Detektiverna under lupp – ”American Rust” som essensen av den moderna kriminalserien

Luttrade, cyniska och svartsynta brukade de gå omkring, våra älskade tv-detektiver. Kriminalare på dekis med ett lite väl nära förhållande till flaskan. Såhär två årtionden på det nya millenniet har vi dock sett dessa degenererade snutliv utvecklas till något annat.

Det stannar inte vid samtida representation- kriminalserierna visar precis som resten av filmutbudet allt oftare en kvinna eller mörkhyad i huvudrollen. Nej, det karaktärernas essens - den televiserade detektivens själ - som skiftat. Borta är den hårdföra och slicka storstadssnuten vars främsta problem är att hålla humöret i kontroll. Manusförfattarna ser istället till att hålla våra hjältar fumliga och trevande. Spetsade av kameralinsen
ska de hållas under lupp och vridas i plågor under koncentrerade strålar av vardagsstress och frustrationer.

Att de liksom ”American Rust” Del Harris fattar ödesdigra beslut blir en av huvudpoängerna med intrigen. I scen efter scen ser vi våra hjältar skruva på sig vid middagsbord och grannmöten och trassla in det privata med sitt uppdrag till den graden att det blir omöjligt att ta sig ur situationen utan rejäl förödelse.

 

 

En bidragande orsak är att den moderna kriminalserien (inte sällan en miniserie utan flera säsonger) har en förkärlek för att sätta sina kriminalare i småstäder som den fiktiva Buell. Där känner alla varandra – ingen går någonsin säker för grannens nyfikna blickar – alla vet vems unge som har problem i skolan, vem som tittar lite för djupt i flaskan och vem som har en olycklig crush på vem.

 

Det är en perfekt fond för den ledsne detektivens skarpsinniga och cyniska men i grunden empatiska blick. Han eller hon ser människor för vad de egentligen är – och det är sällan en stämningshöjare till förmåga.

 

Inte heller är de ledsna detektiverna några Casanovor. Glöm bort klassisk deckarnoir med Humprey Bogart med cigg i mungipan, Åttiotals- Rourke i linne eller basröstade, testosteronstinna Gunvalds. Den moderna kriminaldetektiven är medelålders och genomsnittlig - mer som mannen från gatan än omslaget till mens health eller ”sports illustrated”.  Vem har trots allt ork med sex och träning när grannskapet och världens moral går åt helvete?

Dadboden ger i serier som ”American Rust” plats åt en grandad bod– istället för spänstiga Jimmy McNulty i ”The Wire” eller Stephen Holder i ”The Killing” bjuder millenniets andra decennium på utsjasade och trötta snutar – som Del Harris, Harry Ambrose i ”The Sinner” och Mare Sheehan i ”Mare of Easttown”.

 

Del Harris, Harry Ambrose och Mare Sheehan längtar alla efter närhet. Som kriminalpoliser förväntas de städa upp efter andras oredor men innerst inne har de fullt sjå med att hålla ihop sina bräckliga korthus – detektivernas inre trauman hotar nämligen ståndigt att svälja dem hela, till den graden att de förlorar jobbet – det som blivit meningen med deras liv. För även när dessa kriminalare har familj så erbjuder den sällan någon tröst – barnens misstro mot föräldrarna är påtaglig och det inre skuldberget hos de plågade kriminalarna växer stadigt.

 

 

Den moderna prisbelönta kriminalserien har gått från det storskaliga till det intima, från den flashiga storstaden till landsorten. Borta är den coola snuten vi skulle vilja vara - kvar står en riktig människa med fler problem än snittet.

I en tid när vi ser alltifrån kändisar till svenssons skildra stress, ångest och sin mentala hälsa online är det inte mer än rätt att det speglas även i televisionens älskade kriminalare. Men misär och mänskliga problem och mord allena räcker inte för att hålla oss klistrade. I slutändan är det detektivens magnetism som drar oss mest av allt.

 

En Jeff Daniels, en Bill Pullman, en Kate Winslet. Scentjuvar som kan förmedla flera pappersark med en suck eller ögonryckning. Skådisar som levandegör stories om vissna antihjältar som genomlider år av inre helveten. De där ledsna men skarpsinniga typerna som håller oss fastnaglade med en mäktig, koncentrerad mänsklighet.