Allt du behöver veta om "Heat 2"

Drömmer jag, eller har filmlegenden Michael Mann återvänt till "Heat"-världen? Alla indikationer tyder på att jag är vaken och att det är verklighet, för i min hand håller jag boken "Heat 2" och betraktar namnet Michael Mann (samt Meg Gardiner, medförfattare) på framsidan.

 

Eftersom "Heat" är en av tidernas bästa filmer (om inte den bästa) så bar jag på en viss oro inför det här romanprojektet, men bara några sidor in stod det klart att det är en värdig fortsättning som både står på helt egna ben och varsamt bygger vidare på ett mästerverk som ligger mig så nära hjärtat.

 

Karaktärer blommar till liv igen, tonen sitter med perfektion och flera olika Mann-verk gör sig påminda när berättelsen expanderar åt två håll. Nedan går jag så spoilerfritt som möjligt igenom allt som den här fantastiska romanen gör rätt, samt ett olyckligt snedsteg.

 

 

 

Med tanke på att majoriteten av karaktärerna i "Heat" avled, mer eller mindre våldsamt, under filmens speltid så krävdes det lite strukturell kreativitet från Manns och Gardiners sida för att bygga ut berättelsen på ett tillfredsställande och tillräckligt omfattande sätt. Lösningen känns i efterhand lika självklar som riskfylld, att röra sig både bakåt och framåt i tiden från filmens 1995-punkt i tidslinjen.

 

Framåt i tiden ligger (inte helt oväntat) mycket fokus på Chris Shiherlis (mästerligt spelad av Val Kilmer i filmen), den enda överlevande medlemmen i Neil McCauleys (Robert De Niro) stenhårda "crew" av bankrånare. Efter en svettig flykt till Sydamerika försöker han hitta fotfästet och bygga ett nytt liv och en ny identitet samtidigt som han hemsöks av tanken på Charlene och Dominick, hans fru och son, som han lämnade bakom sig. Hans unika kompetens och erfarenheter gör att han snabbt hittar en väg in i säkerhetsbranschen och en helt ny värld präglad av minst lika mycket spänning och adrenalin som sin tidigare tillvaro, om än under något mer kontrollerade former.

 

Parallellt följer vi också allas vår utredare Vincent Hanna (Al Pacinos karaktär), det kokainstinna och ständigt halvt urspårade nattdjuret som hellre neutraliserar tunga brottslingar än bygger någon form av vettigt liv. Hans blick är riktad mot helt nya (och värre!) måltavlor men det faktum att Shiherlis är på fri fot är en massiv tagg i sidan. I vanlig ordning bråkar han också vilt med sina överordnade och försöker pussla ihop diverse trasiga relationer med utgånget superlim och naivt hopp. 

 

 

 

Den alltid lika drivna och hungriga Hanna möter vi även på 80-talet i Chicago, när han är på jakt efter en bunt inbrottstjuvar vars sadistiska ledare gillar att utdraget våldta och mörda de personer som har oturen att vara hemma när han tar sig in. Detta monster, Otis Wardell, är en ohyggligt otäck antagonist som till fantastiskt resultat sätter sin mörka prägel på hela narrativet och skruvar upp skräckfaktorn i boken långt mycket högre än i filmen. Inte ens sviniga Waingro (Kevin Gage) kan mäta sig med Wardells brinnande ondska som slukar allt i sin väg. 

 

I prequel-delen av boken får Mann och Gardiner också möjligheten att berätta om hur McCauley, Shiherlis och resten av rånarna blev så sammansvetsade som de blev, och vad de hade för sig innan kulorna började vina i downtown Los Angeles. Skildringen av planeringen och utförandet av en rafflande kupp nära Mexikos gräns, med blodiga kartellpengar i potten, tillhör bokens absoluta topp och kan mäta sig med vad som helst i filmen.

 

Den uppdelade strukturen fungerar mestadels sömlöst och jag gillar verkligen riktningarna som berättelsen tar på båda hållen. Allt det nya materialet smälter samman helt friktionsfritt med filmen och de som tycker att en fortsättning känns onödig eller hyser farhågor om att det skulle ta udden av originalverket kan pusta ut. Snarare har expansionen av sagan om McCauley och Hanna en förfinande och förhöjande effekt på originalet. Vissa korta inblickar i karaktärernas historia, exempelvis deras upplevelser under Vietnamkriget, fördjupar förståelsen för dem.

 

Det enda jag inte gillar med uppdelningen är det försök som Mann och Gardiner gör för att koppla ihop de två halvorna. För mig hade det räckt med filmen som brygga mellan det som utspelar sig på 80-talet och det som rör sig förbi millenieskiftet. Författarna verkar tycka att det krävs fler kopplingar och händelser där huvudkaraktärernas respektive spelplaner skär in i varandra. Jag förstår den tanken, men tycker att utförandet blir för klumpigt när storyn stundtals förlitar sig på otroliga tillfälligheter som är svåra att köpa. Det är romanens största (och i princip enda) svaghet.

 

 

 

Symbiosen mellan läsarens fantasi och det skrivna ordet som krävs för att ett litterärt verk ska blomma ut är såklart inget annat än ren magi och en upplevelse som många, inklusive undertecknad, tycker är helig.

 

Med det konstaterat bjuder "Heat 2" (och liknande exempel) på en hybridvariant som är mycket svårslagen för någon som älskar både filmer och böcker. Att få dyka ner i en roman med en färdigetablerad värld i sinnet, befolkad av mästerliga skådespelare och realiserad med ett visionärt öga för visuellt berättade, kan i många fall överträffa den egna otyglade fantasin.

 

När Vincent Hanna utbrister "surprise, motherfucker!" sekunden innan han utlöser en dödlig fälla, när Chris Shiherlis sjunker in i sitt kyliga heist-fokus eller när en hämndlysten Neil McCauley är på krigsstigen lever karaktärerna igen, så pass vitalt och verkligt att det går att känna dem och ta på dem. Al Pacino är där, Val Kilmer är där och Robert De Niro är där. Från pärm till pärm är boken full av den typen av ögonblick, när man glasklart och lika konkret som i vilken rörlig bild som helst kan se och höra dem.

 

Även mötena i periferin av huvudstoryn, som när Vincent knackar på hos Nate (Jon Voights hala fixare), när Chris pratar med Charlene (Ashley Judd) på telefon eller när Tom Noonans karaktär Kelso (som bara fick någon minuts speltid i filmen) återvänder, gör att hjärtat svämmar över av kärlek. För en person som älskar "Heat", dess värld och dess karaktärer med brinnande passion är det närmast en religiös upplevelse.

 

 

 

Det som jag på förhand var mest oroad över inför "Heat 2" var att tonen skulle kännas off. Över tid verkar det som att "Heat" i populärkulturen förknippas allra mest med sin krigsliknande eldstrid och att det är där som diskussionerna brukar landa, kring det actionladdade och tekniska. Med tanke på hur fenomenal (och fortfarande oöverträffad) den scenen är så är det inte svårt att förstå varför det har blivit så, samtidigt som det för mig är tydligt att det inte är den typen av scener som gör "Heat" till "Heat". 

 

Kärnan av "Heat" består främst av två essentiella delar som allt annat bygger på, de två absoluta grundvalarna. Den ena är karaktärerna, vars filosofier och kodex tecknas med så pass glasklar tydlighet att de tycks existera bortom bilder och text. De är levande representationer av livsåskådningar knutna till exempelvis fatalism och modernism och deras våldsamma kollision är en fascinerande intellektuell diskussion som man inte vill ska ta slut. 

 

Den andra grundvalen är "kompetensporren", den oerhörda njutningen som går att finna i skildringar av processer och att se personer metodiskt göra det de är bäst på - i Hannas fall ta strypgrepp på en hel stad för att skaka fram buset och i McCauleys fall planera och leda en kriminell operation, båda med påtaglig besatthet. Majoriteten av filmens 170 maffiga minuter vigs åt den typen av scener och de gör att man sugs in och blir fast för livet.

 

Mann och Gardiner tycks hålla med, för "Heat 2" bygger vidare på samma grund och lyckas pricka filmens ton med felfri laserprecision. Detta trots att boken styr bort från storskaliga gatustrider (det bjuds på mäktig action ändå, så misströsta icke) och rör sig i en del överraskande riktningar.

 

Under läsningens gång för handlingen ofta tankarna till andra Michael Mann-verk än just "Heat", till nostalgisk effekt. Prequel-delen har mycket gemensamt med "Thief" (betongborrning och skärbränning av kassavalv - vad mer kan man önska sig?) och "Blackhat"-vibbarna är tydliga när högteknologiska vapensystem och Kelsos digitala trollkonster börjar figurera i uppföljardelen. Även "Miami Vice"-DNA går att finna här och där, särskilt i de sydamerikanska miljöerna. Mixen av alla dessa komponenter är utsökt och rena drömmen för ett Mann-fan. 

 

 

 

Enligt uppgifter från herr Mann själv så är det bara en tidsfråga innan "Heat 2" kommer till vita duken (just nu är han i full gång med "Ferrari", så det lär dröja). Frågan är om det verkligen är en bra idé?

 

Jag har fullt förtroende för Mann men kan inte helt och hållet förstå varför han så tydligt betonar att han inte vill göra en påkostad tv-serie av det snarare än en film. Bokens 500 sidor skulle behöva trängas rejält inom ramarna för en enda film, även om den så blir tre timmar lång. En miniserie känns för mig spontant som det ultimata formatet för att ge den här berättelsen det andrum den behöver, eller åtminstone fler filmer än en (minst två, och uppdelningen finns ju redan där) om det är bioupplevelsen som Mann inte vill tumma på.

 

Sen ställer jag mig även frågande till hur "Heat"-fansen kommer reagera på att nya skådespelare kommer behöva axla de roller som Pacino, De Niro, Kilmer osv. gjorde odödliga. Personligen är jag väldigt positiv till "recasting" och önskar att Hollywood hade stake nog att göra det oftare, även med de mest ikoniska av karaktärer (*host* Luke Skywalker *host*). De flesta verkar föredra gräslig Frankenstein-CGI eller hurrar över att en 55-årig Hugh Jackman gör Wolverine-rollen för 47:e gången hellre än att en ny förmåga släpps fram, så jag fruktar hur mottagandet kommer se ut när "Heat"-karaktärerna ska rollsättas.

 

Fanbasen (om den ens kan kallas det?) kring "Heat" känns dock varken fanatisk eller tillräckligt stor för att locka till sig de värsta trollen, så förhoppningsvis kan de nya ansiktena välkomnas snarare än grundlöst förkastas när det väl är dags.