7 spel med älskvärda sidekicks

Föreställ dig Mario utan Luigi. Genast känns Svampriket lite tristare, eller hur? Den korpulente rörmokaren är ingenting utan sin grönklädde bror. Samma sak gäller "The Last of Us" som inte skulle ha fungerat överhuvudtaget om Ellie togs bort och spelet bara handlade om surgubben Joel. Skillnaden mellan "Super Mario Bros." och "The Last of Us" är dock denna: medan Luigi "bara" är en simpel sidokaraktär i alla Mario-spel, är Ellie rentav en av de två nyckelpersonerna i Naughty Dogs filmiska skräckäventyr.

Medan Mario tekniskt sett klarar sig fint utan Luigi - hur tråkigt Svampriket än skulle bli utan honom - finns det idag en hel uppsjö av spel där en fenomenal karaktärsduo gör att hela spelupplevelsen höjs till skyarna (även bokstavligt talat när det gäller "Bioshock Infinite"). Det kan handla om en story som blir mycket bättre tack vare två starka huvudroller, eller att spelet blir extra briljant rent spelmekaniskt då bandet mellan två karaktärer genomsyrar hela äventyret och gör det roligare att lira. Detta är de 7 spel som jag tycker har världens skönaste kompanjoner i huvudrollerna!

 

 

 

Årets hittills mest gripande co-op-äventyr kräver att du spelar med en annan person, du kan nämligen inte spela "A Way Out" på egen hand. Spelet tvingar er också att dela på skärmen (antingen online eller i samma soffa), vilket är ovanligt i dagens spelklimat då nästan all multiplayer sker över nätet; utan någon delad skärm. Hazelight med Josef Fares i spetsen lyckas – trots en något uttjatad fängelsepremiss – därmed göra något riktigt unikt med "A Way Out", då vi måste vara två för att ens kunna spela spelet.

Utan varandras sällskap skulle Vincent och Leos berättelse dock vara ointressant, då de båda kåkfararna i grunden är rätt klyschigt skrivna och plotten är i simplaste laget. Men när jag och en vän i samma soffa får styra varsin av dessa karaktärer och följa deras olika synvinklar på en delad skärm - som dynamiskt ändrar storlek och form beroende på vad som är i fokus under en aktuell scen – blir berättelsen genast spännande. Vi måste under resans gång dessutom komma överens om olika val som Leo och Vincent tvingas fatta på vägen, och plötsligt handlar det inte bara om vad som händer i spelet. "A Way Out" blir istället historien om hur vi i soffan tvingas resonera med varandra för att gemensamt hitta en utväg ur spelets olika knipor.

"A Way Out" skulle ha blivit ytterst mediokert om det inte vore för det briljanta co-op-tvånget. Nu är det istället ett av årets hittills mysigaste äventyr, tack vare de två huvudpersonerna och alla moraliska dilemman de ställer mig och min medspelare inför.

Minnesvärd scen:
När perspektivet växlar flera gånger mellan Vincent och Leo i en enda lång tagning, under den fartfyllda sjukhussekvensen. Vilken regi!

 

 

 

"Kratos i den nordiska mytologin, med en son – vad tusan sysslar Santa Monica Studios med egentligen?!" Ungefär så lät jag när jag för ett par år sedan såg den första trailern för det senaste "God of War". Att låta Kratos flytta från Grekland visade sig dock vara rätt beslut, då den nya settingen både bjuder på mer storslagna miljöer och en bättre story än i de tidigare spelen. I "God of War" är det en trasig och sliten Kratos vi får följa, på flykt från sitt blodiga förflutna och med sonen Atreus att ta hand om.

Till en början är pappa Kratos precis sådär barsk som han alltid har varit i "God of War"-spelen. Han överöser den pilbågsbärande sonen med kortfattade, vresiga kommandon och uttrycker snabbt sin besvikelse när Atreus gör minsta fel. Under spelets gång visar sig sonen emellertid bli allt annat än värdelös, då han med pilbågen i högsta hugg hjälper Kratos – och mig som spelare – under varje strid. Det dröjer inte länge innan jag slår fast att det är minst lika viktigt att uppgradera Atreus färdighet med pilbågen, som att lägga erfarenhetspoängen på Kratos magiska Leviathan-yxa. Sonens pilar kompletterar nämligen pappans yxhugg alldeles perfekt under våra fiendemöten. När Kratos så småningom börjar visa uppskattning - om än bara i korta meningar - för sin son, smälter mitt gamerhjärta totalt.

Jag trodde att Atreus inte skulle vara något annat än en jobbig snorunge. Jag trodde fel, då han tvärtom är en av de bästa delarna i det senaste "God of War".

Minnesvärd scen:
När Kratos ursinnigt bankar på Skogshäxans dörr med en skadad Atreus i famnen. Hans endimensionella ilska från de gamla spelen är utbytt mot ansvarsfulla faderskänslor, vilket blir tydligare än någonsin i denna fina scen.

 

 

 

Eftersom jag älskar mysterium och går igång på minsta lilla konspirationsteori, är det kanske inte så förvånande att jag tycker att "Firewatch" är ett av de mest spännande spelen på senare år. Campo Santos debutspel om skogvaktaren Henry är en enda lång kedja av skumma händelser, där plotten tätnar mer och mer för varje timme jag tillbringar därute i Wyomingskogen. Det bästa är dock inte den krypande atmosfären eller den mystiska storyn, utan det mest gripande är allt som sägs mellan spelets två huvudpersoner: Henry och Delilah.

Komradion är Henrys enda kontakt med omvärlden och på andra sidan luren finns alltså Delilah, som ger honom hans dagliga uppdrag. Utöver att rapportera om det som Henry stöter på under sina skogsutflykter, babblar de två skogvaktarna om allt möjligt. Dialogen mellan de båda känns så äkta att jag riktigt ser karaktärerna framför mig, trots att de faktiskt aldrig visar sina ansikten under spelets gång. Precis som i "Mass Effect"-spelen kan jag också välja vad Henry ska säga och relationen mellan honom och Delilah kan antingen blomma ut till något liknande en romans, eller sakta men säkert bli kyligare och kyligare om jag väljer att svara avvisande.

Trots den tecknade grafikstilen lyckas "Firewatch" ändå kännas mer realistiskt än de flesta spel, just tack vare Henry och Delilahs genuina prat över komradion.

Minnesvärd scen:
När Henry fortfarande befinner sig på utflykt och Delilah anropar honom från sin utkikspost och med lättnad konstaterar att han är tillbaka i sitt torn. Henry rättar henne och säger att han inte är tillbaka ännu. Uppenbarligen är det någon annan som står där...

 

 

 

"28 dagar senare" i all ära, men "The Last of Us" petar ner Danny Boyles mästerliga dramaskräckis med enkelhet när det gäller postapokalyptiska berättelser som kretsar kring ett zombieliknande virus. Precis som i Boyles film, är det de färgstarka karaktärerna snarare än smittan som står i centrum i Naughty Dogs mästerverk. Cordyceps-infektionen är bara en utgångspunkt för berättelsen, medan det grymma persongalleriet är vad som verkligen fångar intresset. Framför allt är det huvudpersonerna Joel och Ellie som gör det omöjligt att lägga ner dosan.

Ellie är immun mot Cordyceps-smittan och en rad olyckliga slumpar leder till att Joel motvilligt måste ta hand om henne, varpå de ger sig ut på en enorm resa – både fysiskt och framför allt själsligt - där mänskliga som omänskliga faror lurar överallt. Målet är att ta sig till en grupp människor som ska utvinna ett vaccin ur Ellie, men snart bryr jag mig mer om bandet mellan Joel och Ellie än att de ska hitta det de söker. Deras växande relation gestaltas på ett trovärdigt sätt tack vare det fina regiarbetet av Neil Druckmann, de övertygande röstskådisarna som gör Joel och Ellies stämmor samt manuset som är i högsta Hollywood-klass.

 

Om Cordyceps (som finns på riktigt) plötsligt skulle ge sig på oss och förvandla mänskligheten till hysteriska svampmonster, är det inte alls svårt att föreställa sig att världen skulle bli precis som i "The Last of Us". Och då skulle det inte finnas några starkare överlevare än Joel och Ellie.

Det är med viss skepsis jag väntar på "The Last of Us: Part II", för hur ska det kunna leva upp till det fantastiska manus som föregångaren består av?

Minnesvärd scen:
Varje gång Joel och Ellie småpratar om saker de ser på vägen, inte minst LP-skivorna som Ellie bläddrar bland i en musikaffär. Det är dessa mänskliga detaljer som gör att spelet känns extra realistiskt.

 

 

 

Aldrig har jag stött på en lika krokig, svårbegriplig och storslagen story som i "Bioshock Infinite", där slutet får originalspelets "Would you kindly"-twist att blekna i jämförelse. Jag tänker inte spoila slutet i "Bioshock Infinite", utan nöjer mig med att säga att Columbia är en fantastisk plats och att Booker DeWitt och Elizabeth är två enastående karaktärer. Framför allt Elizabeth, vars berättelse är lika svår att greppa som den är makalös att få vara med om. Jag skäms inte för att säga att det tog några artiklar innan jag begrep exakt vad som hade hänt i "Bioshock Infinite", eftersom jag mest satt och gapade förvirrat när twisten väl kom.

Utöver att vara en väldigt fascinerande historia om parallella universum, är "Bioshock Infinite" också riktigt kul rent gameplaymässigt. Den största skillnaden mot det första "Bioshock"-spelet är att du i uppföljaren får hjälp av Elizabeth, som har förmågan att öppna portaler till olika dimensioner där hon kan hämta olika hjälpmedel. Dessa kan Booker sedan använda sig av under stridens hetta, vilket ger ett extra djup till varje sammandrabbning. Elizabeths magiska krafter gör henne till en ovärderlig partner och får mig att dyrka "Bioshock Infinite" långt mer än dess föregångare.

Columbia må vara en färggladare plats än Rapture, men berättelsen i "Bioshock infinite" lyckas ändå vara både mörkare och mer tankeväckande än originalspelets. Och i dess mitt finns mysteriet som är Elizabeth.

Minnesvärd scen:
När Booker möter Elizabeth för första gången och hon börjar slå honom med en bok om kvantfysik. En snygg hint till vad som komma skall!

 

 

 

Efter att ha blivit försenat åtskilliga gånger, släpptes "The Last Guardian" till slut till Playstation 4 i december 2016. Tydligen hade Fumito Uedas vision varit lite för storslagen för att han och Team Ico skulle lyckas få spelet att fungera bra på Playstation 3 - den konsol som äventyret först var under utveckling till - och det är förmodligen den artificiellt styrda besten Trico som gjorde att spelet till slut blev en Playstation 4-titel istället. Aldrig har ett djur i ett spel känts lika verkligt som Trico i "The Last Guardian" och det är inte så konstigt att Playstation 3 var för klen för att kunna göra varelsen rättvisa.

När pojken slår följe med Trico är besten först skeptisk och aggressiv mot den lilla människan. Trico går inte dit pojken vill utan beter sig mest som en jobbig hundvalp (i XXL-storlek). Ju längre tid de tillbringar tillsammans, desto större blir dock tilliten mellan Trico och pojken och efter några timmars äventyrande är det inte längre någon aggressiv best han har att göra med. Istället har djuret börjat bry sig lika mycket om pojken, som pojken bryr sig om djuret. De har blivit de närmaste av vänner, trots att de inte kan kommunicera på något annat sätt än via kroppsspråk.

"The Last Guardian" är visserligen inte ett fläckfritt spel, men den hjärtvärmande relationen mellan pojken och Trico väger upp för de flesta av problemen.

Minnesvärd scen:
När Trico hamnar i en blodig kamp med en liknande "Guardian". Som pojken känner jag mig förtvivlat maktlös under denna mäktiga scen.

 

 

 

När Rockstar släpper nytt, är de inte rädda att röra om i grytan. Med "Grand Theft Auto V" valde de att ge oss tre spelbara huvudkaraktärer istället för bara en, vilket gör underverk för denna bankrånar-berättelse. Michael är rik och deprimerad, Trevor är en komplett galning och Franklin är smågangstern som vill lyckas med något stort. Stort blir det, när de tre går samman och börjar råna banker runtom i Los Santos. Deras vitt skilda personligheter är alla intressanta var för sig, men det är blandningen av dem som gör att spelet verkligen skiner.

Även om själva bankrånen är nervkittlande, är det förberedelserna som bjuder på spelets finaste stunder. Före varje heist, måste vi preppa en hel del genom att spana ut det tilltänkta målet, skaffa rätt utrustning inför tillslaget och kanske hyra in någon extra person med specialkunskaper som kan hjälpa oss att få med oss en så stor pott som möjligt. När det väl smäller, är det en spelmässig fröjd att skifta mellan Michael, Trevor och Franklin, beroende på vem som lämpar sig bäst i en viss situation. Trevor är exempelvis bästa piloten och får därmed köra eventuella flygplan, medan Franklin gör bäst ifrån sig nere på marken bakom en ratt. Om det inte vore för de tre olika karaktärerna jag får växla mellan, skulle "Grand Theft Auto V" inte alls vara lika roligt att spela.

Dessvärre släppte Rockstar aldrig något nedladdningsbart material till singleplayerdelen av "Grand Theft Auto V", utan valde (såklart) att satsa på onlinedelen istället när den visade sig vara en guldgruva av mikrotransaktioner. Storyn i spelet bjuder dock på flera valmöjligheter under många av uppdragen och återspelningsvärdet är därmed skyhögt ändå!

Minnesvärd scen:
När det sista, storslagna bankrånet äger rum och Los Santos hela poliskår jagar den kriminella trion. Adrenalinkicken är ett faktum och uppdraget är bland de bästa i "Grand Theft Autos" historia.

Vilka sidekicks tycker du extra mycket om i spel? Kommentera nedan!