De tv-serier vars första säsong har fått lika varmt mottagande som ”True Detective” är lätträknade. Redan efter de inledande avsnitten var det många som kallade den för ett mästerverk och noterade hur den flyttade den redan högt satta ribban för tv-kvalitet ytterligare några steg uppåt. I MovieZines recension skriver Patrik Jonsson att den bjuder på ”ett sanslöst bra manus, bländande foto och regi samt fantastiska skådespelarprestationer”, och det är det många – inklusive mig själv – som skriver under på det utan att blinka.
Den typen av förkrossande kvalitet gör dock att en sorts skepsis kring eventuella kommande säsonger växer fram, för inte kan det väl vara möjligt att HBO och deras team lyckas snickra ihop något som är lika bra? Eller till och med bättre? Det faktum att ”True Detective” är en antologiserie – en serie med relativt löst ramverk som kör ny berättelse och karaktärer varje säsong – gör å andra sidan att den typen av oro lättas lite. Det finns ju så många spännande vägar att gå, så mycket intressant att utforska och gräva i, som den första säsongen inte ens nuddade vid. Den kreativa friheten är enorm med en sådan modell, och den 8-12 timmar långa, fristående tv-säsongen är svårslagen när det gäller effektivt visuellt berättande just nu.
Den 21:e juni har den efterlängtade andra säsongen premiär, och mina förväntningar inför den har hela tiden varit oerhört höga. Allt det material som vi har fått se och den information som har släppts byggde tidigt upp en farligt lovande bild. Visst kommer saknaden av Rust Cohle, Martin Hart och det klibbiga Louisiana ibland att vara smärtsamt stor, men på förhand kändes det faktiskt som att ersättarna kan visa sig vara precis lika värdiga som dem. Nu – när jag har fått chansen att se de tre första avsnitten ur den nya säsongen – tänkte jag gå igenom seriens viktigaste komponenter steg för steg, och ställa frågan; levererar de fortfarande?
Skaparen
Nic Pizzolatto, skaparen och manusförfattaren bakom alla åtta avsnitt i första säsongen är tillbaka och skriver ytterligare åtta. Till skillnad från de allra flesta stora tv-serierna är det alltså en ensam man som ligger bakom avsnittens manus istället för ett helt ”writers’ room”. Pizzolatto är därför utan tvekan den enskilt viktigaste kuggen i ”True Detective”-maskineriet och det känns betryggande att veta att det även i fortsättningen är hans bottenlöst mörka vision som vi kommer att dyka ner i.
Redan i första avsnittet står det klart att Pizzolatto har valt en annorlunda inriktning för säsong två. I säsong ett agerade det ockulta och spöklikt mystiska i Louisiana bakgrund till seriens utredning, men nu när det är Kalifornien som är skådeplats så är det istället showbusiness och korruptionen inom det politiska systemet som får träda fram. Känslan i den här säsongen blir därför väldigt annorlunda, och kan tänkas stå i lite för stark kontrast mot den förra för vissa tittare. Jag tycker dock att Pizzolatto lyckas hålla fast sitt imponerande grepp om mörkret som finns hos oss människor och de dolda vrår som vi allra helst begraver.
För trots att Kaliforniens stekheta sol ständigt står högt på den klarblåa himlen så låter han inte ljuset ta över. Tematiken är stundtals lika blytung som i säsong ett och karaktärerna fortsätter fälla ljuvligt cyniska oneliners i stil med ”we get the world we deserve”, ”I welcome judgement” eller ”sometimes your worst self is your best self” när de reflekterar över världen vi lever i.
Regissörerna och stilen
Ja, här blir det plural istället för singular. I första säsongen regisserades alla avsnitt som bekant av den talangfulla Cary Fukunaga, men när det gäller säsong två gick man den vanliga tv-serievägen och lät flera regissörer dela på avsnitten. Justin Lin – som med tre explosiva filmer räddade ”The Fast and the Furious”-sagan ur skärselden – regisserade de två första avsnitten och hade därför det största ansvaret när det gäller det visuella. Han satte stilen och de som regisserade senare avsnitt fick emulera honom och jobba inom de redan etablerade ramarna.
På vissa håll har man kunnat notera en del oro kring att Lins frenetiska stil och erfarenheter inom actionfilmskapande skulle smitta av sig lite på serien, men den oron kan man nu släppa. Visst, starten på säsong två kanske inte är fullt så meditativ och lågintensiv som Fukunagas första säsong, men berättelsen fortsätter att ta tid på sig och rör sig förhållandevis försiktigt framåt. De njutbart långa dialogscenerna i bilar och barer finns kvar, där vi får chans att komma närmare karaktärerna och deras dimmiga intentioner. Ytterligare grepp från första säsongen är med även här, exempelvis helt trollbindande helikopterbilder på omgivningen och riktigt snyggt användande av slow motion. Sen måste jag också nämna titelsekvensen -en fullkomligt utsökt kombination av bilder och musik - för med den har man otroligt nog lyckats toppa den första säsongens version.
Utöver Lin är regissörerna Miguel Sapochnik (låg bakom det hyllade ”Game of Thrones”-avsnittet ”Hardhome”), Daniel Attias (har regisserat avsnitt av exempelvis ”Bloodline”, ”The Wire” och ”Six Feet Under”) och Janus Metz Pedersen (den danska dokumentärfilmaren bakom ”Armadillo”) bekräftade.
Skådespelarna och karaktärerna
På samma sätt som det i den första säsongen var en duo i centrum är det den här gången istället en kvartett som det fokuseras på. Colin Farrell (”In Bruges”) spelar Ray Velcoro, en kriminalpolis vars liv kantas av konstant turbulens, korruption och djupt missbruk. Vince Vaughn (”Delivery Man”) ser vi som Frank Semyon, en hänsynslös entreprenör som trots sin strävan mot en mer legal verksamhet dras ner i det kriminella igen. Rachel McAdams (”About Time”) gör rollen som den stenhårda sheriffen Ani Bezzerides, vars envishet och obevekliga moral alienerar henne från sina kollegor. Den sista karaktären i kvartetten – den plågade motorcykelpolisen och före detta krigsveteranen Paul Woodrugh – står Taylor Kitsch (”John Carter”) för.
Precis som väntat är det sylvassa Colin Farrell som lyser allra starkast och hans på alla sätt utbrända karaktär kommer överraska en hel del. Frisyren, stilen och den rispiga rösten, jag älskar det. Särskilt i scenerna han har med Vince Vaughn lirar han på sin högstanivå, och dynamiken som de har är väldigt spännande. I en krönika här på MovieZine skrev jag för ett tag sedan om hur jag helhjärtat trodde att Vaughn skulle imponera stort i sin roll, och skönt nog lever han upp till alla förväntningar och mer därtill. När man ser honom här är det nästan svårt att ens föreställa sig honom i sina snabbkäftade komediroller. Längden, det självsäkra kroppsspråket och djupet i de där genomborrande, mörka ögonen gör honom smått skräckinjagande.
McAdams och Kitsch får inte riktigt lika mycket narrativt utrymme som de tidigare nämnda, men i avsnitt tre känns det som att särskilt Kitschs karaktär kommer att få mer spelrum framöver. Båda är klart stabila och bryter aldrig illusionen som Pizzolatto och regissörerna bygger upp, men McAdams karaktär Ani är det solklart svagaste kortet efter tre avsnitt. Pizzolatto fick ju efter den första säsongen ta en del kritik för att han skriver risiga kvinnliga karaktärer och här känns det faktiskt lite så för mig, men inte på något misogynt eller sexistiskt sätt. Hon känns bara något överdriven, lite väl skuren i sten och hur serien kommer fortsätta bygga kring hennes krystade familjedynamik är jag seriöst oroad över.
Handlingen
Alla nämnda karaktärer förs samman när den korrupta kommunchefen Ben Caspare hittas brutalt mördad strax intill en stor motorväg i Kalifornien, mitt under en viktig politisk uppgörelse kring infrastrukturen i staten. Ray, Ani och Paul blir alla en del av mordutredningen och Frank kommer in i bilden när de affärer som han satsat sitt livs intäkter på börjar falla sönder till följd av mordet. Mer än så är onödigt att avslöja, men komplexiteten i utredningen blir av olika anledningar allt tätare och vilka som är vänner eller fiender allt mer oklart.
Skådeplatsen, tematiken kring korruption och särskilt mordet på en högt uppsatt person inom infrastruktur för osökt tankarna till Roman Polanskis mästerverk ”Chinatown”. Det är också lätt att dra paralleller till Curtis Hansons nästan lika mästerliga ”L.A. Confidential” med tanke på vad som nystas fram i det andra avsnittet. Båda dessa filmer använder det paradisliknande Kalifornien som ett verktyg för att göra svärtan i berättelserna så mycket mer påtaglig, och det kan man känna av även i den nya säsongen av ”True Detective”. Det är dock bara härliga vibbar och influenser det handlar om, snarare än oinspirerat användande av slitna idéer.
Sammanfattningsvis tycker jag att säsong två börjar väldigt bra, men att den samtidigt har sina nämnda brister. Hur man än vänder och vrider på det är det onekligen en rejäl bit kvar till första säsongens höjder, som den då höll redan från piloten. Pizzolattos stil och skrivande gjorde sig så mirakulöst bra i Louisianas träskmarker, men i Kalifornien känns det helt enkelt inte riktigt lika helgjutet, hittills. Förhoppningsvis kommer den nya säsongen att fortsätta att växa sig starkare i takt med att de resterande fem avsnitten sänds, det finns det definitivt utrymme för.
"True Detective" är tillbaka med säsong 2 på HBO Nordic och C More den 22 juni.
