2018 var ett riktigt fint filmår! Inte bara genom storfilmerna som i dessa tider håvar in Golden Globe-priser och Oscarsnomineringar, utan året bjöd öven på flera indie-pärlor som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet än de fick.
Amerikansk independentfilm syftar ju ursprungligen på de filmer som finansierats och producerats utanför Hollywoods största filmbolag. Begreppet är dock lite luddigt eftersom samma studios ofta har dotterbolag som producerar filmer som marknadsförs som independentfilm, och nu har vi ju dessutom streamingjättarna med i bilden...
Men amerikansk indiefilm är ju ibland även beteckningen på en genre i sig, en viss stil, från bröderna Coens och Tom DiChillos 90-talshits ”Fargo” och ”Living in Oblivion” med på den tiden nya ansikten som Steve Buscemi, Catherine Keener och Frances McDormand, via filmer som Jason Reitmans ”Juno” med Ellen Page ett decennium senare, fram till dagens pärlor som Bo Burnhams ”Eighth Grade” med Elsie Fisher.
Därför lutar jag mig kanske framför allt mot genrebetydelsen när jag listar mina indie-favoriter från filmfestivalerna 2018:
Amerikansk independentfilm syftar ju ursprungligen på de filmer som finansierats och producerats utanför Hollywoods största filmbolag. Begreppet är dock lite luddigt eftersom samma studios ofta har dotterbolag som producerar filmer som marknadsförs som independentfilm, och nu har vi ju dessutom streamingjättarna med i bilden...
Men amerikansk indiefilm är ju ibland även beteckningen på en genre i sig, en viss stil, från bröderna Coens och Tom DiChillos 90-talshits ”Fargo” och ”Living in Oblivion” med på den tiden nya ansikten som Steve Buscemi, Catherine Keener och Frances McDormand, via filmer som Jason Reitmans ”Juno” med Ellen Page ett decennium senare, fram till dagens pärlor som Bo Burnhams ”Eighth Grade” med Elsie Fisher.
Därför lutar jag mig kanske framför allt mot genrebetydelsen när jag listar mina indie-favoriter från filmfestivalerna 2018:
1. Eighth Grade
”Eighth Grade” hör definitivt till de filmer jag med mest förkärlek ser tillbaka på. Aaaah, hur komikern Burnham lyckats fånga de obekväma tonåren, för att inte tala om dialogen! Vartenda ”ehm” och ”uhm” är noggrant scriptade, och Fisher gör ett helt fantastiskt jobb med den osäkra Kayla Day.
Jag såg filmen tillsammans med en jublande publik på indiefilmernas festival-Mecka Sundance, där den var nominerad till det stora Jurypriset. Filmen har därefter gjort ett segertåg på de amerikanska filmfestivalerna, för att slutligen landa med en Golden Globe-nominering för Fisher.
Vill man ha en underhållande påminnelse om de obekväma tonåren, som få en att skruva igenkännande på sig mellan skratten, så missa inte ”Eighth Grade” för allt i världen! Och vill man inte ha det – se den ändå! För, som Kayla skulle säga; filmen är helt igenom Gucci!
Jag såg filmen tillsammans med en jublande publik på indiefilmernas festival-Mecka Sundance, där den var nominerad till det stora Jurypriset. Filmen har därefter gjort ett segertåg på de amerikanska filmfestivalerna, för att slutligen landa med en Golden Globe-nominering för Fisher.
Vill man ha en underhållande påminnelse om de obekväma tonåren, som få en att skruva igenkännande på sig mellan skratten, så missa inte ”Eighth Grade” för allt i världen! Och vill man inte ha det – se den ändå! För, som Kayla skulle säga; filmen är helt igenom Gucci!
2. Blindspotting
En riktigt fin film som jag faktiskt tycker borde ha uppmärksammats mer! På ytan är den en lättsam indiekomedi, men där finns många underliggande frågeställningar och samtidskommentarer som ger en hel del tankeställare efter alla skratt. Duon Daveed Diggs och Rafael Casal skrev den tillsammans och spelar även huvudrollerna som de båda småkriminella bästa vännerna Collin och Miles från Oaklands fattigare delar, där de navigerar bäst de kan kring gentrifiering, polisbrutalitet och den egna komplicerade vänskapen.
Regissören Carlos Lopéz Estrada knep "Directors to Watch"-priset på Palm Springs filmfestival där den premiärvisades i början av året. Själv har jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig från ”scorpio bowl”- och ”hipsterparty”-scenerna som är så skickligt uppbyggda att man inte hänger med i vändningarna, utan skrattar och mår illa på samma gång när komiken övergår i våldsamheter. För mig blev ”Blindspotting” en av årets bästa filmupplevelser, helt enkelt!
Regissören Carlos Lopéz Estrada knep "Directors to Watch"-priset på Palm Springs filmfestival där den premiärvisades i början av året. Själv har jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig från ”scorpio bowl”- och ”hipsterparty”-scenerna som är så skickligt uppbyggda att man inte hänger med i vändningarna, utan skrattar och mår illa på samma gång när komiken övergår i våldsamheter. För mig blev ”Blindspotting” en av årets bästa filmupplevelser, helt enkelt!
3. American Animals
Vilken härligt film! Efter Sundance-premiären har den håvat in en del priser och nomineringar på filmfestivalerna under året, men ändå så tycker jag nog inte att den uppmärksammats riktigt så mycket som den förtjänar. ”American Animals” är berättelsen om hur fyra studenter från bekväma medelklassbakgrunder, som alltför mycket influerats av filmer med protagonister som lekande lätt och mästertjuvaktigt begår storstölder, försöker stjäla en högt värderad bok ur skolans bibliotek.
Stöldförsöket är en av de mest ont-i-magen-spännande och roliga filmsekvenserna jag sett på länge! Det är en sak att se snyggt polerade ”Ocean's 8”-stölder, och en helt annan att se taffliga försök av panikslagna studenter. Vill man ha en underhållande, verklighetsbaserad filmupplevelse – voilá!
Stöldförsöket är en av de mest ont-i-magen-spännande och roliga filmsekvenserna jag sett på länge! Det är en sak att se snyggt polerade ”Ocean's 8”-stölder, och en helt annan att se taffliga försök av panikslagna studenter. Vill man ha en underhållande, verklighetsbaserad filmupplevelse – voilá!
4. Burden
Vad hände med ”Burden” egentligen? Efter att ha vunnit publikpriset på Sundance har jag varken hört eller sett så mycket mer om filmen, trots att den i mitt tycke gav en riktigt fin och tänkvärd filmupplevelse! Garrett Hedlund gör ett strålande porträtt av Ku Klux Klanmedlemmen Mike Burden, som jobbar i ett KKK museum med tillhörande souvenirshop i historiska Laurens, South Carolina. Men när han blir kär i en ensamstående mamma med annorlunda värderingar, tvingas han tänka över sina egna, och bryter snart med klanen. Det gör att att den lilla familjen inte har någonstans att ta vägen, tills en afroamerikansk pastor (Forest Whitaker) tar emot dem i sitt hem...
Filmen är baserad på en verklig händelse från 1996, som slutade i en märklig rättstvist mellan museet och pastorn. Dyker filmen någonsin upp på bio eller hos någon av streamingjättarna, vilket den borde, kan jag varmt rekommendera den!
Filmen är baserad på en verklig händelse från 1996, som slutade i en märklig rättstvist mellan museet och pastorn. Dyker filmen någonsin upp på bio eller hos någon av streamingjättarna, vilket den borde, kan jag varmt rekommendera den!
5. First Match
Netflix står bakom Olivia Newmans ”First Match”, som hade sin världspremiär på SXSW-festivalen innan den släpptes på nätet. Filmen handlar om ett afro-amerikanskt brottarlag i den fattiga stadsdelen Brownsville i New York. Tydligen är det vanligt med kvinnliga brottare i herrlag, eftersom sporten inte är stor nog bland unga tjejer för att få ihop till egna lag.
Brottningen är dock ramverket för en helt annan historia, om hur det är att växa upp utan pengar, utan fast punkt i tillvaron, i en otrygg värld. Protagonisten Monique, eller ”Mo” som hon kallas av vännerna (fint spelad av Elvire Emanuelle) har en tuff yta som gör henne svår att tycka om, åtminstone till en början, innan vi lärt känna henne bättre... Filmen är en coming-of-ageberättelse som jag tyckte mycket om, och som jag inte riktigt tycker fick den uppmärksamhet den förtjänar heller. Rekommenderas varmt!
Brottningen är dock ramverket för en helt annan historia, om hur det är att växa upp utan pengar, utan fast punkt i tillvaron, i en otrygg värld. Protagonisten Monique, eller ”Mo” som hon kallas av vännerna (fint spelad av Elvire Emanuelle) har en tuff yta som gör henne svår att tycka om, åtminstone till en början, innan vi lärt känna henne bättre... Filmen är en coming-of-ageberättelse som jag tyckte mycket om, och som jag inte riktigt tycker fick den uppmärksamhet den förtjänar heller. Rekommenderas varmt!
6. Leave No Trace
”Leave No Trace” är Debra Graniks efterlängtade uppföljare till ”Winter's Bone” - genombrottet för Jennifer Lawrences raketkarriär! Den här gången får vi följa en en far och en dotter som lever ”off the grid” i en stor park i Portland, tills de blir upptäckta och tvingas tillbaka in i samhället.
Filmen är ett lågmält drama med otroligt fina skådespelarprestationer av Ben Foster och Thomasin McKenzie, och blev en av mina Sundance-favoriter! Den gick upp på bio i höstas, och släpps på dvd i vår, passar kanske tillsammans med ”Winter's Bone” för en givande hemmabiokväll?
Filmen är ett lågmält drama med otroligt fina skådespelarprestationer av Ben Foster och Thomasin McKenzie, och blev en av mina Sundance-favoriter! Den gick upp på bio i höstas, och släpps på dvd i vår, passar kanske tillsammans med ”Winter's Bone” för en givande hemmabiokväll?
7. The Miseducation of Cameron Post
En både sorglig och berikande filmupplevelse som handlar om den religiöst uppfostrade Cameron (Chloë Grace Moretz). Hon är kär i sin bästa kompis Coley (Quinn Shephard), och när de blir påkomna med att kyssas skickas Cameron iväg på omvandlingsterapi, en terapiform som alltså syftar till att omvandla HBTQ-personer till ”normala”, heterosexuella människor.
Sådan terapi existerar faktiskt i verkligheten i USA, därför att i många religiösa kretsar tror man fortfarande att en människas sexuella läggning är ett val. Att välja ”fel” är att synda, vilket leder till stor ångest, rädsla och hopplöshet hos ungdomar med ”fel” natur. Filmen visar inte upp några otäcka bestraffningsmetoder eller liknande. Det hemska i terapin är helt enkelt det orealistiska kravet på att gå emot sin natur. Camerons berättelse är lågmält och enkelt berättad, men såpass viktig att den borde ses i skolorna. För närvarande kan den streamas på Plejmo.
Sådan terapi existerar faktiskt i verkligheten i USA, därför att i många religiösa kretsar tror man fortfarande att en människas sexuella läggning är ett val. Att välja ”fel” är att synda, vilket leder till stor ångest, rädsla och hopplöshet hos ungdomar med ”fel” natur. Filmen visar inte upp några otäcka bestraffningsmetoder eller liknande. Det hemska i terapin är helt enkelt det orealistiska kravet på att gå emot sin natur. Camerons berättelse är lågmält och enkelt berättad, men såpass viktig att den borde ses i skolorna. För närvarande kan den streamas på Plejmo.
8. 1985
Filmen släpptes på SXSW i mars där den fick ett mycket fint emottagande liksom på andra festivaler under året, men sen hörde vi inte så mycket mer om den... Att den är filmad i grynigt svartvitt och handlar om AIDS gör den kanske mindre ”lättsåld” i marknadsföringen, vem vet?
Liksom” The Miseducation of Cameron Post” tycker jag att det här är den typen av film som borde ses i skolorna. Det kan nämligen vara svårt för den yngre generationen att greppa skräcken som rådde runt allt som hade med HIV och AIDS att göra på 80-talet. Man visste inte än hur det smittade, om det kunde ske genom myggbett, hudkontakt, eller saliv, vilket gjorde att folk skydde de smittade som om de vore spetälska. Dessutom fanns där religiösa föreställningar om att Gud straffade de homosexuella, och allt detta sammantaget gjorde att de sjuka ofta fick tyna bort i ensamhet.
Regissören Yen Tan åreskapar allt detta med små medel och lågmäld berättarton. Cory Michael Smith gör ett mycket fint porträtt av Adrian och likaså Virginia Madsen som hans aningslösa mamma. ”1985” är en gripande filmupplevelse som berörde mig starkt. Visas snart på Göteborg Film Festival – se den!
Liksom” The Miseducation of Cameron Post” tycker jag att det här är den typen av film som borde ses i skolorna. Det kan nämligen vara svårt för den yngre generationen att greppa skräcken som rådde runt allt som hade med HIV och AIDS att göra på 80-talet. Man visste inte än hur det smittade, om det kunde ske genom myggbett, hudkontakt, eller saliv, vilket gjorde att folk skydde de smittade som om de vore spetälska. Dessutom fanns där religiösa föreställningar om att Gud straffade de homosexuella, och allt detta sammantaget gjorde att de sjuka ofta fick tyna bort i ensamhet.
Regissören Yen Tan åreskapar allt detta med små medel och lågmäld berättarton. Cory Michael Smith gör ett mycket fint porträtt av Adrian och likaså Virginia Madsen som hans aningslösa mamma. ”1985” är en gripande filmupplevelse som berörde mig starkt. Visas snart på Göteborg Film Festival – se den!
9. A Kid Like Jake
Claire Danes lyser som Alex Wheeler, mamma till fyraårige Jake (Leo James Davis) som tycker om att klä ut sig i prinsesskläder med sina tjejkompisar. Hon får rådet att nämna detta i skolansökningarna, eftersom dessa gärna ser sig som”gender-expansiva” vilket skulle öka chanserna för sonen att komma in.
Men Alex vill inte gärna sätta en etikett på sin lilla son, utan att veta säkert om det är på riktigt eller bara en fas i hans utveckling? Överlag verkar hon inte helt bekväm med att han identifierar sig som tjej heller. Filmen är ett rörande familjedrama med mamman i centrum, och täcker fint in den eviga kampen som förälder – visst önskar man det allra bästa för sitt barn, men hur svårt är det inte att få till det helt rätt? ”A Kid Like Jake” är en tänkvärd filmupplevelse som också bjuder på en hel del skratt, och får därmed avsluta min lilla indiefilmslista från 2018.
Men Alex vill inte gärna sätta en etikett på sin lilla son, utan att veta säkert om det är på riktigt eller bara en fas i hans utveckling? Överlag verkar hon inte helt bekväm med att han identifierar sig som tjej heller. Filmen är ett rörande familjedrama med mamman i centrum, och täcker fint in den eviga kampen som förälder – visst önskar man det allra bästa för sitt barn, men hur svårt är det inte att få till det helt rätt? ”A Kid Like Jake” är en tänkvärd filmupplevelse som också bjuder på en hel del skratt, och får därmed avsluta min lilla indiefilmslista från 2018.
