om.
Även vännen Moira som lyckats lämna bordellhelvetet är där. Paret Waterford är som bekant i Kanada med och Junes anklagelser får dem fängslade. I denna säsong får hon äntligen äga sin historia genom att ge vittnesmål mot hennes förövare. Där någon gång uppdagas också att Serena mirakulöst nog själv gått och blivit gravid.
New Betlehem
Nya planer smids och tar form i Gilead under Waterfords frånfälle. Joseph Lawrence är i full färd med att skapa en ny fristad under Gileads styre. Hans tanke är att locka hem exil-gileader som kan förenas med sina saknade familjemedlemmar. Han döper stället till New Betlehem.
Med ett lismande leende försöker han övertala June att komma tillbaka för att leva där med Hannah. June köper inte smickret och smider på lite andra hämndplaner.
Fred dör (äntligen!)
Trots att Fred blir dömd i kanadensisk domstol, blir han satt på fri fot mot att han lovar lämna hemligstämplad information om Gilead. June kan inte acceptera detta och ber sin tidigare älskare Nick att köra ut Fred i skogen. En hel hög av forna tjänarinnor med June i spetsen dyker plötsligt upp, jagar i kapp den vettskrämda kommendören och slår sedan brutalt ihjäl honom med sina bara händer.
Ingen kommer någonsin behöva vara Offred igen och alla är överlyckliga, inklusive jag.
Junes ilska
Efter mordet finner June en stunds tillfredställelse. Hon skickar demonstrativt Freds avskurna finger till Serena som en provokation. Serena svarar med fasa och hat och ett tag förenas de båda kvinnorna i en ömsesidig avsky för varandra.
Junes eskalerande vrede som eldades på av att äntligen kunna banka på sin tyrann ger henne energi, och hon blir ännu argare. June uppvisar inte något intresse för läkning. Ilskan har i alla år varit hennes räddning från att falla ner i förtvivlan och den har gett henne styrkan att orka genomlida traumat hon har utsatts för. Och nu omfamnar hon den med värme.
”The Handmaid’s Tale” utmanar genom alla säsonger traditionella narrativ om överlevnad, vars mål brukar vara försoning och förlåtelse. I stället utforskas här trauma med krav på vedergällning som en drivkraft, tyvärr på bekostnad av alla andra syften i livet.
Serena föder barn
En bit in i säsong fem, efter ett gäng dramatiska turer, hamnar en höggravid Serena tillsammans och June ute på vischan i no mans land. Tanken var att Serena skulle få betrakta Junes avrättning som plåster på såret efter mordet på Fred. Serena valde att ta pistolen och skjuta bödeln i stället.
Under tumultet som följer startar Serenas förlossning och June har inget annat val än att förlösa hennes son. När barnet är fött övertalar June Serena att åka till sjukhuset i Kanada. Där blir hon arresterad för att olovligen tagit sig in i landet igen.
En tid efter arrestering släpps hon och blir skickad med sin son till ett rikt Gilead-par som ska ta hand om dem. De vill ha barnet för sig själva och behåller Serena som amma. Plötsligt är hon i en tjänarinnas skor och utvecklar möjligen en slags semi-förståelse för allt trauma hon orsakat andra.
När mammorna så möts
June med familj trakasseras av Gilead-anhängare och när en synnerligen störd sådan försöker köra över henne framför deras hem, stoppar Luke honom. Mannen dör av sina skador och Luke blir anklagad för mord. Familjen bestämmer sig då för att det är dags att fly även från Kanada och tar sig till tågstationen på inrådan av deras myndighetskontakt Mark Tuello. Väl där upptäcker de att polisen redan är på plats.
Luke uppmanar June att hoppa på tåget med Nichole och väljer sedan att överlämna sig själv. Ensam och förtvivlad ser vi June gå igenom tåget för att längst in i sista vagnen finna Serena med sin bebis i famnen. Serena har lyckats smita från sina fångvaktare och nu är de två forna fienderna bara två mödrar på flykt med sina barn.
Den avslutande säsongen kommer förhoppningsvis bringa både lösningar och lite katarsis för de inblandade, och jag hoppas det smittar av sig även på oss traumatiserade åskådare. Den 8 mars är det dags. Kommer du titta?
